Fan också.

Jag kan inte ha några byxor. Fan, fan, fan.

För dig syrran?

Blev ju varse att du önskar dig ett gökur syrran. Mycket originellt och oväntat måste jag säga. ;) Såg i alla fall de här lamporna på Inreda.com och tänkte omedelbums på dig.
*kramar* från syrran som gillar lampor mer. :)

Planering.

Barndomskamraten ringde idag. Vi har inte talats vid på säkert en månad eller litet mer. Vi hade mycket att tala om, mest om att försöka träffas. Efter samtalet hade många luckor fyllts i och plötsligt ser det ut att finnas flera roliga hållpunkter för den kommande sommarperioden.

Om vi börjar i närtid, så kommer Barndomskamraten och hennes Tuva och hälsar på på måndag kväll om vi bara alla är friska. :)

G och jag åker som väl bekant är till New York om bara två och en halv vecka. Då får barnen ledigt och får vara hos farmor och farfar på ön.

I början av sommaren tror jag det blir, bilar vi till Stockholm och kusinerna med mycket mera, inklusive Kolmården.

Sedan blir det kalas någonstans här i Luletrakten (tror jag). :)

Därefter hade Barndomskamraten ett förslag om att Norah och jag (kanske Ruben med) skulle följa henne och Tuva till Lycksele djurpark över en natt. Barndomskamraten och Tuva är utan resten av familjen några dagar och tänkte passa på att göra något. Det lät som ett kul förslag och vi skall fundera på det.

Slutet av sommaren närmar sig och nu börjar en tur med Fjällfjällorna att hägra. :)

Det är mycket länge sedan det funnits så mycket planer inför en sommar. :) Känns både bra och litet skrämmande. Jag har fortfarande förra sommaren i mycket levande minne, då jag inte alls kände mig sådär jättekul då det var dags att börja arbeta igen. :|

I år skall jag ha fyra veckors semester och fyra veckor föräldraledigt. Jag måste göra det bästa av dessa veckor, för mig själv. Då blir det också bra för resten av familjen.

Mellan alla planerna måste jag och vi finnas till. Se varandra, vara med varandra. Det får inte igen kännas som att sommaren var över på en långhelg. :/ Jag skall andas och vara mindful och försöka ta hand om mig själv också. Det är det enda som fungerar.

Slutet av det här inlägget fick en litet allvarlig ton, med rätta. Men allt är bara fint - jag tänker bara framåt och vill förhindra att det som jag upplevde förra sommaren upprepar sig. :)

Begär.

Förvarnar och ber samtidigt om ursäkt i förväg för att jag nu tar till ett kraftuttryck - men den här glassen är tammetusan inget mindre än en drog. :D Spelar typ ingen roll vilken smak det är.

Svågern och hans fru kan överhuvudtaget inte ha den hemma - de säger att de skulle äta den direkt. Vi har alltid några i frysen som står där och ropar på mig, men vi ransonerar dem.

Maxdos är en i veckan. Vi åt ingen i förra veckan - tror det måste bli en ikväll. :)

Dubiös debut.

Garre och champagne på samma dag. Svägerskan menade att det i sig räckte som prestation. ;D

En Veuve Clicquot Ponsardin. Genuint fin. :)

Jag hade sett en maffig rosa champagne recenseras i en herrtidning. Vinet var lämpligt att fira in våren med, men stod inte att finna ens i Norrbotten, utan först långt söderut. Det var också en Veuve Clicquot Ponsardin, men med tillägget Vintage Rosé 2004, som enligt recensionen var ett superår (det vet väl vi!).

Så vi var liksom inne på champagnespåret och höll det. Mycket lyckat måste jag påstå, på påskdagens eftermiddag ute i solen. :)

Senare, mycket senare, efter en härlig påskbuffé designad och framställd av svärmor, lade vi barnen trötta, nöjda och stinna av påskgodis. :)

Ett sms från svågern kallade G och mig ut till uteplatsen. Där sprakade otroligt trivsamt en eld i grillen och det sippades på vin, skotsk singelmalt och röktes garre (dagens nya ord kan jag erkänna utan att rodna).På ett kuppartat vis förutsattes jag nu att också röka på. :D Svåger med hustru har rökt cigarr (kubanska de här - fina fetingar!) i några år nu. Har inte en aning om hur ofta, men kanske inte till vardags i alla fall. G har rökt fetingar vid speciella tillfällen ungefär sedan Norah föddes.

Nåväl. Jag funderade inte särskilt mycket - jag inser att jag inte hinner få vare sig munhåle- eller lungcancer av att fylla munnen med rök från en cigarr en gång. Jag tog cigarren, satte den till läpparna och drog sakta in rök till den fyllde munhålan. Jag hade inte en tanke på att låta någon rök slinka ned i lungorna - anar att det hade kunnat sluta illa.
Röken smakade hur angenämt som helst. Litet sött, litet blommigt tror jag, milt kryddigt kanske. I alla fall betydligt bättre än singelmalten som svaldes strax senare. Så, ja - då har jag provat det. Litet kul var det allt! Roligast var nog att se G famla vilt efter kamran, då han fick för sig att föreviga ögonblicket då jag rökte feting. Jag gjorde dock snabbt klart att detta inte skulle ske. :)

Festfin.

Så mycket klänningar! Och ett kalas. Hur välja? Eller, mycket svårare - när skall jag hinna välja? ;)

Norahs klänning är redan klar, en jättefin från Lindex FIX.

Finns det klänningar i NYC tror ni? 8)

Nummer två.

På självaste påskafton plockade Norah själv lös tand nummer två. :)

Hon kom först till mig och frågade om det blödde i munnen och ja, det gjorde det ju. Då hade hon känt litet extra på den lösa tanden intill gluggen efter den första hon tappat.

Litet senare, då vi satt och åt triumferade Norah plötsligt, diskret men tveklöst. I handen höll hon den lilla tanden, som nu tjänstgjort färdigt.

Under natten bytte tandfén ut även denna tand mot en guldtia. :)

Det kostar på.

Slagna hjältar somnar på en två tum åtta på pappas mössa, på väg hem i farfars traktor. <3 <3 <3

Bus.

Å, vi har haft en sådan härlig påskledighet. I det stora hela. Klockan är som vanligt för mycket och jag är för trött, men jag måste bara lägga ut ett litet scenario som uppstod någon gång under helgen.

"-Men mamma, vovven har fastnat..." :D Observera lampskärmen som landat på bordet. :D

Livslängd.

Råkade under påsken få syn på Norahs fingerhandskar som låg och luftade sig i solen. Konstaterar att de börjar närma sig bortre gränsen för sin livslängd. Norah kommer att ha dem max tre, fyra veckor till och rätt sporadiskt, eftersom hon är sugen på lättare utstyrslar och bestämmer mycket mer än hennes mor och far riktigt fattat ännu. ;)

Första båtfärden till ön åker de på igen och så kanske de faktiskt hänger med under hösten också. Då har hon haft dem två sommarhalvår och det kan duga tycker jag, för ett par No Name från KappAhl. :)

Och så har sjuhundra inlägg strömmat ut ur mitt huvud och hjärta, över tangenterna och landat här. :)

Nytt år, nya liv.

Inflygning.

Svanparet på Lillfjärden har återvänt för två, tre veckor sedan. :)

De har sedan dess dagligen flugit över sjön, slagit en lov, suttit en stund, hållit koll på att ingen annan försöker sno deras revir. Svärfar berättade att andra svanar provat att landa på isen, men obönhörligt körts därifrån av vårt par.

De ruvar på sina ägg i ett rede uppe i skogen ovanför huset, på en tjärn. När ungarna är kläckta, tar paret dem på en lång promenad ned från skogen, över vår lilla väg och så ett skutt ned i Lillfjärden. Där håller de sedan till ända fram till isen håller på att lägga igen, sent i oktober.

Det är alltid spännande att se hur många ungar de skall ha detta år. Det brukar vara fyra, fem stycken. Ungar dör ibland - ett år fick de bara med sig två eller tre ungar då de till slut flyttade. Tidigt på hösten börjar ungarna flygträna. :) Det är så koolt att se!

Nyss höll G och barnen på att kliva in i traktorn för att frakta tremänningens skoter in till byn. Jag var ute med dem och höll koll på läget. ;)
Plötsligt gav svanarna hals, tutade högljutt. Jag tittade dit och såg ett annat svanpar flyga över vårt par, som äntligen hittat en öppen yta vatten att simma i. Vårt par sträckte sig i sin fulla längd och flaxade hårt med vingarna och försvarade med gränslöst mod sin lilla fjärd.


- Posted using BlogPress from my iPad

"Stan".

Förr älskade jag att "gå på stan". :) Med åren har energinivåerna sjunkit katastrofalt och jag orkar inte något som ens kommer i närheten av att "titta på allt" som jag gjorde då.

Nu kommer jag mig liksom aldrig in till stan. Senast jag försökte, hade alla ambitioner, höll det inte alls på att bli av. När jag väl kom in till stan, var det cirka trettiofem minuter kvar till stan stängde. X) Helt bortkastat, stressade runt och kunde ju inte vare sig njuta eller handla något.

Jag tyckte det var underbart den långa period jag och Barndomskamraten träffades regelbundet på stan med våra bebisar. Jag gick till stan med Norah i vagnen, vi fikade, pratade och mådde nog oftast himla bra.

Men nu.

Jag behöver tid för mig själv. Jag behöver "gå på stan". Jag tar mig inte den tiden. Jag orkar inte. Åker jag, har jag dåligt samvete, påtagligt dåligt samvete, för att jag inte är hemma med barnen och gör det som skall göras med dem. Och det saboterar ganska effektivt det eventuella nöjet jag kunnat ha, denna min stund för mig själv.

Har jag varit på stan, rids jag av det dåliga samvetet när jag väl kommer hem och det blir inte bra det heller.

Klart jag behöver egen tid. Enda gången jag verkligen tar mig det, är då jag rider.

Jag måste skaka av mig det här efterhängsna dåliga samvetet, så att jag kan må gott en stund. Men h u r? Min hjärna måste programmeras om här tror jag. ;)

Det handlar inte om att shoppa - tro mig. Det är inte viktigt längre, utom då vi behöver något. Det är roligt att shoppa, visst - men man måste orka också. X)

Jag saknar förstås sällskap. Det är mångfaldigt roligare att göra allt möjligt i lag med en annan människa, även att gå på stan. Fasiken också, vad alla är långt borta.

*jättejättestora-påskkramar-till-alla-nära-och-kära*


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Hindersö Byaväg,Luleå,Sverige

Påskgodis.

Sent på eftermiddagen idag åkte vi ut till ön. Norah, jag och G på vår skoter, Ruben och farbror J på tremänningens skoter. Det rådde tjock dimma vid tillfället, men allt gick fint.

Farfar mötte oss vid Skaget, där barnen, jag och packningen lastades över till kärran bakom fyrhjulingen. Vi puttrade mot huset, medan G och farbror J brände iväg på skotrarna över ön där det faktiskt finns litet snö kvar.

Litet chockerad kunde jag senare konstatera att klockan var halv åtta och middagen var strax avslutad. Norah och Ruben fick oortodoxt nog litet godis ikväll - det är ju påsk. ;)

Detta för mig plättlätt in på det jag ville skriva om egentligen. :D

Ikväll när jag höll på att natta barnen, var klockan omkring halv tio och allt var bra. Barnen var trötta och mysiga och Ruben hade släckt sin lampa. Vi kramades och pussades som vanligt och så vände sig Ruben mot väggen.

"- Du är världens bästa godismamma." sade Ruben, en påskvariant på det han brukar säga.

Jag svarade som jag brukar, med samma påsktvist, att:

"- Du är världens bästa godispojke!"

Ur dunklet där inne vid väggen kom det:

"- Jag skall äta upp dig!"

:D :D :D


- Posted using BlogPress from my iPad

Location:Hindersö Byaväg,Luleå,Sverige

Snart dags.

Tiden går både väldigt fort och väldigt långsamt, på bekant manér. :) Kände bara att det var dags att börja kolla vädret i stan. :) Ser väldigt lovande ut, med tanke på att det är en knapp månad kvar till vi åker. :) :) :)

The Mountaineers.

Men.

Idag är jag ledig för att jag jobbade förra helgen. Jag jobbade med att tala i telefon två pass på fyra timmar vardera, trots hosta och ökande heshet. Jag hade ordentlig huvudvärk på lördagkvällen, då jag arbetat till tio och ett nytt telefoni- och rådgivningssystem installerats och jag hade debuterat på det.

I Norrbotten har vi nu också som sista län i Sverige sjukvårdsrådgivningen, 1177. Det innebär ett delvis nytt arbete i telefonen. Rådgivningen är densamma förstås, men med den skillnaden att vi nu får samtal från hela länet.

Norah skottade en tunnel...

Den stora grejen då blir att klura ut vilken som är deras närmaste vårdcentral, eller sjukhus och rutinerna på det stället - får patienten bara dyka upp, skall vi ringa innan, skall en tid bokas och så vidare.

Nytt är också att vi tar emot alla akutmottagningars samtal för att göra en bedömning även där. Många människor ringer nämligen till akuten, istället för sin "närakut", i Luleå disriktsläkarjouren i Landstingshuset.

Jag tror i alla fall att jag överansträngde mina krassliga stämband den där helgen och att det är därför de fortfarande inte är helt friska. Jag är fortfarande hes, men klart bättre.

... som Ruben...

Så idag var planen att barnen och jag skulle ratta bilen upp till mamma och Harry för att mysa litet. Barnen är också lediga idag. Men då väckte mig en gråtande Ruben med förtvivlade rop från sin säng vid halv sex imorse.

Han sade att han hade ont i magen och sedan utbröt visst tumult. Jag minns inte riktigt vad mer han sade, medan jag lyfte honom ur sängen och mot toa, men på vägen började han att kräkas i alla fall. Det kom litet på hallgolvet och sedan hittade vi toan.

... sedan rev. :)

Efteråt kröp vi i säng igen, Ruben hos mig. Norah sov ostört. En timme senare var det dags igen. Jag hörde honom sucka djupt några gånger och så lät han litet desperat igen. Vi skyndade oss till toa medan jag sade åt honom att han inte fick kräkas i sängen. Stackars liten gosse. :*

I säng igen efteråt och sedan var det Norah som kom till oss ungefär en timme senare. Hon sov en stund med oss hon också, men steg upp sedan. Strax efter halv nio kräktes så Ruben igen, men sedan har det varit lugnt. Jag kände mig som ett frågetecken kring varifrån det här dykt upp. Jag ringde i alla fall förskolan, för att de skulle få veta att Ruben var sjuk. Då fick jag veta, att det redan var fyra magsjuka barn på avdelningen.

Jammendåså. Då fattar jag. G har lämnat och hämtat nästan hela veckan, så om han inte uppfattat eller om förskolan missat att berätta det vet jag ej, men därför visste i alla fall inte jag.
Han har inte velat äta något, men jag bjöd honom just på fyra, försiktiga klunkar vatten. Båda barnen sitter i soffan nu och kollar på kortfilmerna om Bärgarn, som Ruben fick av morfar i födelsedagspresent.

Jag skall snickra ihop en lunch åt oss och sedan skall vi fundera om vi vågar åka upp ändå. Med god handhygien och egen handduk till Ruben, så borde det gå. Värre kan det dock vara för mig själv, då Ruben och jag hade ett försvarligt pusskalas vid läggdags igår. :) Så mysigt, men så potentiellt smittsamt så här i backspegeln... :|

Så åkte de.

Sex män betraktar en del av sin utrustning. Maskiner och bränsle. Undrar om de gruvar sig något, de där som aldrig kört? ;) Men - de är förstås män och har man aldrig gjort en grej, så vet man ju inte heller vad man skall förvänta sig. Men en skoter är litet som en häst (mycket litet) - man kan liksom inte bara åka, utan man måste arbeta med körningen också.

De for mitt på eftermiddagen, hämtade upp den sjunde mannen och G ringde alldeles nyss och meddelade över dålig mottagning att de kommit fram, höll på att titta över att de hade allt och sedan skulle de gå och sova.

Kör försiktigt grabbar!

Seriöst sugen.

Behövs ingen närmare presentation - Lapporten.

För första gången på rätt många år, känner jag nu igen ett sug efter att gå i fjällen. :)

Inspirerad av G's alla förberedelser inför deras fjälltur, som inleds idag med bil upp förbi Jokkmokk till Björkudden och Langas Camp där de äter, bastar och sover ikväll. Fredag kör de skoter genom våra vackra fjäll förbi Kebnemassivet till Abisko, där ånyo bastu, mat och sängar inväntar rätt möra kroppar.

Lördag kör de tillbaka till Björkudden, men en annan väg. Då har de tillryggalagt cirka 500 kilometer, vilket jag tar för givet är ganska mastigt på två dagar - särskilt för dem i sällskapet som aldrig kört skoter förut. De sover i Björkudden till söndag, då de kör ned till kusten igen.

Två barn och därmed svår brist på energi har legat i vägen för vandringarna som jag och de andra Fjällfjällorna företog oss under några år. :) Vi har pratat i omgångar om att vi borde gå igen, men det har bara blåst förbi som en stilla fläkt.

Vad tror ni damer - är det i år vi går igen? :)

Trend.

Bilden är tagen en morgon den här veckan, när jag skulle väcka Ruben och han sov så skönt. :)

Vi hoppas. Och det är ju garanterat sant. Frågan är bara hur länge till det tar, innan Ruben sover sammanhängande? Men nu har han inte hörts av på fyra nätter i rad. Det är stort i vår familj. :)

Natten till igår kom han till vår säng, men som han brukar, helt tyst. Han ropade inte innan eller så. Så det räknar jag inte. Att komma till föräldrarnas säng, det sysslar alla barn med någon period, som kan vara kort eller lång eller sporadisk.

Tvivelaktigt rekord.

Jag vet inte om det är för att jag är sjuk som jag fått ett av de värsta utbrotten av acne i vuxen ålder. Jag började hosta litet i fredags och arbetade sedan lördag och söndag med att tala i telefon på jouren, trots att jag då var hes och hostade.

Sedan dess har jag varit hemma, mycket hes, men med avklingande hosta. Det har varit rent ansträngande att prata, att pressa ut ljud ur halsen. I slutet av förra veckan och början av denna kände jag mig dessutom förkyld, men inte längre. Jag minns inte när jag själv senast varit hemma och sjuk i fyra dagar...

Nu har jag i alla fall tre brontosaurfinnar på hakan och minst två små. Det ser förjäkligt ut. :( Kommer ju att ta hela denna helg också att läka ut skiten. *muttra*

För inte kan det väl vara ostkrokarna jag åt i lördags som är bovarna? ;)

Sinne för detaljer.

Skulpturen heter "The Bronco Buster" och gjordes i brons i slutet av 1800-talet av Frederic Remington.

Eller kanske med ögon mycket känsliga för hästar? ;) I alla fall har jag alltid älskat denna skulptur och hett önskat att jag hade en liknande. Den syns alltid i scener som utspelar sig i Ovala rummet (gud så knasigt det låter - mera känt som the Oval Office, USA's presidents arbetsrum).

Anar att alla hästälskare ser den lilla skulpturen och den syns för den uppmärksamma alldeles bredvid julgranen i bilden av arbetsrummet som finns här. Klicka, så blir den större. :)

Nu måste jag slita mig från tangenterna, ta lunch och göra något vettigt! ;)

Yiiihaaa!

Bilden är lånad från FineArtAmerica och konstnären heter Cate McCauley. Verket heter "Ropin' Cowboy".

Nu är det dags igen. :) :) :) Damma av ridskorna, stryka cowboyskjortan (skojar!! men erkänner att jag är sugen! ;)).

Vinterridskolan blev en halvmesyr. Vi var för sjuka, det blev för långt till Boden, det var alldeles för galet kallt och varenda helg där mitt i vintern kändes som att vi hade något roligt för oss. Om vi inte var sjuka.

Men nu börjar jag om igen. Om en och en halv vecka.

Underbart.

Se och njut av VW Passats senaste reklam. För en gammal, hängiven Star Wars-fan och som mamma till två fantastiska ungar, skjuter den här reklamsnutten mitt i prick! Helt lyckoframkallande och när jag ser filmen, så är det Rubbe som är på skärmen. Rörelser, gester, de små händerna - lovar! :)

Nytt bordsmatfett.

Sedan Arla kom med Bregott mellan har vi använt det. Vi kastade alla andra bordsmargarin överbord och gick på den mest naturliga produkten i den kategorin (räknar inte in "vanliga" Bregott där, eftersom den av naturliga skäl är både för fet och för hård att ha på mackan).

Mellanbregott innehåller kort och gott grädde, vatten och rapsolja.

Fettsammansättningen är fördelad på respektive 26 gram mättat, 22 gram enkelomättat och 7,5 gram fleromättat, totalt 60 gram.

Har alltid önskat att det fanns en ännu magrare produkt. Och nu finns det det. Bregott mindre. :)

Det här bordsmatfettet består av vatten, smör, rapsolja, grädde, modifierad potatisstärkelse, konserveringsmedel (kaliumsorbat).

Här är fettsammansättningen fördelad på 18 gram mättat, 16 gram enkelomättat och 5,5 gram fleromättat, totalt 43 gram. Ett klart magrare alternativ, med mindre av det skadliga mättade fettet.

Båda bordsfetterna innehåller mjölksyrakultur, salt och vitaminerna A och D.

Låter och känns som ett superalternativ. Jag har ännu inte läst vare sig "Den hemlige kocken" eller "Äkta vara" (nummer tre av de fackböcker som kom i förra veckan), men på sajten associerad med böckerna kan jag se att modifierad potatisstärkelse är stärkelse från potatis som modifierats kemiskt (till exempel genom oxidation) och detta tillsätts smöret för att det skall bli bredbart. Konserveringsmedlet behövs för hållbarheten då fetthalten är så pass låg.

Som varande en person med kolesterolvärden som varit i det högre normalintervallet och även över gränsvärdet sedan ungdomen, använder jag dock oftast mager philadelphia för att kladda fast pålägget. :) Men ibland vill jag bara ha själva smöret som pålägg och till vissa bröd är det bara smör som gäller och då är det bra med detta nya, magra alternativ. Min övertygelse säger att detta även är gott för barnen.

Kan det vara så?

Det har varit jättejobbigt en lång, lång period nu. Kan inte säga säkert, men det handlar om flera månader. Större delen av den här vintern kanske.
En period då vi utan tvekan kan konstatera att vår älskade Norah har jobbat sig genom sin sexårskris. Hon är inte genom riktigt ännu, men jag andades försiktigt till G i förra veckan om att det kanske är så att hon nu börjar komma ut på andra sidan.

"ORÄTTVIST!" - det har varit Norahs mantra de sista månaderna, så jag höll på att sätta i halsen av lättat fnitter då jag slog upp artikeln inne i tidningen och såg överskriften. Vi är inte ensamma, kände jag. ;D

Det har varit s å illa. Jag har varit så ledsen, arg och nedstämd i de helt otroligt jobbiga och förfärliga situationer som uppstått kring en argargargARG Norah, som skriker åt oss för sina lungors fulla kraft. En Norah som frågat om jag vill att hon skall dö kanske, om jag vill att hon skall ställa sig på vägen och bli påkörd kanske?

Jag har regredierat, förtvivlat, funderat, velat flytta hemifrån, suckat och undrat hur länge det skall kunna hålla på... (och har missmodigt sagt till G att det här kommer att hålla i sig till Norah fyller nitton eller så).

Kanske till nu? Vi tycker att frekvensen mattats av något mellan de starka utbrotten. Jag har inte orkat söka reda på "Trotsboken" ännu, men istället har jag investerat i ännu en fackbok som jag kände mig fnittrigt lycklig över, då jag läste om den.Samma kloka författare som skrivit just "Trotsboken". Jag tror jag kommer att finna stort stöd i den här boken. :)

Det kanske finns hopp trots allt (ha ha), om att vår snälla, milda, kloka Norah skall komma genom, ett steg framåt i livet. :)

Kan knappast skada.

Har just anmält oss som kandidater till att bli testpiloter hos Smartson.se på i det här fallet sommardäck från Dunlop. Tänkte de kunde vara bra att ha på långstyrningen söderut. :)

Ordning nu?

En av fackböckerna som landat hos oss är den här:
Jag har sett flera program med den gode mannen, en aussie som slagit stort hos Oprah. Jag önskar bara att han skulle flytta hem till mig för en tid, ta min hand och hjälpa mig att rensa i röran.

Men så länge skall jag ge mig i lag med hans arbetsbok. Också den på engelska såklart. Han finns inte översatt alls.

Intressant.

I yngre dagar var jag aldrig intresserad av att läsa om andra människor och inte alls intresserad av facklitteratur. Jag slukade istället ungdomsböcker om äventyrliga deckargåtelösande pojkar och flickor och om hästflickor. Jag läste Kamratposten och Kalle Anka och Fantomen.

Det fanns fulla bokhyllor hemma. Några böcker bläddrade jag ofta i, bland andra några stora böcker om djur från andra delar av världen och några där det fanns genomskinliga blad som i lager visade till exempel en människa och hur hon är uppbyggd - skelett, blodomlopp, muskler och så vidare (sedär borde jag ha anat vad som skulle komma senare).

Jag blev äldre och slukade numera science fiction och rysardeckare med mjuka pärmar. Jag läste allt som Stephen King skrev och har först senare förstått att det som gjorde hans böcker så otroligt bra var något så vuxet som välpresenterade, komplexa personporträtt. Böckerna var hur som helst helt galet spännande. :) Illustrerad Vetenskap lästes flitigt. Reader's Digest, å wow - en höjdpunkt då den landat i postlådan.

Jag läste passionerat dagstidningen. H e l a tidningen, från pärm till pärm. Jag tror dock att jag hoppade ledaren, som idag ofta är det enda jag hinner läsa i tidningen.

Jag läste då jag åt, då jag satt på toa och då jag skulle sova. Till långt in på nätterna, då jag stelfrusen låg som en pinne under täcket med en King-roman i händerna.

Sent i livet började jag studera på allvar. Då, när jag kom på vad jag skulle bli när jag blev stor. Därtill nödd och tvungen plöjdes många, många skolböcker under fyra och ett halvt års universitetsstudier som tog mig till världens bästa yrke - barnmorska. Tidigare hade jag, aldrig bortkastat men sett i backspegeln felorienterat, läst tre år på en civilingenjörslinje.

Jag älskar böcker och vill äga dem. Jag anser att böcker pekar i rätt riktning i ett hem. Idag köper jag nära på ingen skönlitteratur, för idag orkar jag aldrig läsa. Inte på det sättet. Jag läser mycket ändå, min hjärna är inställd på läsning. Jag måste till exempel på allvar säga åt mig själv att inte läsa om vartenda plagg i en katalog - det tar annars för länge att ta sig genom katalogen. X)

Jag läser på tetror, på flingpaket, reklam, upp-och-ned i andras tidningar. Jag läser för barnen. Jag läser fortfarande på toa och där oftast glossiga magasin om heminredning. Det gillar jag mycket den här perioden i mitt liv. :) Jag läser kopiöst mycket på webben där bland annat några bloggar roar.

Och så gillar jag numera också biografier. Och facklitteratur. Sålunda har det blivit en och annan trädgårdsbok de sista åren och några om resor. Om hästar och ridning förstås. Kokböcker givetvis. :)

Och så nu den här senaste självbiografin, om en av USA's "kungliga" - senator Edward Kennedy. Jag såg nyligt en lång intervju med hans fru, den första hon gav efter hans död. Och jag förstod att det var så mycket mer med honom, än vad som framställts i media. Så klart. Boken har han skrivit själv, under många års tid och till stöd har han haft sina egna minutiösa anteckningar som han fört under hela sitt liv.

Ovanligt nog valde jag att köpa den på engelska. Jag kände bara att jag ville läsa hans egna ord och inte en översättning. Känner på mig att det blir ett klockrent sällskap över till staden senare i maj. Förra gången vi for, läste jag så gott som hela resan över. Jag sov bara helt litet och njöt verkligen av lästiden. :)

Jag hyser förtröstan i att jag snart kommer att vilja börja skapa lästid för mig själv igen. Barnen blir fort större och vips behöver de mig inte fullt så mycket längre. Då tror jag att böckerna och jag hittar varandra igen. :)

Bio.

Det blir inte mycket av den varan sedan barnen föddes. Således dyker den här filmen upp helt osedd på tv ikväll. Höjdarskådisar. Höjdarregissörer. Lovar gott. :)

Datorn spelar in - G och jag kollar litet i efterhand, så vi kan spola förbi all förb...e reklam.

Jag har just nattat barnen - himmel vad ovanligt sent det blev ikväll. G är på årsmöte med Hindersöstallarnas hamnförening. Snart är vi tillsammans igen. :)

Stor.

För att vi beundrar hans arbete.

Nu skall vi lära oss mer om honom - här nedan en av böckerna jag skickat efter. Ett praktverk, som kommer att ligga lättillgängligt i vardagsrummet. :) I år fyller han åttioett.

Vem?

Spade.

Många säljer Fiskars, med plastblad, men bara Team Sportia hade den här modellen.

Det blev en ny spade. Samma fina blad (heter det så?) i plast, litet trixigt, förmodat ergonomiskt skaft som jag kanske kommer överens med. Sannolikt kommer det inga mängder snö mera denna säsong, även om det snöade hela gårdagen. Det blev mest bara slask av det.

Resten av säsongen blir det nog mest att använda spaden till att riva drivorna vi skottat ihop i vintras - faktiskt en av mina favoritsysslor. :) Det är underbart att skotta ut hela infarten full med snö och så låta solen ta bort det till nästa dag. :D Liksom hjälpa våren på traven.

Politiskt korrekt.

Och riktigt lyckat också.

En pinfärsk annons från KappAhl. En man, som håller i en bebis. Plaggen är av ekologisk bomull. Bebisens body är trädmönstrad.

Jag retar mig inte det minsta på den här annonsen. Tvärtom - jag smälter inför de stora, slutna ögonen på bebisen som vilar tryggt på mannens arm. :)

Mitt hjärta brister.

Nu börjar den på allvar. Norahs svåra väg genom barna- och ungdomsåren. Åren då vänner närmar sig, då man låter vänner närma sig, då vänner sviker och det lilla, än så länge ganska skyddade hjärtat stöter på törn efter törn.Ikväll, alldeles nyss, viskande, berättade Norah för mig om hur hon och bästisen Selma färdades till matsalen idag. Norah hade siktat in sig på en fin isfläck och skulle åka på den, då Selma hade knuffat undan Norah och sagt att här skulle hon åka.

Känn hur det sjunker in.

Minns hur det kändes.

Jag frågade om Norah föll eller gjorde illa sig. "Nä," svarade min lilla flicka, "men jag blev ledsen" och "jag tänkte på det hela rasten".Jag pratade med Norah och sade att hon får en sådan där gång säga till Selma att det Selma gjorde, gjorde Norah ledsen. Selma kanske inte förstod att Norah blev ledsen. Och då får Selma chansen att säga förlåt, det var inte meningen.

Norah svarade att hon inte ville göra Selma ledsen. Jag försökte ett varv till, att om man säger hur det känns med en gång, så har båda chansen att fort kunna fortsätta att vara glada och leka tillsammans.

Jag pratade också om hur man är med någon kompis ibland och med en annan ibland och att man brukar hitta sin jättebästis till slut. Men jag sade inget om alla hjärtesorger som kan kanta vägen fram till den där bästisen.Jag skall fylla på om någon dag eller så, att hur det än är så har Norah sin familj. Sin lillebror, sin mamma och sin pappa.

Kalasfin Norah. :*

Jag har ännu idag svårt att skaka av mig om jag känner mig orättfärdigt eller oväntat påhoppad. Jag blir lätt väldigt liten och rätt ledsen i själen. Jättestörd kan jag bli och kan verkligen fundera länge på vad som hände. Jag hade faktiskt en riktig sådan episod i vinter - får se om jag orkar återkomma till den.

Jag har dock sent i livet lagt mig till med en hemmasnickrad strategi för att skaka av mig den där jobbiga känslan av att någon kunde vilja mig så illa.

Jag säger i princip högt till mig själv - "Shake it!". Kort och skarpt. Och med det vill jag säga åt min hjärna att släppa det med en gång, för det som hänt är sällan personligt menat och jag skall inte behöva fundera länge på det. Så jag skakar det av mig. Ett stort framsteg för mig, som faktiskt fungerar rätt bra.

Gäller nu bara att lära barnen det här.

Finurliga.

Barnen och jag åt lunch för någon timme sedan. Farmors blodpalt stod på menyn.

Jag skar upp palten och lade på smör. Barnen fick vatten till (passar på när G och farmor inte är med ;)) och så passade jag på att informera litet. Jag berättade att det är mycket järn i blodpalt (vi har pratat om järn i kosten förut) och att det är nyttigt och att vi tar vatten till maten för att inte missa så mycket av det goda järnet.

Så var jag tvungen att gå på toa innan jag själv kunde sätta mig och äta. Hörde barnen småprata och Norah förklarade att det inte var hårt järn i maten och gav förslaget att man kunde kalla det för "matjärn". Ruben gav motförslaget "ätjärn".

Kristallklart. Helt underbart. :)


- Posted using BlogPress from my iPad