lördag 29 september 2007

Lördagmiddag.

Älgkalvfilé. Färsk bandpasta med citron. Sås gjord på skyn, grädde, kantareller. Stekt halloumi. Enkel sallad på ruccola, avocado, babyplommontomater, gurka med olivolja ringlad över. Mellanöl till sambon, vatten till mig. Kunde ha varit strålande.

Men båda barnen var förkylda. Flickan var för nyvaken efter att ha somnat för sent och var ledsen för det. Pojken var nog mest bara ledsen för att han var hungrig. Och förkyld. Så det gräts en del runt bordet. Jag ställde min tallrik åt sidan en stund, för att hjälpa den gråtande sonen. G försökte få igång dottern, som brukar komma sig bara hon får i sig litet mat.

Till slut ordnade sig allt och maten - ja, den var riktigt, riktigt god.

tisdag 25 september 2007

Hemmamammaliv - pudelns kärna...

Trögt att komma upp på morgonen, som vanligt. Inte för barnen, men för mamman och pappan. Pappan iväg på jobbet, utan frukost. Dottern åt hela sin frukostgröt idag, en stor grej faktiskt. Sonen mumsade okomplicerat i sig sin gröt.

Det åts diverse frukter och lek bröt ut. Mamman hade fortfarande inte ätit, än mindre borstat sina tänder. Sonens tänder borstades och så lades han att sova sin första tupplur för dagen. Fram med spännande pyssel till dottern och NU fick mamman äta frukost. Klockan elva. Fast först fixades lunch till dottern. Så mammans te kallnade.

Efter måltiden vaknade sonen. Kollegan ringde och mamman fick chans att tala med henne, medan barnen i ensamhet läste husets alla kataloger och sparade tidningar, plockade fram livsfarliga små glasföremål men annars lekte fridfullt. Sonen fick äta lunch. Efter detta var avklarat blev det dags för mellanmål till dottern. Mammans lunch förbereddes, men fick stå orörd så länge.

Efter mellanmålet skulle dottern kissas och hoppas i säng alltmedan det nu ordnades spännande underhållning åt sonen, som annars tenderar att lik en magnet dras till mamman. Snabb och god saga till dottern, som sedan lämnades åt sina drömmar.

Mamman ordnade nu ett mellanmål till sonen emedan hon själv slevade i sig sin havregrynsgrötslunch - vid pass halvtresnåret. Efter detta ammades sonen i soffan och lades sedan att sova han med. Mamman damp äntligen själv ned i soffan, utan barn, men med tekopp. Konstaterade att koppen stod mellan våtservettslådan och en väl hoprullad, begagnad blöja. Mamman orkade inte göra något åt detta, utan rullade igång dagens Oprah. Trött, så trött.

Alldeles för sent påbörjade mamman maten. Och inte kom pappan hem i tid - han var säkert en kvart sen. Men under den kvarten hann mamman bli halvt desperat, eftersom hon inte visste hur sen pappan skulle bli. Pappan kom ju hem till slut, maten blev klar, familjen åt.
Sedvanliga kvällbestyr utbröt så småningom; barn fick kvällsmat, det gräts än här, än där, mitt ibland leken. Tänder borstades, små händer och ansikten tvättades, pyjamasar på. Kramar, pussar, resonemang, saga, rutiner, släcka, mörkt, tyst.
De rara barnen sov. Sagolikt. Fantastiskt. Och så stort.

De här två barnen, två storslagna själar, två små liv sprungna ur mig och min älskade, komna till oss för en tid innan de går vidare ut i världen. Känner stor och ödmjuk tacksamhet.

Imorgon börjar det om.

söndag 9 september 2007

Älgjaktsleda?

Älgjaktsfrustration?

Det här är första och sannolikt sista gången jag följer med ut på ön under älgjakten, med barnen. Det har ju gått bra förr om åren, de barnlösa åren, men nu - nä. G stiger upp kl.0400 och lämnar mig och barnen. Sedan kommer han hem i extremt goda fall vid middagstid; men igår kom han hem vid 2030. Så jag sköter våra två små barn och delar dagarna med svärföräldrarna.
Allt sådant har tidigare gått som en dans för det mesta, men det blir svårare och svårare att dansa de turerna nu. Jag mår otroligt dåligt över att jag inte hinner hjälpa till som förr, då jag är gravt upptagen med barnen. Hemma, med G, går det ju bra - då fördelar vi oss utan uppgjorda regler (ja, tvättstugan tar jag...) över det som skall göras. Men här på ön glider liksom G iväg en aning och B tar hans plats och då går det ju inte lika bra.
B är en energisk person som hinner mer än jag vilken dag som helst. Och aldrig tappar humöret. Och hon fyller 70 i år. Jag känner mig som en sopa, en ineffektiv sådan.

Saken blir inte bättre av att jägarna (förutom G är det hans bror och en av deras gemensamma barndomskamrater med son som jagar) när de kommer hem, serveras middag varunder jakten ivrigt diskuteras. Sedan duschar de, fixar kommande dags matsäck samt sjunker ned i soffan med en maltdoftande bärnstensgul dryck och fortsätter att diskutera jakten. Eller något relaterat. Och så går de och sover, vid pass 21-22-tiden. Åååhh - vad gör jag här??