Då vi var ute på ön sista helgen i januari, kom G på att han skulle göra en utflykt med barnen, på skoter. Jag ville [typ] följa med (jag har dålig erfarenhet av utflykter i januari och februari - de tenderar att bli kalla och i hastigt avtagande dagsljus).
G rasslade ihop korv och så drog vi. G och jag satt på skotern, Norah satt på bobben närmast efter och sist i en pulka satt Ruben. G hade åkt runt på trädena kring gården tidigare på dagen i sakta mak med barnen på det där viset, så vi visste att det gick hyfsat bra.
 |
| Ett annat spår. Den obändiga växtligheten som tar fäste överallt det bara går. |
När man kör i låg fart på ett smalt spår i ospårad snö, vickar skotern ordentligt i sidled efter hur snön ger vika, man verkligen slingrar sig fram. Den som kör och helst också passageraren får lov att "burka", alltså fungera som motvikter till skoterns rörelser. Det här är oftast helt okay, men kan kännas litet läskigt då skotern kan luta apmycket och kännas som att den skall välta när som helst.
Så så där for vi fram, vickandes och vaggandes. Då vi hade åkt en bit och kommit ut längs kraftledningen, råkade jag lyfta blicken och höll på att få spader. 8] Fram till dess hade jag omväxlande kurat för kylan eller hållit ögonen på barnen i backspegeln.
Det jag såg som fick mig att skjuta alla säkringar på en gång och gasta rakt ut åt en lätt chockad G att stanna och STANNA NU MED EN DJ...A GÅNG, var två djupa diken som uppenbarat sig på ömse sidor av den linje vi höll längs kraftledningen.
 |
| Tror inte jag lagt ut den här tidigare - en av alla läckra stenar (hyfsat stor denna) som man ser på Brändöskär. En helt udda sten, helt annan sammansättning än de runt omkring. |
Hösten var grå, dyngblöt och evighetslång (vi fick alltså inte snö förrän i december och ingen som helst kyla förrän sent i januari). Markerna är förmodligen mättade med vatten och snön som fallit har isolerat och gjort att det inte fryst så bra i marken och nu var det alltså två djupa fåror, smala och minst en meter djupa och uppenbart blöta i botten som fick mig att bli precis skiträdd.
Då jag fått stopp på G och de inledande ömsesidiga inte helt vänligt sinnade meningarna oss emellan uttalats, lyckades jag sansa mig och förklara att jag självklart förstod att barnen inte skulle dö om de stod på huvudet ned i en sådan ränna, men de skulle ju kunna göra illa sig och definitivt bli blöta.
Vi rymdes precis med skoterns skidor mellan fårorna och när jag klivit av och barnen lämnat sina åkdon, fick G åka vidare fram
till en öppning där han kunde vända. Under tiden höll jag på att dö
(absolut n-o-l-l kondition...) där jag pulsade lårdjupt i skoterspåret
som absolut inte bar. Barnen bar det för, tack.
För mig var det helt uteslutet att fortsätta att åka med barnen på det viset. Norah styrde bobben i skoterspåret så gott hon kunde, medan Ruben satt glatt oanande och höll i sig i pulkans handtag, okontrollerat lutande hit och dit. *gaaah* När vi senare åkte hem, satt vi alla fyra på skotern.
Basta.
De övriga bilderna i inlägget illustrerar de två andra gångerna (som jag kommer ihåg) jag blivit lika oresonligt jätterädd för mina barns överlevnad.
I september -11 var vi till Brändöskär och hade några mysiga höstdagar där. En av huppigupperna vi företog oss blev sådär farlig, i alla fall i min hjärna. Det blåste hårt och klipporna var våta. G och barnen skuttade obekymrat omkring, medan jag bara såg hur barnen endera sekunden skulle halka till och slurpas ut i det kalla havet där svallen var stora och bara stora stenar under ytan.
Jag höll mig högre upp längs klipporna - jag är ju rädd för egen del också - och kände mig rätt så förlamad av skräck inför alla scenarior som ritades upp i mitt huvud. Det blev lugnare sedan då vi alla befann oss längre ifrån de brusande vågorna.
Sommaren -10 var vi till Jokkfall med mamma och Harry. Samma sak där och där blev jag riktigt galen. G skuttade också då obekymrat omkring med barnen precis framme vid forsen och jag var livrädd att barnen skulle hamna i vattnet. Den gången skrek jag ganska obehärskat åt G - forsen brusar hur högt som helst och jag var riktigt rädd.
Är jag väldigt udda här? Överdriver jag? Är det här något som har att göra med kön? Är pappor mindre bekymrade om sådant här potentiellt farligt? Eller är det helt individuellt?
Jag vill att mina barn skall bli modiga vuxna och jag vill inte överföra någon av mina rädslor till dem (höjder, spindlar). Men jag är också väldigt rädd om mina barn.
I linje med ämnet tyckte jag det var intressant att Norah nu när vi skulle åka ut på ön här om helgen, faktiskt funderade och ifrågasatte om isen verkligen skulle hålla för oss. Det känns som ett tecken på mognad då man börjar reflektera över sådant. Vi - även jag - lugnade henne och sade att isen visst skulle hålla. I hemlighet släppte jag dock för ett kort ögonblick fram bilden av den tunna isskorpan som flöt mellan oss och ett isande svart och dödligt hav. :]
Visst har jag blivit så mycket räddare för en del saker sedan jag fick barnen, ingen tvekan om det.
 |
| En rar, pytteliten växt ett kort stenkast från forsen. |
Litet tillbakablickar så här på torsdag - bara till vårt sportlov i förra veckan. :-) Själva bokningen skedde ju under viss stress för min del - inte för att det var direkt bråttom, utan för att jag var tvungen att brottas med så många överväganden. :-D
Jag hade nog uppfattat att det fanns diskmaskin och bastu i lägenheten. Men att det fanns tvättmaskin och torkskåp dessutom, blev liksom en ordentlig bonus! Redan första kvällen blev det till att tvätta, då jag lyckades smutsa ned ett par av våra badlakan. Jag slängde dem och den lilla tvätt vi hittills hunnit alstra i maskinen.
Suveränt! Jag fick igång ett program, som tyvärr stannade någon timme senare och där det var helt uppenbart att den inte sköljt färdigt, då det stod litet lödder mot luckan. Det var väl egentligen här jag verkligen var tvungen att översätta, då jag inte fattade vad som var skölj- och centrifugprogrammet eller bara centrifugering. Vi fick inte igång något av dessa program och det var väl bara att konstatera att något var galet med maskinen.
