Testar.

Snowshoe hare. Den hittills absolut sötaste mjukis jag köpt i mitt liv. Införskaffades i somras med kärlek i hjärtat, som gåva till ännu då ofödda Ellinor. Nu har hon fått den i julklapp! <3

Vandring Hare. Den första mjukisen som faktiskt är en hare och inte en kanin. Jättesöt, jättemjuk och Norahs senaste favoritsovkompis!

Ny, kool orm från IKEA! Det är en handdocka faktiskt och med skallra i svansen en  helmysig leksak. Kröp upp i Rubens famn igår.

Det går tungt att blogga nu. Det är så mycket som tjorvat och det började med flytten till Google, som gjorde att jag kände det som att bloggen inte längre var min egen, eftersom vi efter en massa bängel var tvungna att göra G till administratör av den också för att jag skulle komma åt den. Det där fattade jag deprimerande nog aldrig något av - för att jag inte orkade.  G gör såklart aldrig något med min blogg, men det var liksom början. Min profilbeskrivning försvann och jag har aldrig orkat skriva en ny.

Så för några veckor sedan hade jag fyllt mitt bildkonto hos Blogger/Google och skulle vara tvungen att börja betala månatligen för att få publicera fler bilder. Avgiften var inte helt liten och särskilt som man betalar kontinuerligt. Detta kändes oacceptabelt och bloggandet dog ned till sina lägsta nivåer sedan jag börjat skriva.

Jag har övervägt att skaffa en egen sida - jobbigt. Hur skall jag orka förstå hur det går till? HTML och sånt krafs. Tungt.

Jag bloggar ju i bilder. Vad är en blogg utan bilder? Klart att om man skriver fantastiska texter med djup, engagemang, finess, humor, passion kanske man klarar sig med det. Men bilderna är oerhört viktiga för mig. Jag skapar texter i huvudet runt om de bilder jag tar.

Funderar en hel del över fotograferandet också. Piskas av kval mellan önskan att få fina bilder med systemkameran och lättheten med vilken man hasplar upp mobilen och fotar med den. Det är inget stort problem, men jag måste komma till rätta med det.

Allt som känns tungt här ovan, ja, det mesta som känns tungt i mitt liv nu, kommer sig av att jag sover för litet. Inget nytt under solen. Vi har två veckors ledighet framför oss och ett mål får lov att vara att sova. Eller hur? ;)

Så har jag nu provat att skapa en ny mapp och flyttat några bilder, för att se om jag kan publicera bilder igen. Allt enligt tips från syrran.

Liv.

Det här livet. Vad är det med det? Skall det vara så här?

Barndomskamraten hörde av sig i torsdags med en allvarlig ton i stämman. En nära anhörig har förlorat sin son i en hemsk bilolycka. Det är den andra bilolyckan på kort tid mellan bil och buss, med fatal utgång. Båda olyckorna krävde en ung människas liv. En pil som skickats ut i världen fick avsluta sin bana alldeles för tidigt.

Igen blir jag påmind om hur skört livet är. Jag känner det på kvällen när vi sagt godnatt barnen och jag, när vi släckt och de tystnat i väntan på att sömnen skall komma. Jag smeker deras kroppar, känner varma, starka små muskler och revben som omgärdar de dyrbara organen och önskar intensivt att jag visste att de skulle få en lång och rik livsbana. Att inga svåra olyckor skall drabba dem, inga sjukdomar, inga stora sorger.

Men livet rullar på, obevekligt. I eftermiddags fick vi veta att vår stora, glada, fantastiska Frans är sjuk och ligger på sjukhus. Igen det där obevekliga livet som far fram, utan garantier, utan säkerhetsnät.

Det har snöat envetet i många dagar nu. Inte alltid så mycket, men mest hela tiden. Båda de hemska olyckorna jag nämnde högre upp, skedde i dåligt väglag med främst dålig sikt. Jag är rädd och känner mig tacksam att vi överlevde resan till Haparanda för en vecka sedan, fram och tillbaka i oavbruten snörök. Snörök var det fram och tillbaka till Piteå ikväll också, då G och jag åkte för att hälsa på Frasse en stund. Igen var jag rädd, ibland och förstod att mamma också var det. Därför ringde jag både då vi for från Piteå och då vi stannade till för att handla litet. För att hon skulle kunna vara litet mindre rädd.

Livet bjuder storsint på under också. För åtta år sedan hade vi fått vår förstfödda och hon var ett drygt dygn gammal. Norah har en bra helg med sina tjejkompisar på kalas efter skolan i fredags och vuxenkalaset imorgon. Hon fick uppskattade presenter av sina kompisar och har lekt med dem sedan dess. Idag var hon på kalas hos en av de andra tjejerna.

Med kort varsel blev vi hundvakter i helgen och Smilla är här. Hon punktmarkerar mig. Igår när jag följde mamma in till Rubens säng (där hon får sova, då förrådet fortfarande tar upp hela gästrummet), hade Smilla lagt sig med rumpan mot dörren och jag fick försiktigt knuffa på den för att få upp den. Jag gick in på toa och gjorde mig klar och då hade tokfian parkerat in mig där och jag fick försiktigt knuffa på henne igen med dörren. Därefter tog jag henne med mig in i sovrummet när jag lade mig (kan hända att jag får bannor av ägarna för detta ;)). Det känns så himla tryggt att ha en stor hund i huset. :)

Känner mig tacksam för att jag både igår och idag har fått se min syster, mina två systersöner och min allra nyaste systerdotter live idag via Skype. Nu är jag trött och frusen och lämnar ifrån mig ett spretigt inlägg om det här livet vi alla lever i idag. Jag har bäddat ned mamma i Rubens säng igen och kryper strax ned bredvid en varm liten Ruben.

Natta.

Mera som är ovant.

Ikväll har vi varit på Norahs julfest på skolan och det var en liten fröjd att få vara med om. Det är stor skillnad på hur barnen bar sig åt i år mot ifjol. Så duktiga i år! Ingen som försökte gömma sig, inget smygande, inga tveksamheter. Norah var tärna för första gången - tidigare har hon alltid velat vara tomte. :)

Det var stort för oss båda. Norah provade Lucialinnet igårkväll och det var exakt lagom på längden. Ärmarna var litet precisa och Norah sträckte förstås armarna rakt upp och då hamnade ärmslutet mitt på underarmen. Jag påpekade stillsamt att hon väl ändå inte skulle stå så i Luciatåget. Jamen fötterna då, tårna syntes ju. Jag sade att alla kommer att ha olika långa linnen och säkert har någon ett som är jättekort och minsann var det inte så. :) Glittret skulle sitta runt håret och runt midjan.

I eftermiddags strök jag linnet och allt var packat och check när vi närmade oss avfärd. "- Och så ljuset" sade Norah. Gaaah! Vi som har förrådet utrymt och spritt över snart hela huset, men ändå lyckats få fram Lucialinnen och glitter, hade fullständigt glömt de små handhållna elektriska ljusen. De var såklart inte där jag anser att de brukar vara och då var det bara att ge upp. Norah och jag traskade till skolan (i tid, märk väl) för att hon skulle få byta om och förbereda sig, medan G med Ruben i hampan störtade iväg till COOP och köpte ett ljus.

Luciaspelet var räddat och Norah reciterade sin vers med den äran. Jag såg inte skuggan av blygsel och hon läste (givetvis utantill) högt och inte för fort.

Det var min fasa då jag var liten. Alla slags offentliga framträdanden som till exempel Lucia eller en redovisning för klassen var otroligt ångestframkallande. Full panik. Kunde inte andas och kunde därmed inte prata. Hemskt. Har förstås fått lov att träna upp mig och kan idag klara av det här på ett helt okay sätt. Men jag får fortfarande oftast ett snabbt övergående il av panik precis då jag skall börja tala, då pulsen stiger och blir väldigt påtaglig i bröstet och rösten kan kännas litet sträv. Men får jag bara kravla mig över det där, så går det bra att prata sedan. Ännu bättre om jag förberett mig mycket väl. Såklart.

Så det stora för mig ikväll var att se Norah klara av det där så mycket bättre än jag gjorde på den tiden. Och att se Norah växa så med uppgiften. <3

Nu är det hög tid att ta tag i det som åsyftas i rubriken. Jag skall texta i två gratulationskort till kollegor som fyllt jämt. Och jag sitter ned vid köksbordet och kör julmusik i bakgrunden. Jag skulle ha börjat för en timme sedan, eller gärna ännu tidigare, men istället har jag skrivit här och administrerat min svallande inlåda. X)

Men innan jag börjar texta, skall jag ordna mig en stor kopp te. G då? Ja, den stackaren gör dagens andra arbetspass, precis som igårkväll. Han håller på med något (kåmmpillerar) som andra väntar på och hur mycket han än kåmmpillerar, så kommer det inte ut som det skall i andra änden. Måtte han få komma hem och sova inatt. :o

Ovant.

På sistone har vår lilla familj varit med om två ovanliga middagar.

För någon vecka sedan, en vanlig vardag, fick Ruben följa med Elias hem efter skolan. Ruben skulle äta där också. Så till middagen satt G, Norah och jag runt bordet och åt. I tystnad. I stilla tystnad. Alla tre åt koncentrerat som man mycket väl kan göra en vardagkväll då alla är hungriga och litet trötta.

G påpekade plötsligt detta faktum - att det var så tyst och stilla. Å, vår lilla pojke, vår älskade son, allas vår Ruben. Som han pratar. Diskuterar. Passionerat. Självklart. Massor. Vi var helt nyligt på utvecklingssamtal för Ruben och fröken Jenny bekräftade att han pratar lika mycket på skolan. Men han är med. Han pratar om det som de pratar om. Utvecklar. Tar tanken längre. Allt var gott med Ruben. Han är så himla mycket på banan, både vad gäller språk och matematik. De får lära sig engelska! Mitt hjärta svällde till det rann över. Min älskade pojke! <3 :') Och tänk så mycket det märks när han inte är hemma hos oss!

I måndags var det dags igen. Ruben hade fått lov att följa Elias hem och Norah hakade på Moa. Båda barnen skulle äta middag hos sina kompisar.

Jag blev snuvad på Norah i samma ögonblick som jag tänkt hämta henne och fann mig plötsligt fri och utan särskilda åtaganden. Famlade litet i det vakuum som uppstod, men landade efter kort konfererande med G hemma. Det fanns inte nog med tid och ork att hitta på något mer än att åka hem och äta.

Så G kom hem och då fann vi oss tyst tassande runt medan vi förberedde maten. Mitt i allt konstaterade G, att det var himla tyst utan barnen. Ja, herregud... Vi åt något enkelt och tog oss litet fnissande maten i soffan, framför tv:n. Som förr i världen. I ett annat liv, ett oanande liv utan barn. Vi åt i soffan, med en actionrulle (riktigt bra!) på. Vi behövde inte oroa oss för att barnen skulle vakna av ljudeffekterna. Litet roligt och skönt, visst. Men jämförelsen som hänger i luften här, låter sig inte göras. Det går inte att tänka hur det skulle vara utan barnen.

De är här! Så mycket här! Två fantastiska människor som snabbt blir större och tydligare för varje dag! Älskade barn!

Idag fick Norah och jag oss en stund på en liten shoppingrunda. Norah skulle ha nya vinterskor. Det har inte behövts hittills denna vinter - vinterstövlarna har varit perfekta i det eländigt fuktiga väderslag som rått i stort sett hela hösten och förvintern. Men nu blev det plötsligt kallt och kom litet snö, så nu behövdes skorna. Vi hittade ett par ganska smärtfritt och det var särskilt jag nöjd med. Vi hann med att titta på leksaker och julfina saker också. :)

Nu skall jag beställa en Monster High-docka åt Norah och slå in några till små paket till barnens adventskalender. G målar i det urblåsta förrådet i källaren och det kommer att bli så himla fint där inne.

Och när nu min bästa syster och S var så kloka och fixade en liten tjej, så ser G och jag fram emot att få pytsa iväg Norahs fina kläder i lagoma doser till dem. G tycker vi skall skicka allt på en gång, men det tycker såklart inte jag. Det får bli litet i taget, vartefter storlekarna blir aktuella. :) Och vi kommer på kuppen att få seriöst mycket mera plats i det nyrenoverade förrådet. 8) Vi får se om jag lyckas få hänga en liten IKEA-kristallkrona där inne då. Bara för kul! Jag ville ha en i matkällaren, men G tittade på mig då som om han på riktigt inte förstod vad jag sade. Men skam den som ger sig! ;D