tisdag 25 september 2007

Hemmamammaliv - pudelns kärna...

Trögt att komma upp på morgonen, som vanligt. Inte för barnen, men för mamman och pappan. Pappan iväg på jobbet, utan frukost. Dottern åt hela sin frukostgröt idag, en stor grej faktiskt. Sonen mumsade okomplicerat i sig sin gröt.

Det åts diverse frukter och lek bröt ut. Mamman hade fortfarande inte ätit, än mindre borstat sina tänder. Sonens tänder borstades och så lades han att sova sin första tupplur för dagen. Fram med spännande pyssel till dottern och NU fick mamman äta frukost. Klockan elva. Fast först fixades lunch till dottern. Så mammans te kallnade.

Efter måltiden vaknade sonen. Kollegan ringde och mamman fick chans att tala med henne, medan barnen i ensamhet läste husets alla kataloger och sparade tidningar, plockade fram livsfarliga små glasföremål men annars lekte fridfullt. Sonen fick äta lunch. Efter detta var avklarat blev det dags för mellanmål till dottern. Mammans lunch förbereddes, men fick stå orörd så länge.

Efter mellanmålet skulle dottern kissas och hoppas i säng alltmedan det nu ordnades spännande underhållning åt sonen, som annars tenderar att lik en magnet dras till mamman. Snabb och god saga till dottern, som sedan lämnades åt sina drömmar.

Mamman ordnade nu ett mellanmål till sonen emedan hon själv slevade i sig sin havregrynsgrötslunch - vid pass halvtresnåret. Efter detta ammades sonen i soffan och lades sedan att sova han med. Mamman damp äntligen själv ned i soffan, utan barn, men med tekopp. Konstaterade att koppen stod mellan våtservettslådan och en väl hoprullad, begagnad blöja. Mamman orkade inte göra något åt detta, utan rullade igång dagens Oprah. Trött, så trött.

Alldeles för sent påbörjade mamman maten. Och inte kom pappan hem i tid - han var säkert en kvart sen. Men under den kvarten hann mamman bli halvt desperat, eftersom hon inte visste hur sen pappan skulle bli. Pappan kom ju hem till slut, maten blev klar, familjen åt.
Sedvanliga kvällbestyr utbröt så småningom; barn fick kvällsmat, det gräts än här, än där, mitt ibland leken. Tänder borstades, små händer och ansikten tvättades, pyjamasar på. Kramar, pussar, resonemang, saga, rutiner, släcka, mörkt, tyst.
De rara barnen sov. Sagolikt. Fantastiskt. Och så stort.

De här två barnen, två storslagna själar, två små liv sprungna ur mig och min älskade, komna till oss för en tid innan de går vidare ut i världen. Känner stor och ödmjuk tacksamhet.

Imorgon börjar det om.

1 kommentar:

teapot sa...

Tänk att precis sådär beskrev en av mina kollegor sin senaste mammaledighet... 8-) Det går ju inte att göra något annorlunda.

Men lova mig att äta lite oftare va?

*kramar*
/ syrran