Igår skedde två avslut. Ett större och mycket mera känslomässigt och ett mera lättsamt.
Vår farstu blev klar igår. Eller rättare sagt, det blev "färdig utsida" såsom vi lejt snickarna att göra. Vår farstu, numera tillbyggd på framsidan av vårt lilla Myresjöhus från slutet av 50-talet, är ritad av arkitekt Mats Öhman på MAF Arkitektkontor AB i Luleå och han sade när vi talat om hur det skulle bli, att han skulle rita oss en farstu som var så mustig att man ville äta upp den. Och mustig har den blivit! Man blir förtjust när man ser den; måtten är cirka tre meter gånger tvåkommaen med ett runt hörn. I det runda hörnet sitter tre högsmala fönster i "trappa". Fasaden är klädd med karosseripanel - så vackert - laserad i en kulör som skall minna om ett gammaldags fernissat båtskrov - så vackert! Mustigt är ordet!
En del måleriarbete är kvar på utsidan och frågan är väl om vi hinner med det i år och så skall vi lägga en stengång mot garageinfarten som definitivt får vänta till 2008. Men inomhus vidtar nu vårt eget arbete, med att öppna gamla ytterväggen och bygga om trappan.
Vi hade farmor som barnvakt idag och fick en hel dag till att göra ärenden, så vi hann bland annat bestämma vilket klinker vi skall ha på farstu- och källargolvet och det blir en stor platta 30x60 cm med en fantastisk metallkänsla. Plattan heter "Vanity" och finns att beskåda i Interkakels blad. Vi tittade också på vilket räcke vi skall ha i trappan.
Vi hann med något rent otroligt märkvärdigt idag också. Vi besökte Fritz Olsson och talade med deras guldsmed om hur våra ringar skall se ut. Vi skall göra om våra förlovningsringar (för andra gången) och så skall hon göra en vigselring med litet **bling** åt mig! *yum* Det blir så vackert och med en hemlighet på insidan! ;O) Mer på samma tema - vi hann även med att tala kort med vår blomexpert Agneta på Interflora om hur buketten skall se ut den där dagen i februari.
Det mera känslomässiga avslutet som skedde igår, var att jag slutade att amma Ruben. Sista två, tre veckorna har han bara ammat på morgonen, men jag hade nog tänkt amma litet längre och planen var att vi skulle vara avslutade till vi åker till Madeira i december. Sista tiden har dock Ruben sovit mera oroligt, vaknat flera gånger varje natt och det har blivit svårare och svårare att söva om honom och till slut har G och jag börjat fundera om det är morgonmålet-amningen-myset som hägrar. För ont har han inte. Och inte är han sjuk.
Så beslutet togs gemensamt och sista två nätterna har G när Ruben inte gått att söva om, lyft över Norah till vår säng och själv lagt sig i Norahs säng och låtit Ruben lösa sin situation litet mera på egen hand.
Norah ammade jag helt i ett halvår och sedan delvis till hon var ett år och fem månader och då var hon och jag överens om att sluta och det gick så gott som smärtfritt att sluta helt. Då var jag redan ungefär halvvägs gravid med Ruben.
Ruben fyllde ett år för bara några dagar sedan och har nu alltså fått sluta amma. Jag tror det blir jättebra för honom och för oss - han sov något bättre redan natten till idag. Vi får se hur det blir inatt! ;O)
Men känslor väcker det i mig. Jag har älskat att amma, älskat att kunna amma, att kunna ge det till mina barn, älskat att kunna försörja mina barn på det här viset. Älskat närheten, älskat att iaktta deras ansikten, kinder, munnar mot mitt bröst, aldrig, aldrig ledsnat på den åsynen. Älskat att få ett varmt, morgondåsigt barn till mig i sängen, känna det rulla ihop sig vid min sida och nöjt suckande inta morgonmålet.
I ärlighetens namn har jag ibland älskat amningen något mindre. Den där mjölkstockningen jag fick med Norah. De där smärtsamma amningarna jag hade mer eller mindre de tre första månaderna med båda barnen. De där gångerna jag fått väcka min sömntörstande kropp för ett hungrigt eller sjukt barn. Men allt det där hör till, med stor variation.
Och nu är det slut. Efter tre år och sju månader, give or take, av graviditeter och amning, så är det slut. Jag sade en gång till G då vi hade någon av våra diskussioner kring amningen, att för en och annan kvinna (tror jag - eller är jag ensam om att känna det så?) så är förmågan att amma sitt barn lika viktig som erektionsförmågan för en man - fast inte på samma sätt förstås. Men med samma dignitet.
Att det är slut innebär ju förstås en del annat också. Jag kommer till exempel att kunna dricka av Madeiras vin när vi åker dit - och det kan bara vara av godo! :O)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar