Liv.

Det här livet. Vad är det med det? Skall det vara så här?

Barndomskamraten hörde av sig i torsdags med en allvarlig ton i stämman. En nära anhörig har förlorat sin son i en hemsk bilolycka. Det är den andra bilolyckan på kort tid mellan bil och buss, med fatal utgång. Båda olyckorna krävde en ung människas liv. En pil som skickats ut i världen fick avsluta sin bana alldeles för tidigt.

Igen blir jag påmind om hur skört livet är. Jag känner det på kvällen när vi sagt godnatt barnen och jag, när vi släckt och de tystnat i väntan på att sömnen skall komma. Jag smeker deras kroppar, känner varma, starka små muskler och revben som omgärdar de dyrbara organen och önskar intensivt att jag visste att de skulle få en lång och rik livsbana. Att inga svåra olyckor skall drabba dem, inga sjukdomar, inga stora sorger.

Men livet rullar på, obevekligt. I eftermiddags fick vi veta att vår stora, glada, fantastiska Frans är sjuk och ligger på sjukhus. Igen det där obevekliga livet som far fram, utan garantier, utan säkerhetsnät.

Det har snöat envetet i många dagar nu. Inte alltid så mycket, men mest hela tiden. Båda de hemska olyckorna jag nämnde högre upp, skedde i dåligt väglag med främst dålig sikt. Jag är rädd och känner mig tacksam att vi överlevde resan till Haparanda för en vecka sedan, fram och tillbaka i oavbruten snörök. Snörök var det fram och tillbaka till Piteå ikväll också, då G och jag åkte för att hälsa på Frasse en stund. Igen var jag rädd, ibland och förstod att mamma också var det. Därför ringde jag både då vi for från Piteå och då vi stannade till för att handla litet. För att hon skulle kunna vara litet mindre rädd.

Livet bjuder storsint på under också. För åtta år sedan hade vi fått vår förstfödda och hon var ett drygt dygn gammal. Norah har en bra helg med sina tjejkompisar på kalas efter skolan i fredags och vuxenkalaset imorgon. Hon fick uppskattade presenter av sina kompisar och har lekt med dem sedan dess. Idag var hon på kalas hos en av de andra tjejerna.

Med kort varsel blev vi hundvakter i helgen och Smilla är här. Hon punktmarkerar mig. Igår när jag följde mamma in till Rubens säng (där hon får sova, då förrådet fortfarande tar upp hela gästrummet), hade Smilla lagt sig med rumpan mot dörren och jag fick försiktigt knuffa på den för att få upp den. Jag gick in på toa och gjorde mig klar och då hade tokfian parkerat in mig där och jag fick försiktigt knuffa på henne igen med dörren. Därefter tog jag henne med mig in i sovrummet när jag lade mig (kan hända att jag får bannor av ägarna för detta ;)). Det känns så himla tryggt att ha en stor hund i huset. :)

Känner mig tacksam för att jag både igår och idag har fått se min syster, mina två systersöner och min allra nyaste systerdotter live idag via Skype. Nu är jag trött och frusen och lämnar ifrån mig ett spretigt inlägg om det här livet vi alla lever i idag. Jag har bäddat ned mamma i Rubens säng igen och kryper strax ned bredvid en varm liten Ruben.

Natta.