Mera som är ovant.

Ikväll har vi varit på Norahs julfest på skolan och det var en liten fröjd att få vara med om. Det är stor skillnad på hur barnen bar sig åt i år mot ifjol. Så duktiga i år! Ingen som försökte gömma sig, inget smygande, inga tveksamheter. Norah var tärna för första gången - tidigare har hon alltid velat vara tomte. :)

Det var stort för oss båda. Norah provade Lucialinnet igårkväll och det var exakt lagom på längden. Ärmarna var litet precisa och Norah sträckte förstås armarna rakt upp och då hamnade ärmslutet mitt på underarmen. Jag påpekade stillsamt att hon väl ändå inte skulle stå så i Luciatåget. Jamen fötterna då, tårna syntes ju. Jag sade att alla kommer att ha olika långa linnen och säkert har någon ett som är jättekort och minsann var det inte så. :) Glittret skulle sitta runt håret och runt midjan.

I eftermiddags strök jag linnet och allt var packat och check när vi närmade oss avfärd. "- Och så ljuset" sade Norah. Gaaah! Vi som har förrådet utrymt och spritt över snart hela huset, men ändå lyckats få fram Lucialinnen och glitter, hade fullständigt glömt de små handhållna elektriska ljusen. De var såklart inte där jag anser att de brukar vara och då var det bara att ge upp. Norah och jag traskade till skolan (i tid, märk väl) för att hon skulle få byta om och förbereda sig, medan G med Ruben i hampan störtade iväg till COOP och köpte ett ljus.

Luciaspelet var räddat och Norah reciterade sin vers med den äran. Jag såg inte skuggan av blygsel och hon läste (givetvis utantill) högt och inte för fort.

Det var min fasa då jag var liten. Alla slags offentliga framträdanden som till exempel Lucia eller en redovisning för klassen var otroligt ångestframkallande. Full panik. Kunde inte andas och kunde därmed inte prata. Hemskt. Har förstås fått lov att träna upp mig och kan idag klara av det här på ett helt okay sätt. Men jag får fortfarande oftast ett snabbt övergående il av panik precis då jag skall börja tala, då pulsen stiger och blir väldigt påtaglig i bröstet och rösten kan kännas litet sträv. Men får jag bara kravla mig över det där, så går det bra att prata sedan. Ännu bättre om jag förberett mig mycket väl. Såklart.

Så det stora för mig ikväll var att se Norah klara av det där så mycket bättre än jag gjorde på den tiden. Och att se Norah växa så med uppgiften. <3

Nu är det hög tid att ta tag i det som åsyftas i rubriken. Jag skall texta i två gratulationskort till kollegor som fyllt jämt. Och jag sitter ned vid köksbordet och kör julmusik i bakgrunden. Jag skulle ha börjat för en timme sedan, eller gärna ännu tidigare, men istället har jag skrivit här och administrerat min svallande inlåda. X)

Men innan jag börjar texta, skall jag ordna mig en stor kopp te. G då? Ja, den stackaren gör dagens andra arbetspass, precis som igårkväll. Han håller på med något (kåmmpillerar) som andra väntar på och hur mycket han än kåmmpillerar, så kommer det inte ut som det skall i andra änden. Måtte han få komma hem och sova inatt. :o