För någon vecka sedan, en vanlig vardag, fick Ruben följa med Elias hem efter skolan. Ruben skulle äta där också. Så till middagen satt G, Norah och jag runt bordet och åt. I tystnad. I stilla tystnad. Alla tre åt koncentrerat som man mycket väl kan göra en vardagkväll då alla är hungriga och litet trötta.
G påpekade plötsligt detta faktum - att det var så tyst och stilla. Å, vår lilla pojke, vår älskade son, allas vår Ruben. Som han pratar. Diskuterar. Passionerat. Självklart. Massor. Vi var helt nyligt på utvecklingssamtal för Ruben och fröken Jenny bekräftade att han pratar lika mycket på skolan. Men han är med. Han pratar om det som de pratar om. Utvecklar. Tar tanken längre. Allt var gott med Ruben. Han är så himla mycket på banan, både vad gäller språk och matematik. De får lära sig engelska! Mitt hjärta svällde till det rann över. Min älskade pojke! <3 :') Och tänk så mycket det märks när han inte är hemma hos oss!
I måndags var det dags igen. Ruben hade fått lov att följa Elias hem och Norah hakade på Moa. Båda barnen skulle äta middag hos sina kompisar.
Jag blev snuvad på Norah i samma ögonblick som jag tänkt hämta henne och fann mig plötsligt fri och utan särskilda åtaganden. Famlade litet i det vakuum som uppstod, men landade efter kort konfererande med G hemma. Det fanns inte nog med tid och ork att hitta på något mer än att åka hem och äta.
Så G kom hem och då fann vi oss tyst tassande runt medan vi förberedde maten. Mitt i allt konstaterade G, att det var himla tyst utan barnen. Ja, herregud... Vi åt något enkelt och tog oss litet fnissande maten i soffan, framför tv:n. Som förr i världen. I ett annat liv, ett oanande liv utan barn. Vi åt i soffan, med en actionrulle (riktigt bra!) på. Vi behövde inte oroa oss för att barnen skulle vakna av ljudeffekterna. Litet roligt och skönt, visst. Men jämförelsen som hänger i luften här, låter sig inte göras. Det går inte att tänka hur det skulle vara utan barnen.
De är här! Så mycket här! Två fantastiska människor som snabbt blir större och tydligare för varje dag! Älskade barn!
Idag fick Norah och jag oss en stund på en liten shoppingrunda. Norah skulle ha nya vinterskor. Det har inte behövts hittills denna vinter - vinterstövlarna har varit perfekta i det eländigt fuktiga väderslag som rått i stort sett hela hösten och förvintern. Men nu blev det plötsligt kallt och kom litet snö, så nu behövdes skorna. Vi hittade ett par ganska smärtfritt och det var särskilt jag nöjd med. Vi hann med att titta på leksaker och julfina saker också. :)
Nu skall jag beställa en Monster High-docka åt Norah och slå in några till små paket till barnens adventskalender. G målar i det urblåsta förrådet i källaren och det kommer att bli så himla fint där inne.
Och när nu min bästa syster och S var så kloka och fixade en liten tjej, så ser G och jag fram emot att få pytsa iväg Norahs fina kläder i lagoma doser till dem. G tycker vi skall skicka allt på en gång, men det tycker såklart inte jag. Det får bli litet i taget, vartefter storlekarna blir aktuella. :) Och vi kommer på kuppen att få seriöst mycket mera plats i det nyrenoverade förrådet. 8) Vi får se om jag lyckas få hänga en liten IKEA-kristallkrona där inne då. Bara för kul! Jag ville ha en i matkällaren, men G tittade på mig då som om han på riktigt inte förstod vad jag sade. Men skam den som ger sig! ;D
7 kommentarer:
Sant, utan barn blir det tyst och Ruben han håller ju låda, det märks ju när ni åkt hem härifrån.
Fantastiskt fina barn, hoppas man får uppleva dom längre
krama dom och dig själv
Det är så det är när barnen är på vift, ni är ju båda två där gör något oväntat hemma i huset ni vet vad jag menar eller hur ..... eller skall jag måsta visa er........
Men herregud mamma. Vi måste ju orka också! ;D
Det är klart men ni orkar ju se film och då är man ju engagerad eller....
Med bara en liten, liten del av hjärnan ja. :D
*skrattar högt*
Älskade familj!
Och ja - Rubster pratar, han är helt underbar! :-)
Skicka en kommentar