Leffe.

Jag har aldrig levt med ett av mina egna djur så kort tid. Inte ens ett år. Leffe fyllde ett år i maj och sedan i höstas har vi kämpat med att han kissat i våra sängar. Sista halvåret har vi haft våra sovrumsdörrar stängda då Leffe varit med oss i huset och då det inte gått, då barnen lekt i sitt rum till exempel, då har Leffe fått vara i tvättstugan.

Situationen var inte hållbar. Jag orkade inte ha det så här längre. Vi var tvungan att besluta oss om handlingsväg när vi nu skall åka bort och vara borta i nära tre veckor. Hur jag än vänt och vridit på det, kunde jag inte se en annan väg ut ur det här. Visst, i den bästa av världar hade Leffe kunnat få flytta till en gård och bli utekatt. Men hur omplacerar man en katt som kissar i sängar? Och, den springande punkten - hur skulle jag veta att Leffe skulle få det bra?

Gokissen, som vi skattade oss så lyckliga att ha fått till oss - gosig, mysig, utvecklade sig till en tjusig, stor grabb, ganska precis så rödrandig och vit som jag önskat. Nu är han hos våra andra kissar i himlen där det aldrig regnar, där mössen är lagom lättfångade och någon alltid smeker deras päls när de så önskar. :'(

Barnen fick säga hejdå till Leffe imorse. Vår vana trogen sade vi som det var, att Leffe skulle till veterinären idag och att han skulle få dö. Ruben hade pussat honom och Norah pratade litet med G sedan, om Leffe var gammal när han kom till himlen.

Jag vill såklart ha en ny katt, men jag känner mig rätt knäckt av den här erfarenheten. Jag måste hämta mig något och så får vi se om det blir denna sommar eller nästa som en ny kisse får komma till oss.