måndag 5 december 2011

Om min kärlek till en man.

Inlägget igår får vara ordlöst. Bilderna talar så starkt för sig själva.

Här kommer istället orden.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Hälsade. På.

Harry har alldeles för tidigt trätt in på en stig som leder bort från oss. Bort från mamma, bort från sitt hem som han själv byggt.

Tidigt i vårt gemensamma liv, gick jag i ungdomlig ettrighet i fälla på fälla oskyldigt riggade av en diskussionslysten Harry. :) Åren har lärt mig att inte hetsa upp mig så och idag kan jag diskutera med alla människor, utom med G. ;)

Genom alla åren (ja, mamma har varit gift längre med Harry än med pappa) har jag lyssnat på mammas och Harrys aldrig sinande dialog. Jag har beundrat den. Min syster har något liknande på gång med sin S.

Harry har alltid varit en kraftkarl, en naturkraft som arbetat sedan barnaåren. Så många gånger vi hört alla historierna. Han har cyklat och åkt skidor. Och som han jagat älg! Han har uppfyllt flera av sina drömmar. Han var en gång eller två till Spanien, men det var inget för honom. Harry har alltid haft mycket starka åsikter, men det största hjärtat av renaste guld. :)

Jag har några gånger genom åren spontant kallat honom för pappa, oftast då jag talat om honom. Harry är förstås som en extra pappa till mig. Han har funnits som en konstant vid mammas sida så länge att något annat vore konstigt.

Mamma och Harry har promenerat ihop, åkt skidor ihop, åkt till fjällen ihop, varit på bilsemestrar ihop, sovit ihop - delat livet. Tillsammans har de också delat sina barns och barnbarns framfart i livet.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Vi har berättat för barnen att Harry är sjuk och att han aldrig kommer att komma hem igen. Det fanns förstås ingen tvekan i att åka till Harry. Det känns som att jag vill hälsa på honom varje gång vi åker upp till dem.

Mamma hittade Harry först. Han var inte på sitt rum, utan i änden av en korridor, där det fanns fina möbler att sitta och umgås i. Mamma tog med sig Harry och mötte oss. Harry hade inte en av sina bästa dagar i lördags. Både hans rörelser, blick och mimik var ganska stela. Jag är säker på att han kände igen mig och vi möttes i en kram där i korridoren. En spänd kropp under tröjan och fjäderlätta klappar på min rygg.

Mina sjukvårdsögon ser förstås att sjukdomen redan tär på Harrys kropp. I höst försämrades ju tyvärr Harry radikalt och som sjukdomen driver honom nu, så tär det på honom. Jag iakttog Norah ett ögonblick, då hennes skarpa ögon koncentrerat tog in det hon såg då vi satt tillsammans den första stunden i Harrys rum. Jag frågade henne senare vad hon tänkt på om Harry då, men hon svarade att hon inte mindes.

Harry ville ha upp Ruben i sitt knä och det gick Ruben med på. Harry kommenterade som vanligt att Ruben väger som bly! :) Jag tror inte att Harry mindes våra namn. Men vi frågade honom inte heller.

Mamma och Harry har haft många fina år tillsammans. Men de skulle inte ta slut redan.

Det är outhärdligt att tänka på. På Harry som inte längre bor hemma, utan på ett boende. På mamma, som plötsligt blivit ensam om allt. Mamma, som plötsligt får ha sin man, partner, älskade någon annanstans. Inte hemma, inte tillsammans.

Det har alltid varit en lisa att få åka till mamma och Harry. Hos dem är det så tyst och stilla, så varmt och skönt. Så lätt att vara. Det har varit så skönt att veta att de haft varandra.

Nu har den här förfärliga sjukdomen lagt krokben för oss alla. Mest för mamma och Harry, men även för oss som står dem närmast. För alla oss som älskar Harry.

Det verkar som att några månar mycket om mamma och om Harry och det känns jättebra. Det är oändligt skönt att Harrys son med familj finns nära mamma och Harry.

De första åren Harry var sjuk, tog jag inte till mig det. Idag kan jag känna mig ledsen över att jag inte tog mamma mer på allvar då. Det senaste dryga året har det varit uppenbart även för mig. Ingen har vetat hur eller i vilket tempo sjukdomen skulle fara fram med Harry, men mamma har förstås kämpat länge och haft det svårt med Harry utan att vi andra riktigt fattat vidden av det.

Nu har vi en resa framför oss, som ingen önskar att någon skulle behöva vara med om. Men vi skall följa Harry på den vägen. Hålla honom i handen och i våra hjärtan. Så som han alltid gjort med oss.

5 kommentarer:

Birger sa...

Så väldigt fint skrivet, du är duktig med ord, Elisabeth...

en annan sa...

*tårar*

Magica sa...

Det gör ont i hjärtat att läsa dina ord. Vackra ord, men ack så sorgligt.
Kram

Magica sa...

Det gör ont i hjärtat att läsa dina ord. Vackra ord, men ack så sorgligt.
Kram

Morskan sa...

Magica; tack.

*kramar*