Ellinor Maria.

Så har det lilla flickebarnet blivit fött, som vi väntat på så länge! Änglarna jublar i himlen och här på jorden!

Bummer.

G har ju en ny telefon. Den här gången utan att tappa den gamla först. Den här gången bara för att han ville. Och kan. Han har nu en sådan där som han tidigare sagt att man inte behöver, om man redan har dess föregångare. ;)

Men sicken otur då. På nya telefonen kan han inte använda appen Instagram. Appen är inte kompatibel med telefonen. Eller antagligen egntligen med versionen av android som är i just den telefonen.

Nu är ju inte G den mest entusiastiska användaren av Instagram, men ändå. Jag hade lämnat tillbaka telefonen.

Rubriken då. Jag tycker oftast att det är jättelätt att sätta rubrik på inläggen. Förhållandevis ofta kommer rubrikerna till mig på engelska. Inte särskilt ofta sätter jag rubriker på engelska. På Instagram, som jag snurrade på om här ovan, skriver jag däremot enbart på engelska. Det är mitt utlopp för den skrivna engelskan. Jag skriver något enstaka på svenska när det är något speciellt, men annars bara engelska.

Det är roligt! Jag tänker jättemycket på engelska. För några år sedan kom jag äntligen över mitt behov av att ha text till filmer och jag är salig över att vara så pass flytande i ett främmande språk. Tacksam är jag och tar alla chanser jag får att prata engelska. Senast idag hade jag en patient som pratar engelska och det går näsan lika lätt som på svenska. Så bra!

Fick mig drygt två timmar på stan i eftermiddags. Shoppade förstrött men hyfsat målmedvetet kläder till barnen. Finkläder till jul och en del kommer att hamna i deras adventskalendrar. Så glad över årets kalenderidéer, men får ta det i ett annat inlägg (tiden, tiden)!

Det slank med en helröd lång tunika/klänning till mig också. :) Skall prova den nu, innan jag hoppar i duschen. Därefter tror jag vi klämmer en Ben & Jerry's tillsammans med dr House. :)

En sådan där grej bara.

Vår sockerströare blev tom och G passade på att sätta den i diskmaskinen för ett varv där. Så långt allt gott och väl. Det här var i förra veckan.

Sedan har jag sett strösockerpaketet stå på köksbordet varje frukost därefter.

Någon annan skall visst fylla på sockret i ströaren. Jag undrar vem det är. _Jag_ använder inget strösocker. ;)

Bildlösa siffror.

Har stött på en del förbluffande siffror på sistone.

G och jag såg nyligt första avsnittet i en serie som heter "Boss". Den utspelar sig i nutid och handlar om en hårdför borgmästare i Chicago. Direkt i den inledande scenen avslöjas ett dramatiskt faktum, som sätter sin prägel på allt som sedan skildras. Intressant ingång i en serie. Den får mycket bra omdöme på IMDb och det känns som att skådisarna och folket bakom serien gör ett bra jobb.

I detta första avsnitt nämnde borgmästaren en siffra, minns inte sammanhanget. För 180 år sedan, alltså omkring 1830, fanns det 300 människor i Chicago. Enligt Wikipedia fanns det vid stadens bildande 1833 omkring 200 människor i Chicago.

Efter visst surfande, uppfattar jag att det vid den tiden bodde omkring 1000 människor i Luleå. Som enligt Wikipedia fick stadsprivilegier redan 1621. Så. Amerika är en ung nation (jag _visste_ det sedan tidigare ;)), men ibland uppmärksammas jag ju och tanken svindlar ett ögonblick.

Städerna tog inte samma spår i sin utveckling sedan. Befolkningen i "stor"-Chicago uppgår idag till 9,8 miljoner människor, medan Luleå (kommun) endast kommer upp till knappt 74800 människor.

Vi kollar på en annan serie också, en dokusåpa (kanske, inte säker på klassificeringen här) i SVT - "Allt för Sverige". Här får tio amerikaner tävla om att bli den som blir sist kvar och då får träffa sin svenska släkt. Mycket kort uttryckt. De har alla en stark längtan till Sverige och det svenska, de är så olika varandra som man kan bli, men de känner sig alla hemma här. De kallar sig svenskar, svenskamerikaner och tårarna rinner i strida strömmar alltid på några i varje avsnitt, så då gör det det på mig med. Där lärde vi oss (eller blev påminda - klart vi har läst det där i skolan. Klart.) att så många som en femtedel av Sveriges befolkning i slutet av 1800-talet utvandrade, cirka 1,3 miljoner människor. Och så ser vi litet på vårt land med andra ögon. Och i hemlighet (inte så hemligt egentligen) längtar jag till Amerika.

Se där vad man kan snöa in på emellanåt. :)

Till middagen ikväll åt Ruben 23 köttbullar. De var visserligen marginellt mindre än vanliga köttbullar, men vad tusan. Och han fick äta till han var nöjd (fast det tog faktiskt slut i pannan) - det är ju ganska ofta som han äter mycket mindre än som gör oss nöjda. ;)

Jag överlevde den här helgens arbete på jouren. Mådde hemskt illa innan respektive pass. Bedrövligt att det skall vara så här. Åh prutt (citat från "Dumma mig").

Det blir ett till inlägg utan bilder (båååååring), men jag orkar inte riktigt fatta hur jag skall lösa problemet. Jag tror att jag har samma problem (eller inte) som syrran hade - jag har fyllt mitt bildkonto till brädden. G har tittat litet på det och säger att jag måste köpa mer plats. Måste prata med syrran och försök fatta. Men då får hon säkert bebis och har inte tid att prata med mig mellan amningarna. <3 ;)

Innan jag släcker för inatt, skall jag beställa varsin adventskalender till barnen. Och så går det att flyga till New York för bara 1499 kronor den 21 oktober nästa år, med Norwegian. F a t t a så frestande det är att bara boka. 8)

Märkliga fynd.

I lördags då Ruben och jag kommit hem från Stockholm, åkte vi raka spåret till Storheden i akt och mening att handla litet mat, samt fika. Nu blev det inte riktigt så.

Istället hoppade barnen och jag av på ICA Maxi, där jag med glimrande minnen från motsvarande butik hos syrran såg framför mig att jag skulle kunna frossa i fina ljuslyktor och massor med jul. På vårt ICA Maxi var allt mycket mindre. Pyttigt. De hade inte alls så mycket fint som hos syrran. Nåväl, vi hade rätt skoj ändå och tittade nogsamt genom alla leksaker. Detta kunde vi göra tack vare att G pipit iväg till Biltema, där han fick sitt lystmäte. Typ.

Då vi just kommit in på butiken, gjorde i alla fall Norah det första märkliga fyndet. Jag såg föremålet och hann flina litet inombords, medan Norah böjde sig ned och plockade upp det. En liten "kudde" som de flesta tjejer och kvinnor nog känner igen - padding till BH:n, så att behagen skall se fylligare ut. Tappa den. Hur lyckas man? :D

Vi handlade några ljuslyktor och litet mat och butiksbakat fikabröd och så for vi hem. Allt gott.

Så igår när jag gick hem från jobbet på lunchen, gjorde jag det andra ä n n u märkligare fyndet. Det är en smal skogsremsa mellan vårdcentralen och cykelvägen jag tar då jag går hem från jobbet. Vi är tydligen många som genar där på ett ställe, för där är en liten stig över skogsremsan. Precis där, intill vårdcentralens soprum på ena sidan stigen, låg ett par svartvitrutiga Björn Borg-kallingar, boxermodell med bromsspår och allt - eeuw! På andra sidan stigen låg ett par rejäla hängslen med typiskt jägarmotiv - älgar och bössor och sådant.

Jahapp. Man kan låta tankarna vandra kring hur just de klädespersedlarna hamnade just där. När jag gick hem för dagen senare igår var det mörkt, men jag kunde ju se att plaggen låg kvar. Idag då jag gick hem, tittade jag mig omkring litet vidare. Tänkte att det fanns potential att fler föremål i omgivningarna. Jag såg inget i närheten, men minsann när jag klivit ut på själva cykelvägen och tagit några steg utefter den, så hängde där prydligt en badhandduk dubbelvikt över ett staket. Känns ganska sannolikt att den handduken hör ihop med kalsonger och hängslor.

Hå-hå-ja-ja.

Jag besökte doktorn idag och visst, jag har tre vindruvsstora (små, enligt doktorn) hemorrojder. De bör gå att behandla bort, men känns det fortfarande inte okay i början av året, så blir det operation.

Jag har en grön, enkel långärmad t-shirt från H&M. Den är v-ringad och den gröna färgen är så vacker att mitt hjärta sjunger då jag får ha den på. Men det verkar vara helt omöjligt att kunna ha den mer än en dag i taget. Jag såg nu ikväll att jag fått en liten, liten fettfläck på den, säkert från något av de kärleksfulla barnen som lagt sina flottiga fingrar eller läppar mot min kropp. Eftersom jag inte har den på på arbetet, får den nog åka på imorgon också, men sedan blir det tvättkorgen.

Jag är glad att PMS:en lättat och att paniken inför helgarbetet går att managera. Jag resignerar alltid de sista dagarna innan helgen och låter bilen köra över mig. Blääähhh... :/

Nu skall G och jag dela på en Ben & Jerry´s och kolla på litet teve innan sängen.

--->Update: Idag har jag fler fettfläckar på min enfärgade, gröna tröja. Och så säger Google att jag inte kan lägga ut fler bilder här på bloggen!! Måste jag köpa mer plats, eller hur var det man gjorde syrran? :]

Fars dag.

Det är första gången jag är borta från G på farsdag, men jag är ganska säker på att G varit borta någon gång själv. Norah och jag hade dock ordnat med farsdagspresenter till G och Norah har med den äran delat ut dem imorse!

Farsdagsfika samt receptet till dagens middag - "Pulled Pork".

Här har vi precis firat S som blev litet besviken på att han inte fick slipsar. Fast jag är rätt säker på att han skojar en del. :)

S med paketen samt dagen till ära - julmust!

Vi lyssnar en del på country här, syrran och jag. Hon har introducerat mig för en artist som heter Rodney Atkins. Han har gjort en låt som heter "Cleaning This Gun (Come On In Boy)" och den handlar om pappor som oroar sig för pojkarna [och deras intentioner] som deras döttrar kommer att komma hem med. ;)

Det slog mig att den kan få vara en hälsning till särskilt två pappor - till Norahs och Rubens pappa och till min och syrrans egen pappa. :)

---> Låten på "Spotify": Rodney Atkins – Cleaning This Gun (Come On In Boy)