Hmmm...

Egentligen tror jag att G och jag känt varandra hela livet. Vi är jämngamla och till jag var fem år gammal bodde våra familjer mindre än 100 meter från varandra. När vi var barn, vistades familjerna i skärgården, ibland på samma ö.

Vi har definitivt känt varandra sedan hösten 1982 då vi började gymnasiet. Vi blev ett par i januari 1990. Vi klarade oss genom mycket svåra tider och kom ut starkare än någonsin, för livet, i april 2003.

Jag har länge velat att vi skall gifta oss, särskilt sedan vi fick våra underbara barn och på sistone helt krasst för den juridiska aspekten. Jag tror nog att G också velat att vi skall gifta oss. Det har han i alla fall sagt, då jag tagit upp det.
Men tiden har gått och inget har hänt. Häromdagen hände det. Vi resonerade om det och plötsligt hade vi bestämt att vi skall gifta oss.

G inser nu att han släppt ut den del av mig som ytterst traditionellt fantiserat om ett bröllop. Jag har nog själv effektivt tryckt ned detta, så till den milda grad att det känts ok att tänka sig att bara skriva ett inbördes testamente.

Nu surfar jag sena kvällar på Bröllopstorget och kollar klänningar och blommor. Ring tror jag redan att vi vet vilken vi vill ha - någon av Efva Attlings blir bra känns det som. Håret får förstås min frissa göra.

När jag lägger mig på kvällen går jag igenom vilka som skall komma med oss på vårt bröllop och har lätt hjärtklappning över allt som går att fundera på.

Helt otroligt. G bara skrattar!

And it's all good!