Mirakel.

Näsa mot näsa, mun mot mun ligger vi där, dottern och jag. Den lilla skimrande stunden, efter godnattsagan, innan avskedet. Hon säger åt mig: "Blunda då, mamma" och så blundar vi båda och båda tjuvkikar på den andra, för att se att här verkligen blundas. Vi fnissar litet tyst åt varandra, pussas och så plötsligt säger dottern till mig: "Gå då, mamma". Då är hon klar att sova och det är bara för mig att lämna hennes förtrollande närhet. En alldeles ny liten människa, som kommit till G och mig, för att hjälpa oss, tvinga oss, att bli bättre. Så att vi kan bära fram henne till kommande storverk.