Frukt

Jag är angelägen om att barnen skall äta frukt dagligen, för vitaminer och fibrer och goda vanor för livet. Jag äter också frukt; bättre då jag arbetar för då tar jag min frukt vid för- och eftermiddagsfikat samt vid lunch. När jag är hemma med barnen, blir det tyvärr mera slumpartat om jag får i mig någon frukt.

På Madeira (det blir mycket sådant nu ett tag...;O)) åt vi förstås en rejäl dos frukt redan vid frukost. Den var sådär lyxigt uppskuren och i överdåd presenterad. Alltid röda och gröna vindruvor, vatten- och honungsmelon, Madeiras egna bananer förstås, gurkan låg bland frukten, apelsiner och grape uppskuren i stora bitar, kiwi, en del konserverad frukt och så en fruktröra som jag inte kunde identifiera. Den var rosa och smakade litet av vin, så jag misstänker att Madeiravin fanns med som smaksättare.

Nu är vi hemma igen och frukten ligger där på fatet och väntar på att bli uppäten. Verkar lämpligt med tanke på kilona som hoppade på mig på Madeira...*morr* ;O)

Sömn

På Madeira sov vi förhållandevis enormt mycket. Från mina och G's nätter på cirka fem timmar till svindlande åtta, nio och tio timmar.

Det kom sig förstås av att vi delade rum med barnen. Vi hade fiffigt nog tagit med oss babyvakten, men den räckte tyvärr bara fram till rum 2359 vilket var fyra rum för kort för att nå farmor och farfars rum. Vi skärmade visserligen av barnen i köksdelen med ett tungt överkast för dörröppningen, så att vi kunde umgås en stund till. Vi såg minimalt med tv, dels på grund av språket och dels på grund av trötthet. Inga hushållssysslor pockade på, ingen mat behövde göras iordning, utan det var bara att slappna av och njuta. Så vi lade oss flera kvällar strax omkring 22-23 och sov sedan ganska ostört.

Barnen sov också bra, nästan som hemma. Litet rubbat blev det ju och det märker vi en del av hemma nu. Men det ordnar sig så småningom.

Vi höll oss alla helt friska under hela resan. Precis som syrran konstaterade i ett mess, så behövs det inte mycket för att glädja en nu för tiden.

Nu skall jag plocka fram julgodis, vilket vi inte hann med igår. Det blir Fazers Gröna Kulor, jul-Polly, Toblerone, Cloettas juleskum, torkade fikon och kanske en smutt av passionsfruktslikören - maracujá - som vi köpte på Madeira.

Det blir bra. Tänker mig att vi traditionsenligt tittar på och njuter av "Love Actually" till det. :O)

Julafton i efterskott

Helt oväntat fick vi oss en mikrojul, en jul supersnabbt hopvispad av min hjälte, mitt centrum, min tyngdpunkt.

Efter att ha tillbringat min första jul helt utom sitt sammanhang, på Madeira, bestämde vi igår sådär samstämmigt och näst intill outtalat att vi skulle ha litet jul här hemma ikväll. Pappa kom hit efter en kort arbetsdag och jag handlade på väg hem från jobbet. G hade förberett så långt han kunde och rafsade med blixtens hastighet ihop resten medan jag som vanligt bara larvade omkring och knappt fick något gjort (jag är van att ha min bästa syster här, som hjälper oss att få ordning på julen. Nu är hon med sin lilla familj i Norge och där minsann har hon fixat "svenskejul").

Plötsligt stod ett perfekt litet julbord framdukat hos oss. Skinka, köttbullar, prinskorv, mimosa, gravad lax, ägghalvor med räkor och majonnäs, löjrom, lök, katrinplommon, sill, Nyckelbryggeriers julmust, jullättöl och kanske var det något mer. Det var så gott! Ljus brann här och där, barnen åt lika svamligt som vanligt, men trevligt var det.

Och sedan öppnade barnen julklappar. Men det får jag lov att berätta om sedan! Det blev i alla fall succé!

"Men var är bakvingarna då?"

Så sade Norah alldeles nyss när vi låg och skulle läsa kvällssagan. Hon höll i födelsedagspresenten från farbror Johan och faster Nina, en handdocka i form av en skönt grön drake, med gula ryggfjäll och röd eld sprutande ut ur munnen. Och draken hade ett par vingar som vi testat och så kom då den där frågan. Draken skulle hon sova med inatt. Tigern som delat hennes Madeiravistelse ligger där också.

Tusen, tusen och åter tusen frågor har vi besvarat de här intensiva dagarna på Madeira. Vi har ju varit tillsammans och gjort saker hela dagarna. Jag har känt mig hjärntrött mer än en gång av det intensiva resonerandet som pågår.
Det är helt fascinerande och halsbrytande och underbart rart och ibland oroande att följa med i funderingarna. Litet oroad kände jag mig då Norah ville att jag skulle stanna och inte följa med dem vidare under en utflykt vi gjorde. Hon toppade det påståendet med att säga att jag skulle försvinna i skogen. Säger en treåring sådant? Jag hade varit ordentligt sträng med henne något tidigare då hon var obstinat i överkant, så jag antar att jag "had it coming". Men ändå. För mitt inre öga radade dystra syner upp sig; Norah i djup depression då hon är 13, drogmissbrukare vid 14 och värre. Överdrivet, visst. Men jag överdriver ju gärna när jag blir orolig för något. Måste prata med min kollega och höra om små barn uttrycker sig så här.

Vi hade en riktigt jobbig hemfärd från Madeira. Vi har kört hårt med barnen hela veckan, då de har lagt sig mycket senare än vanligt men ändå vaknat relativt tidigt, så deras nattsömn har blivit 1-1,5 h för kort. Middagsluren har bara skett två gånger i säng - i övrigt i vagn, en eller flera tupplurar under utflykter. Det här har kostat mest för Rubbe. Norah klarar sig mycket bättre.
Så i planet grät Ruben alldeles för länge, alldeles för många gånger. Vi var rätt slutkörda hela familjen och när vi började sjunka, började även Norah att gråta. Vi landade och medan vi väntade på bagaget, blev det tydligt hur trötta vi var. Ingenting blev bättre av att inga matställen var öppna på Arlanda. Det var ju juldagen igår och till slut fick vi smörgås på ett fik i terminal 5. Vi kröp in i vår hytt på Rest & Fly och sov jättegott.

Imorse fick vi en undermålig frukost och jag kände utan någon tvekan att jag aldrig skall åka utomlands över jul mera. Så intressant är det inte. Man har ju hela resten av året på sig att resa. G har griljerat skinkan som vi köpte färdigkokt innan jul och den har vi ätit på macka ikväll och imorrn skall vi äta julmat med pappa här hos oss och öppna julklappar. Baske mig.

Nu till duschen. Med språng!

17 grader och skumpa till frukost

Hela familjen inklusive farmor, farfar, farbror Johan och faster Nina ar pa Madeira. Det ar premiar for oss alla. Och vi har hamnat i paradiset - eller nast intill. Det ar allt jag kunnat forestalla mig och litet till. Gronskan ar sa overvaldigande, sa lummig och sadar skont annorlunda an hemma. Det finns blommor - sadana som kampar for livet i sma torra krukor hemma, bildar hackar har.

Manniskorna verkar vara snalla och bekanta och valdigt barnkara. Alla, fran kypare till staderskor till manniskan pa gatan, stannar och bara maste killa Ruben pa hans tjocka mage eller busa litet med Norah. Ruben pruttade G pa halsen ganska envetet nar vi fikade igar. Plotsligt sag vi hur en gammal, rar tant holl pa att skratta stort at Rubbes tilltag.

Folk kor som galningar och inne i gamla delen av Funchal ar alla gator enkelriktade. Markligt.

Vi bor pa ett hotell som heter Porto Mare och det har visat sig vara det basta hotell jag hittills bott pa. Vart rum ar stort med en jattestor balkong med direkt och nargangen utsikt over Stilla Havet. Servicen ar oklanderlig. Frukosten ar fantastisk. Som rubriken antyder, kan man alltsa fa sig en slurk bubbel redan till frukost om man vill. Agg finns i alla former, korvar, brod finns sa manga olika och verkligen bra brod med svenska matt matt (sa lustigt det blev da, utan ringen och prickarna :O)). Flingor, notter, russin, yoghurt, juicer, frukt, frukt, frukt. Man kan saklart komponera sin egen omelett och fa den tillagad. Sott brod finns ocksa flera sorter av. Och personal. Jattemycket personal som haller undan allt man lamnar efter sig.

Kan inte skriva mer nu, kan inte koncentrera mig. Vill tillbaka till min alskade G, som formodligen somnat medan han vantat pa mig.

Tre år.

Första två paketen är öppnade! Först den lilla tekoppen jag köpte på hantverksmässan. Den föll i god jord. Sedan lilla resväskan, en nedskalad sådan på hjul med handtag, men mycket roligare än vuxnas. I fina, bleka färger Tigger, Puh, Ior och Nasse som tumlar runt, "Hej" på många olika språk och så meddelandet "Very Important (Mini) Person Travelling". Kunde inte låta bli att köpa den när vi nu ändå skall ut och resa! :O)
Vår lilla flicka har klarat ut de tekniska detaljerna med den och drar den nu hit och dit i huset och förevisar alla finesserna!

"Hon sjunger jättepint"

Så sade Norah ikväll, när vi tittade för andra gången på morgonens Lucia från Zorn-gården. Det var ett ovanligt trevligt och livaktigt luciafölje, med dalakänsla på många av julsångerna. En djup känsla av att vilja skapa tradition grep mig - det känns jätteviktigt att börja försöka bygga ut en del rutiner så att de blir till traditioner.
Hursomhelst blev jag rörd, rörd intill hjärteroten och mindes plötsligt den lilla Luciakronan i textil som Norah fick av Älvsbyvännerna. Rusade ned i källaren och hämtade den och gav den till Norah. Lyckligt satte hon den på sitt huvud och dansade med i Luciatåget.
Tårarna stod högt i mina ögon.

För tre år sedan låg vi till sängs. G sov hyfsat tror jag. Jag hade förlossningsvärkar hela natten och när vi just stigit upp gick vattnet. Norah föddes senare på eftermiddagen den 14 december 2004.

I sanning ren och skär förundran

Ruben somnar själv, rätt stillsamt och odramatiskt, medan någon av oss läser för Norah. Ruben sover hela nätterna. Om han vaknar och kvider, somnar han om själv. Norah sover. Hon kommer inte alltid till oss på småtimmarna, i alla fall inte just nu. Det har aldrig varit något problem i och för sig - det är helt komplikationsfritt att leda tillbaka henne till sin säng.

Följaktligen skulle G och jag kunna sova också. Om vi bara lade oss. Nu är det värre än någonsin. Nattning vid 01- och 0130-tiden är tyvärr inte ovanligt. :O]

Det är ju så mycket nu. Pumlor. Julgardiner. Packning. Packning. Packning. Fundera. Packning. Tvätta. Julkort.

Vilket för mig in på våra inbjudningskort, som vi fått, skickat och med säkerhet vet att en del redan fått. Så roligt!

Jag har jobbat litet mera sista tiden. Roligt på mer än ett sätt. Jobbigt också, eftersom jag är så trött. Tyckte dock att jag fick ihop det viktigaste idag och det känns skönt då jag nu skall vara borta från jobbet till mellandagarna.
Jag har haft väldigt många patienter som behövt tolk på sistone och jag har haft förmånen att få ett par fantastiska tolkar vid två patientbesök. De samtalen har jag levt gott på - de har gett mig glad energi som räckt arbetsdagen genom.

Det är enormt stimulerande _och_ krävande att arbeta med människor. Jag kunde omöjligen ha ett roligare arbete.

Tre debuter på samma dag.

Vår lille gosse Ruben har gjort två hyfsade utvecklingssprång idag, samt smakat "godis" för första gången.
Mitt på dagen tog han plötsligt tre, fyra steg mitt på golvet. Han och Norah lekte för fullt och jag talade i telefon med damen som tar hand om allt det praktiska kring maten vid vårt bröllop, så jag kunde inte tjoa och hurra. Och snabbt som rackarn gjorde han om det. Efter detta har jag bara sett honom ta enstaka steg. Ruben är på pricken lika gammal som Norah var när hon började gå - ett år och en-och-en-halv månad.

Ruben har formfulländat några saker han har tränat på en tid, så idag klättrade han upp på vår säng och jag var så lugn att jag faktiskt lämnade sängkammaren och när jag kom tillbaka, var Ruben i färd med att prydligt ta sig ned från sängen med fötterna före. Och nu ikväll klättrade han själv, visserligen med viss möda, upp i soffan.
När jag och barnen hade vårt fredagsmys (G firar en före detta kollega som gått i pension), höll Ruben själv i mjölkglaset och drack faktiskt det mesta, istället för att bubbla i det, alternativt hälla det i fickan på haklappen. Till mjölken åt Ruben plättar med pyttelitet jordgubbssylt.
Fredagsmyset avrundades med popcorn och (början av) "Polar Express" (andra gången för säsongen :O)) och Ruben fick smaka några osaltade popcorn och det blev stor succé. Norah fick inte smaka popcorn förrän hon var drygt två - hujedamig så vi slarvar med Rubbe! ;O) Han brås på mig - han fick ta själv en gång och då tog han alla popcorn som rymdes i hans lilla hand och proppade in dem i munnen. Ganska likt hur jag gör med popcorn. Han ville ha mer med en gång - också det ganska likt mig.

Norah känns lättare att umgås med, upplever båda G och jag. Glad, glad, glad och inte alls lika många konflikter som för en tid sedan. Mina två teorier är att det antingen är det faktum att G nu är hemma mycket mera med dem än han varit på länge (just nu arbetar jag tre dagar per vecka) och att det ger en ny infallsvinkel på livet och tillvaron. Eller så har vi glidit över någon topp i trotskarusellen. Tror faktiskt mycket på min första teori. Och det är ju allt gott och väl. Barnen behöver sin far, enormt mycket. Inte bara en stund på kvällen.

H-e-r-r-e-g-u-d, så trött jag varit. Är. Man tror på något vis att man toppat formen (sömnbristformen alltså), men ack så man kan bedra sig. Det går att bli tröttare. Oroväckande. Har inte bloggat (men jösses vad jag bloggar i huvudet) och sista dagarna har jag inte gjort några dagboksanteckningar heller. Inte bra.

Vi har kört ett rejs sista dygnen med Ruben (så jag älskar det namnet - se, en son!) och hans sovvanor. Han har vaknat varje natt, fler och fler gånger och vi kände ju tydligare och tydligare att vi måste göra något. Vi fattade att han måste börja lära sig att somna/somna om utan oss vid sin sida men vi fattade inte hur vi skulle bära oss åt. Med Norah (ännu ett älskat namn - egyptiska för "ljus") var det lättare. Hon störde ju inget syskon. Men nu tänkte vi en hel del på hur Ruben skulle komma att störa Norahs sömn om han skulle gråta mer/längre än hittills.

Vi smög i alla fall igång en kampanj, utan att ha planerat det ihop. Ruben fick börja somna själv på dagen och G tog det ett steg vidare och införde rutinen även på kvällen. På litet olika sätt fick Ruben själv komma till ro, medan någon av oss antingen läste för Norah eller satt tysta bredvid men utom räckhåll för honom. Och baske mig om det inte haft resultat. Gradvis har han sovit längre perioder utan avbrott och då han vaknat till, har han somnat om själv fler och fler gånger. Vi har själva målat in oss i det här hörnet, då vi månat om Norah och gått till Ruben ganska snabbt efter han börjat kvida. Jag minns att vi avvaktade mera med Norah, men som sagt, hon störde ju ingen. Och ikväll somnade han tyst och stilla, alldeles själv, medan jag låg i Norahs säng och läste godnattsagan. På min sida hade jag att klockan var förfärande sen, mot vad den brukar vara när vi lägger barnen. Hela den här dagen har varit sen. Men det är en annan historia. ;O)