Sedan i höst har det dock börjat synas huvudfotingar (jag minns när hon ritade sin första; tyvärr inte exakt när, men jag minns att det var på den magnetiska ritbrädan) och idag producerade hon ett verk som fick modershjärtat att svälla. Plötsligt kryllade det av huvudfotingar på en liten rosa teckning. :O)
När jag nyss bestämde mig för att avbilda den och lägga in den här, hittade jag den inte. Letade här och där och hittade den till slut i soporna. Huvudfotingarna var omsorgsfullt utklippta och så hade några fler detaljer hamnat på bilden. Jag räddade den ur soporna och nu skall den upp på väggen!
4 kommentarer:
:-D Har hon tejpat fast kladdiga matbitar på den också?? :-D
De är så fina, fatta att det är en sån utveckling... stora tjejen! :-)
Nä, nä, det är små bitar av sådant man skalat av elkabel som hon tejpat fast! XO)
Ja, jag är helt fascinerad av hur utvecklingen driver dem framåt, obevekligt! Helt fantastiskt! :O)
Jag försökte förklara för seglar-J idag hur det kan komma sig att fenomenet 'barn' funkar så fantastiskt fräckt och bra. Att man ibland inte borde ha det tålamod man har men man har det ändå för att man är så kär i dem. Och sen det här, att se på utvecklingen och känna sig så totalt ödmjuk och fascinerad!
Jag såg en videofilm med Tobias igår, där han inte riktigt kunde sitta upp och inte alls hade koll på sina armar. Vilken skillnad mot nu!
Ja! Det är helt fantastiskt! :O)
Skicka en kommentar