Gott nytt!

Från oss alla, till er alla - ett riktigt Gott Nytt År! Bjuder här nedan på fyrverkerier från ifjol - inte som i Sydney direkt, men på pricken som på vår gata i stan. :)

*kramar*

 

Måste bara gilla.

Hur och vad Google gör och har för mål kan diskuteras. Men precis just här vill jag bara hylla deras kreativa team som gör de ofta ursnygga och jätteläckra temaloggorna med täta intervall. Idag måste Googles startsida besökas och sedan klickar ni på de färgade, lysande kvadraterna under loggan och ser vad som händer!

Kanske den mest kända.

Jag blundar här, men i bakgrunden syns i alla fall den stora, norska granen som varje jul står framför Rockefeller Center. :) Vi är ordentligt lång ifrån den på bilden ovan, men närmare på nedersta bilden. Där är vi hyfsat nära och mellan oss och granen är en skridskois, som vi var tvungna att sluta ut att åka på. :) Det var för långa köer och kostade faktiskt för mycket för den korta stund vi hade då.

Sanslöst vacker belysning i en smal park mellan husen, ledande ned mot den stora granen. Rätt skandalöst att inte ha sett den i kvällsmörker. X)

Den är några våningar hög, granen. 8)

En av de sista.

 En jätteläcker gran i entréområdet i Museum of Natural History.

Grattis mamma!

Inte kan vi väl ha så fel, mamma och jag, när FV till och med syns på Times Square. ;D

 

 

 

Grattis kära, kära mamma! *pussar-och-kramar*

Två suddiga ena.

 Suddiga, men icke desto mindre granar. :) Den ovan fanns på scen i den fantastiskt juliga bensprattlarshowen som jag nämnt tidigare (*duh*) och den nedre stod i ett av de stora varuhusens (förmodligen Macy's) julskyltade fönster. :)

Många granar.

 

De här granarna stod precis exakt så där mysigt som man (läs: jag) sett i så många amerikanska filmer, där (oftast) par köper sig en gran på gatan och sedan släpar hem den. Ganska ofta är paret i det här skedet litet osams. ;) Det doftade gott av barr när vi passerade granarna. Vi var alldeles intill Central Park och granarna var ju av några speciella sorter som jag inte kan namnen på och sagolikt täta. :)

Vår egen gran är nu klädd. Barnen och jag har klätt den ikväll. Bara en pumla gick hädan, givetvis en vacker rackare. Jag bär mig åt som den värsta julgransgalningen och barnen får inte röra pumlorna hur som helst. Jag dirigerar vilka lådor de får röra och hur. X)

Barnen har fått placera pumlorna som de velat, men jag kommer att se över att pumlorna verkar hänga säkert. Vi har fått en gran i år med väldigt många små men klena grenar. De kraftigaste grenarna sitter kring toppen av granen. Den har tyvärr redan litet glest med barr och inte är den så grön heller. Hmm...

Utegranen. Faktiskt snyggare än innegranen.

Nåväl. Pumlorna är i stort sett på plats i granen. Jag är helt slut, så glittret får vi drapera imorrn. :)

Och en annan.

Kreativa, de där amerikanerna. :) Den här lutade sig mot fasaden på Macy's och på den nedre bilden syns författaren själv, på slutet av vår stora shoppardag den där gången för tre år sedan. :)

I skrivande stund håller G och jag på att installera årets gran på Vitmossevägen, som vanligt direktimporterad från ön. :) För första gången har vi i år också en utegran. Jag har längtat efter en sådan i några år, fantiserat om en gran med gammaldags kulörta lampor i. Jag längtar så pass, att jag för kanske fyra, fem år sedan nu, planterade en liten gran på gården. Den behöver dock växa några år till, innan det blir den som får äran att vara utejulgran åt oss.

Det har inte blivit några kulörta lampor i år, utan en slinga från IKEA med snöstjärneformade ljus. Ser helt okay ut, men inte riktigt som i fantasin förstås. :)

En gran till.

Kan fortfarande känna mig litet knäckt över att ha sett så mycket julbelysning bara i dagsljus när vi var i New York. X) Det blev långa dagar och ofta var vi i säng otroligt tidigt för att vara vi (läs: jag). Så den här substantiella granen alldeles utanför börsen på Wall Street såg vi aldrig tänd och lika litet belysningen på pelarna, som den skarpögde (läs: jag) noterade trots att den inte var tänd, att den faktiskt utgjorde den amerikanska flaggan. :)

Nästa gran.

Den här granen kan jag faktiskt inte riktigt säga var den stod, men vi såg den en kväll när vi var ute och gick. Plötsligt stod den bara där. :)

Julgran.

Minns alltid litet vid den här tiden på året och romantiserar kring ett juligt New York. Jag har rätt länge funderat på att publicera några granar som jag fotade då vi var där. Jag tror inte jag lagt ut så många sedan tidigare, men nu så kommer i alla fall en gran.

Den här magnifika skapelsen hängde rätt pampigt i taket i foajén till Radio City Music Hall, där vi såg den superjuligthärliga bensprattlarshowen med The Rockettes som traditionsenligt går där några veckor varje jul.

Granen ser märkligt olik ut från de två vinklar jag avbildat den. :)

Norah sju år.

Fast här var vår flicka bara drygt fem månader gammal, på Hindersön i maj 2005. :*

 

Första kameran.

Norah har redan sedan ganska länge varit intresserad av att fotografera. Kanske går det i arv? ;)

Jag fick en gammal, manuell kamera då jag var ganska liten, men förmodligen litet äldre än Norah. Jag rattade och grejade med den och det blev nog bilder. Senare fick jag ta över pappas Yashica och fortsatte att fota med den.

Jag har minnesluckor och minns i skrivande stund tyvärr inte om jag hade någon fler kamera efter Yashican, innan G och jag sedan skaffade vår första digitala kamera. Efter den hade vi en till digital kamera och nu använder jag nära hundraprocentigt vår digitala systemkamera.

Det är bara ett par dagar sedan Norah senast sade att hon ville ha en kamera och jag är så himla glad att vi nu kan ge Norah den här lilla godsaken imorgon på hennes sjunde födelsedag! Kameran är som en liten pärla och ganska sobert rosa faktiskt. ;)

Så - för sju år sedan hade jag invigt vårt nyrenoverade badrum med ett bad, mest av allt för smärtlindring. Vi sov natten hemma - eller G sov, jag hade rejält värkarbete. Vid sjutiden på morgonen gick vattnet och på eftermiddagen föddes Norah och vi blev föräldrar, våra föräldrar blev mor- och farföräldrar och våra syskon blev moster och farbror.

Så fantastiskt!

Det är snyggingen till vänster som fyller sju år imorgon! :*

Att handla kan vara jättebra.

Den hågade kan försöka föreställa sig mitt och G's ansikten här ovanför, istället för modellernas.

För igår köpta jag oss varsin tisha som de här och därmed hjälper vi två övergivna flickor på Sri Lanka till utbildning.

Skitsnygg tisha med det viktigaste budskapet. Så enkelt det kommer att bli att bära den. :)

Kolla på Sevenly.org och denna veckas välgörenhet och köp en tisha vetja! :)

Att handla kan vara bra.

Via Diakonia gav jag igårkväll bort en rättighet. Det var enkelt och känns helt angeläget.

Från vår familj har vi så gett en förlossningsbox till en kvinna i Paraguay, så att hon har det som behövs för en säker förlossning.

Ge bort en rättighet du med. :)

Om min kärlek till en man.

Inlägget igår får vara ordlöst. Bilderna talar så starkt för sig själva.

Här kommer istället orden.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Hälsade. På.

Harry har alldeles för tidigt trätt in på en stig som leder bort från oss. Bort från mamma, bort från sitt hem som han själv byggt.

Tidigt i vårt gemensamma liv, gick jag i ungdomlig ettrighet i fälla på fälla oskyldigt riggade av en diskussionslysten Harry. :) Åren har lärt mig att inte hetsa upp mig så och idag kan jag diskutera med alla människor, utom med G. ;)

Genom alla åren (ja, mamma har varit gift längre med Harry än med pappa) har jag lyssnat på mammas och Harrys aldrig sinande dialog. Jag har beundrat den. Min syster har något liknande på gång med sin S.

Harry har alltid varit en kraftkarl, en naturkraft som arbetat sedan barnaåren. Så många gånger vi hört alla historierna. Han har cyklat och åkt skidor. Och som han jagat älg! Han har uppfyllt flera av sina drömmar. Han var en gång eller två till Spanien, men det var inget för honom. Harry har alltid haft mycket starka åsikter, men det största hjärtat av renaste guld. :)

Jag har några gånger genom åren spontant kallat honom för pappa, oftast då jag talat om honom. Harry är förstås som en extra pappa till mig. Han har funnits som en konstant vid mammas sida så länge att något annat vore konstigt.

Mamma och Harry har promenerat ihop, åkt skidor ihop, åkt till fjällen ihop, varit på bilsemestrar ihop, sovit ihop - delat livet. Tillsammans har de också delat sina barns och barnbarns framfart i livet.

I lördags hälsade vi på vår älskade Harry. Vi har berättat för barnen att Harry är sjuk och att han aldrig kommer att komma hem igen. Det fanns förstås ingen tvekan i att åka till Harry. Det känns som att jag vill hälsa på honom varje gång vi åker upp till dem.

Mamma hittade Harry först. Han var inte på sitt rum, utan i änden av en korridor, där det fanns fina möbler att sitta och umgås i. Mamma tog med sig Harry och mötte oss. Harry hade inte en av sina bästa dagar i lördags. Både hans rörelser, blick och mimik var ganska stela. Jag är säker på att han kände igen mig och vi möttes i en kram där i korridoren. En spänd kropp under tröjan och fjäderlätta klappar på min rygg.

Mina sjukvårdsögon ser förstås att sjukdomen redan tär på Harrys kropp. I höst försämrades ju tyvärr Harry radikalt och som sjukdomen driver honom nu, så tär det på honom. Jag iakttog Norah ett ögonblick, då hennes skarpa ögon koncentrerat tog in det hon såg då vi satt tillsammans den första stunden i Harrys rum. Jag frågade henne senare vad hon tänkt på om Harry då, men hon svarade att hon inte mindes.

Harry ville ha upp Ruben i sitt knä och det gick Ruben med på. Harry kommenterade som vanligt att Ruben väger som bly! :) Jag tror inte att Harry mindes våra namn. Men vi frågade honom inte heller.

Mamma och Harry har haft många fina år tillsammans. Men de skulle inte ta slut redan.

Det är outhärdligt att tänka på. På Harry som inte längre bor hemma, utan på ett boende. På mamma, som plötsligt blivit ensam om allt. Mamma, som plötsligt får ha sin man, partner, älskade någon annanstans. Inte hemma, inte tillsammans.

Det har alltid varit en lisa att få åka till mamma och Harry. Hos dem är det så tyst och stilla, så varmt och skönt. Så lätt att vara. Det har varit så skönt att veta att de haft varandra.

Nu har den här förfärliga sjukdomen lagt krokben för oss alla. Mest för mamma och Harry, men även för oss som står dem närmast. För alla oss som älskar Harry.

Det verkar som att några månar mycket om mamma och om Harry och det känns jättebra. Det är oändligt skönt att Harrys son med familj finns nära mamma och Harry.

De första åren Harry var sjuk, tog jag inte till mig det. Idag kan jag känna mig ledsen över att jag inte tog mamma mer på allvar då. Det senaste dryga året har det varit uppenbart även för mig. Ingen har vetat hur eller i vilket tempo sjukdomen skulle fara fram med Harry, men mamma har förstås kämpat länge och haft det svårt med Harry utan att vi andra riktigt fattat vidden av det.

Nu har vi en resa framför oss, som ingen önskar att någon skulle behöva vara med om. Men vi skall följa Harry på den vägen. Hålla honom i handen och i våra hjärtan. Så som han alltid gjort med oss.

Kärlek.

Första december.

Modig.

Vi har suttit en stund hela familjen och gottat oss åt trailers på filmer, både gamla och kommande. :) Vi hade det supermysigt framför tv:n och den stora behållningen bland möjliga barnfilmer, är den här - Brave.

Den utspelar sig för ungefär tusen år sedan i de skotska högländerna och det som sög tag i mig direkt, var förstås en häst. :) En flicka och en häst. Och en flicka som inte vill följa gängse mönster. Det känns inte som att filmen är renodlat komisk, utan litet allvarligare än så.

I vilket fall får vi njuta av den någon gång på sensommaren nästa år. :)

Stillsamt.

G är ute på ön och förbereder vår gamla båtmotor för transport upp till stan. Den byts in i samband med inköp av sprillans ny Volvodiesel som ger oss mer kraft att forcera vågorna med till sommaren. G undersöker möjligheterna att täcka en del av durken med snajsig nåtad fuskteak och så kommer vi nog att låta klä om dynorna. Båten blir som ny!

Här hemma gör vi inte många knop. Ruben lät förkyld imorse och har varit otroligt ledsen och grinig hela dagen, så jag softade ned honom i soffan framför eviga favoriten Blixten McQueen. :) Norah växlar mellan att pyssla med sin present till G imorgon och hänga i tv-soffan. :)

Så - korsdrag i kupén och ryck mig i ratten - en skön, stillsam lördag hemma med familjen. :)

Kyla.

Äntligen. Tjockt med frost på gatan och biltaket. Åtminstone det. Termometern visar dock på drygt två grader varmt. Det är en vacker soluppgång och torsdag.

Redan torsdag.

Hur har det kunnat bli så här?

Tiden flyger fram med obehaglig hastighet. Eller - tiden tickar ju på på prick samma vis som den alltid tickat. Men vår upplevelse av tiden har förändrats. Eller i alla fall min.

Det går för fort. Nu är det redan torsdag och det är ju förstås trevligt, för då är det alldeles strax fredag. Men ändå. Det har gått långt på många sätt för mig, men ett av symtomen är att jag blir stressad av att vara tvungen att duscha. Det är ju jättehemskt, eller hur?

Det skall väl vara en hyfsad trevlig grej i tillvaron? Att i fullständig lyx kunna låta varmt dricksvatten rinna nedför kroppen och komma ut därifrån ren och avslappnad. Nä. Jag blir bara stressad av all tid det tar att duscha. Jag är rätt illa ute va?

I samma anda muttrar jag över att inga minusgrader [dagtid] utlovas förrän om en dryg vecka. Nattetid ser det dock ut att bli kallgrader från och med kommande helg. Jag är trött på det här Stockholmsvädret sedan flera veckor tillbaka. *muttra*