Jag rider en kväll i veckan och går sporadiskt den korta promenaden till eller från jobbet. För övrigt motionerar jag ingenting.
En bedrövlig historia, jag vet, men jag tänker inte gå in på det nu. Ikväll fokuserar jag på det positiva.
Vi har bett att få låna Smilla. Stora, snälla, glada, gula, håriga Smilla. :) Och vi fick låna henne. Ikväll kom hon och jag tänker att vi får ha henne till på söndag. När barnen lagt sig, klädde jag på mig och tog Smilla och mig på promenad. Det var mörkt och några minusgrader. Jag drog på mig lurarna och körde igång Michael Bublés julskiva från 2011.
Jag har knappt lyssnat på Bublé överhuvudtaget, utan har precis fått upp öronen för honom. Vilken fantastiskt sammetslen stämma han har! Med vilken vilsam lätthet han sjunger! Den här julskivan kommer att gå varm från och med nu. :) Sedan måste jag förstås lyssna på annat av mannen. Hans swingiga, gladjazziga julmusik var överraskande perfekt att gå till också.
Den här upplyftande upplevelsen förstärktes av ett gammalt nöje som fallit bort litet - att titta in genom människors fönster, inte spanande, inte nyfiket, fast jo - jag njuter ju rätt rejält av att få betrakta andras lampor, konst, tapeter, gardiner och inspireras. Eller litet snobbigt mentalt fnysa över någons dåliga smak. ;) Vi har ju ingen vovve nu - så det blir inga kvällspromenader och inget tittande i andras fönster.
Fortfarande med julmusiken porlande i mina öron, kändes det lätt till och med, att när vi kom hem igen greppa kardan och kamma Smilla några varv. Nybadad och fin löser hon extra mycket och fem fulla kartor senare, lade vi ner det hela och gick in.
Smilla har fått kvällsmat och nu skall G och jag få det också. :)