Provar.

Efter ett av de längre uppehållen i bloggen (värdelöst, tycker jag med) provar jag med några bilder från ikväll.

Svågern och svägerskan bjöd över oss på drinkar och jag utmanade barnen att promenera med mig in till byn. Det är tre kilometer in till byn och promenerandet gick galant. Jag hade på träningsappen på telefonen och Norah hade en stegräknare. Det tog oss 41 minuter utan stress och med alla stopp som krävs för barn i den här åldern, vilket bara är elva minuter längre än det tar för mig ensam.

Ruben bar på diverse pinnar och stenar i omgångar. Båda barnen fick ont "i hjärtat" efter bara en bit, vilket jag tolkade som håll. Båda hade vistats på studsmattan halva dagen och ont i hjärtat tror jag ingen av dem får.

Halvvägs råkade jag få syn på en snäcka (som syrran lärt mig att det heter), vilken Ruben lyckligt plockade upp. Norah var långt framför oss då, men vi strålade samman så småningom. Snäckan fick givetvis heta Turbo, inspirerat av filmen med samma namn.

När vi var nästan framme, förde jag på tal att "-tänk om Turbo egentligen var på väg åt vårt håll och så har vi burit honom tillbaka åt helt fel håll?". Det spann såklart iväg i några stillsamma reflektioner över vart Turbo kom ifrån, om han haft familjen där vi lyfte upp honom och vart han egentligen var på väg. Nyttigt och bra.

Ett parti kubb spelades, vilket var precis vad barnen önskat sig. Tjejerna vann över killarna, precis som det brukar gå. Vi hängde ute en god stund sedan, till Norah började frysa. Då gick vi in och brasan gick igång. Norah och Ruben fick lördagsgodis och speltid, medan vi vuxna satt tillsammans och utbytte tankar. Exakt så trevligt som det kan bli!

Imorgon (ja, redan nu) är en ny månad. Tröttare än någonsin, äldre än någonsin, tyngre än någonsin rasslar tiden på fortare än någonsin. Om bara en och en halv vecka är det sommarlov.

Klockan är för mycket för att ta tanken längre. Det får duga så, för det här lilla provet att skriva igen.