Lust.

Jag vill resa. Långt och kort. Känner stillsam oro över att jag vill det. Är det sunt att ha sådan längtan bort? Trivs verkligen hemma. Det är obeskrivligt skönt att komma hem. När jag ser bilder från vår skärgård, längtar jag ut. Jag följer många konton på Instagram som skildrar New York på ett eller annat sätt. Dit vill jag också, vilken dag som helst. Medelhavet, dit vill jag med. Våra egna fjäll, fjällvandring. Vill dit. Vill uppleva allt detta med G och barnen.

Vi har inte varit till Brändöskär i sommar. Vi har inte sovit där på två somrar. Bryggan som timrades upp för två (tre?) vintrar sedan och sedan flöt iväg vid islossningen har det inte blivit ordning med. Bryggan hel och hållen stod säkert hundra meter från sin plats, diagonalt över viken. Den har timrats ned och fraktats tillbaka till stugan. I vinter är tanken att den skall timras upp igen och förankras, ännu säkrare än tidigare.

Jag vill exponera barnen för alla de här miljöerna. Så in det i dem, så att de har det med sig ut i livet. Stort, litet, nära, långt borta. Så i förra veckan en fin dag, kom G hem tidigare från jobbet och vi drog till Storforsen. Det går inte att bara vara ute på sjön. Vi hade det hur bra som helst! Det är så himla fint där och vi var såklart nästan ensamma. För första gången badade vi där, vilket jag också längtat efter. Jag badade inte själv och alla kvinnor åtminstone kan räkna ut vad det var som lade krokben för badet för mig personligen. Vi stekte pytt i muurikkan över öppen eld och hade med oss skamligt mycket kakor och bullar. Vi bröt upp så småningom, framåt halv nio på kvällen.

Den här sommaren går till historien som en av de sämsta, vädermässigt. Ostadigt sammanfattar väl hur det varit. Det har inte bekommit mig. Jag har helt låtit bli att hänge mig åt långa gnällsessioner över hur dåligt vädret varit. Jag har varit ledig två plus två veckor och det har märkligt nog gått som en dans. Jag känner mig lika utvilad och ostressad som jag kunnat göra efter en sommar med 8-10 veckors ledighet. Det säger rätt mycket och jag är gammal och klok nog att inse att det har mycket att göra med ens inställning.

Jag deklarerade i början av sommaren att jag skulle känna det som att jag hade semester så fort jag lämnade jobbet. Jag lyckades med det. :-) Flexsaldot har tagit stryk, visst. Jag har tagit långa luncher hemma och gått hem tidigt. Men vem bryr sig? Jag har en lång vinter framför mig, då jag hinner fylla på flexen igen.

Att jag sedan tajmat sommarens bästa väder de två veckorna jag var ledig då alla andra gick tillbaka till jobbet, gör inte att jag mår sämre. Vädret har fortsatt att vara bra hela första veckan barnen gått i skolan (inte torsdagen dock, okej, då det regnade). En av kollegorna frågade mig i torsdags när jag skall ha semester nästa sommar - han tänkte ta samma veckor som jag. :-) Ett långt tag trodde jag att vi inte skulle komma att bada i havet någonting denna sommar, men i augusti blev det sommar och vi har hunnit med Pite Havsbad, Skvalpen, Western Farm och flera dopp i havet. Så som hjärnan fungerar för många av oss, så kommer jag att minnas den här sommaren som en riktigt hygglig sommar. Syrran lärde mig för två, tre år sedan att inte ha så höga förväntningar på sommaren, vilket är helt rätt när man bor i Norrbotten. Blir det bra, så blir det bra. Blir det dåligt, så är det bra ändå.

Alltså. Jag vill också hänga ett sådant här lås någonstans. Varför inte i Storforsen!

Jag har rest mer än någonsin detta år och det är ändå blygsamt jämfört med vissa (som alltid). Vi var till Levi på sportlovet, till London med mamma och till Disneyland i Paris med familjen. Jag svävar fortfarande litet som på moln efter Disneys magi. Jag är såld, kär, förälskad i den magi de frammanar och njuter i fulla drag tillsammans med barnen. Känner mig så himla glad att jag har barn nu och därmed får gå på bio med dem och uppleva allt härligt! Jag längtar intensivt efter att få uppleva Disneyland igen, men nästa gång blir det i USA - jag lovar!

Södra strand.

Jag engagerar mig litet för dåligt i nyhetsflödet och hänger inte riktigt med. Men jag gillar verkligen skarpt det som kommunen skapat på södra hamnplan. Vi har varit där två gånger tidigare i sommar och ätit glass och strosat omkring på planen.

Aktiviteterna höll igång till mitten av augusti och jag har sett att konceptet skall upprepas nästa sommar. Tummen upp för det!

Nu cyklade vi förbi den där planen i söndags, sista dagen på sommarlovet. Vi var på väg till den nu traditionsenliga middagen ute för att fira ut lovet så att säga, avsluta med något kul. Det här vattenplasket har jag aldrig sett tidigare, men det måste ju förstås ha funnits där hela tiden.

Heja Luleå!

Porlade högt...

... och lågt.

Det var helt givet inte helt trivialt att cykla på den här banan. Glatt peppade vi dock Ruben att testa (skulle inte ha testat själv med min stora cykel!).

Tumult på morgonkvisten.

Medan syrran delade bilder på skönt snusande barn, hade vi just klarat av ett raketuppstigande, där åtminstone G och jag liksom sprang upp ur sängen. Ruben, som legat med oss, var inte långt efter. Helt förskonad var Norah, som sov gott i sitt rum.

Nog vet jag att katterna är på bänken när vi inte är hemma. Det är därför jag alltid börjar med att torka hela bänken innan jag börjar med någon matlagning där.

I sömniga dimmor hade jag hört att katterna jamade en del vid något tillfälle. Jag tänkte kort att de nog busade med varandra. Senare ringde min väckare. Jag hade precis börjat försöka få upp ögonen, då jag hörde en katt jama väldigt nära. Men från helt fel håll. Vi började röra oss samtidigt G och jag och jag muttrade samtidigt som vi faktiskt insåg att det var så, att det lät som att Sixten jamade utanför vårt fönster.

G öppnade balkongdörren och efter kort lockande, så spatserade en ganska så blöt Sixten in genom dörren och det var ju bra. Under tiden hade jag dragit på mig något och högg ett paraply (för det r e g n a d e..!) och begav mig ut och lockade på Radar.

Inte ett ljud. Av erfarenhet från både Radar och från tidigare katter, så vet jag att de ibland kommer först efter en stund om de var för långt borta för att svara när man ropade första gången. Och mycket riktigt, den här skötsamme killen jamade befordrande och upplysande en stund senare utanför köksfönstret och när jag öppnade ytterdörren, så kom en blöt Radar knallande som om det vore den naturligaste sak i världen.

Så himla skönt! Jag var innan ganska säker på att Radar inte skulle hinna komma in innan vi skulle åka till jobb och skola.

Vi gjorde så här en stund en dag ganska nyligt. Fönstret på vid gavel och träpersiennen innanför nedfälld. Vi tänkte att katterna inte skulle märka att fönstret var öppet. Det funkade. Igårkväll gjorde vi om det (huset blir fortfarande tossigt varmt inuti), men då gick det bara en stund så var katterna där och försökte tränga sig ut genom persiennen. Jag vickade för den helt och hoppades att de skulle stanna inne. Och det gjorde de. Någon av oss slarvade dock sedan då vi stängde fönstret, så katterna kunde pressa sig ut via det.

Som sagt... X-)