Lust.

Jag vill resa. Långt och kort. Känner stillsam oro över att jag vill det. Är det sunt att ha sådan längtan bort? Trivs verkligen hemma. Det är obeskrivligt skönt att komma hem. När jag ser bilder från vår skärgård, längtar jag ut. Jag följer många konton på Instagram som skildrar New York på ett eller annat sätt. Dit vill jag också, vilken dag som helst. Medelhavet, dit vill jag med. Våra egna fjäll, fjällvandring. Vill dit. Vill uppleva allt detta med G och barnen.

Vi har inte varit till Brändöskär i sommar. Vi har inte sovit där på två somrar. Bryggan som timrades upp för två (tre?) vintrar sedan och sedan flöt iväg vid islossningen har det inte blivit ordning med. Bryggan hel och hållen stod säkert hundra meter från sin plats, diagonalt över viken. Den har timrats ned och fraktats tillbaka till stugan. I vinter är tanken att den skall timras upp igen och förankras, ännu säkrare än tidigare.

Jag vill exponera barnen för alla de här miljöerna. Så in det i dem, så att de har det med sig ut i livet. Stort, litet, nära, långt borta. Så i förra veckan en fin dag, kom G hem tidigare från jobbet och vi drog till Storforsen. Det går inte att bara vara ute på sjön. Vi hade det hur bra som helst! Det är så himla fint där och vi var såklart nästan ensamma. För första gången badade vi där, vilket jag också längtat efter. Jag badade inte själv och alla kvinnor åtminstone kan räkna ut vad det var som lade krokben för badet för mig personligen. Vi stekte pytt i muurikkan över öppen eld och hade med oss skamligt mycket kakor och bullar. Vi bröt upp så småningom, framåt halv nio på kvällen.

Den här sommaren går till historien som en av de sämsta, vädermässigt. Ostadigt sammanfattar väl hur det varit. Det har inte bekommit mig. Jag har helt låtit bli att hänge mig åt långa gnällsessioner över hur dåligt vädret varit. Jag har varit ledig två plus två veckor och det har märkligt nog gått som en dans. Jag känner mig lika utvilad och ostressad som jag kunnat göra efter en sommar med 8-10 veckors ledighet. Det säger rätt mycket och jag är gammal och klok nog att inse att det har mycket att göra med ens inställning.

Jag deklarerade i början av sommaren att jag skulle känna det som att jag hade semester så fort jag lämnade jobbet. Jag lyckades med det. :-) Flexsaldot har tagit stryk, visst. Jag har tagit långa luncher hemma och gått hem tidigt. Men vem bryr sig? Jag har en lång vinter framför mig, då jag hinner fylla på flexen igen.

Att jag sedan tajmat sommarens bästa väder de två veckorna jag var ledig då alla andra gick tillbaka till jobbet, gör inte att jag mår sämre. Vädret har fortsatt att vara bra hela första veckan barnen gått i skolan (inte torsdagen dock, okej, då det regnade). En av kollegorna frågade mig i torsdags när jag skall ha semester nästa sommar - han tänkte ta samma veckor som jag. :-) Ett långt tag trodde jag att vi inte skulle komma att bada i havet någonting denna sommar, men i augusti blev det sommar och vi har hunnit med Pite Havsbad, Skvalpen, Western Farm och flera dopp i havet. Så som hjärnan fungerar för många av oss, så kommer jag att minnas den här sommaren som en riktigt hygglig sommar. Syrran lärde mig för två, tre år sedan att inte ha så höga förväntningar på sommaren, vilket är helt rätt när man bor i Norrbotten. Blir det bra, så blir det bra. Blir det dåligt, så är det bra ändå.

Alltså. Jag vill också hänga ett sådant här lås någonstans. Varför inte i Storforsen!

Jag har rest mer än någonsin detta år och det är ändå blygsamt jämfört med vissa (som alltid). Vi var till Levi på sportlovet, till London med mamma och till Disneyland i Paris med familjen. Jag svävar fortfarande litet som på moln efter Disneys magi. Jag är såld, kär, förälskad i den magi de frammanar och njuter i fulla drag tillsammans med barnen. Känner mig så himla glad att jag har barn nu och därmed får gå på bio med dem och uppleva allt härligt! Jag längtar intensivt efter att få uppleva Disneyland igen, men nästa gång blir det i USA - jag lovar!