"Men var är bakvingarna då?"

Så sade Norah alldeles nyss när vi låg och skulle läsa kvällssagan. Hon höll i födelsedagspresenten från farbror Johan och faster Nina, en handdocka i form av en skönt grön drake, med gula ryggfjäll och röd eld sprutande ut ur munnen. Och draken hade ett par vingar som vi testat och så kom då den där frågan. Draken skulle hon sova med inatt. Tigern som delat hennes Madeiravistelse ligger där också.

Tusen, tusen och åter tusen frågor har vi besvarat de här intensiva dagarna på Madeira. Vi har ju varit tillsammans och gjort saker hela dagarna. Jag har känt mig hjärntrött mer än en gång av det intensiva resonerandet som pågår.
Det är helt fascinerande och halsbrytande och underbart rart och ibland oroande att följa med i funderingarna. Litet oroad kände jag mig då Norah ville att jag skulle stanna och inte följa med dem vidare under en utflykt vi gjorde. Hon toppade det påståendet med att säga att jag skulle försvinna i skogen. Säger en treåring sådant? Jag hade varit ordentligt sträng med henne något tidigare då hon var obstinat i överkant, så jag antar att jag "had it coming". Men ändå. För mitt inre öga radade dystra syner upp sig; Norah i djup depression då hon är 13, drogmissbrukare vid 14 och värre. Överdrivet, visst. Men jag överdriver ju gärna när jag blir orolig för något. Måste prata med min kollega och höra om små barn uttrycker sig så här.

Vi hade en riktigt jobbig hemfärd från Madeira. Vi har kört hårt med barnen hela veckan, då de har lagt sig mycket senare än vanligt men ändå vaknat relativt tidigt, så deras nattsömn har blivit 1-1,5 h för kort. Middagsluren har bara skett två gånger i säng - i övrigt i vagn, en eller flera tupplurar under utflykter. Det här har kostat mest för Rubbe. Norah klarar sig mycket bättre.
Så i planet grät Ruben alldeles för länge, alldeles för många gånger. Vi var rätt slutkörda hela familjen och när vi började sjunka, började även Norah att gråta. Vi landade och medan vi väntade på bagaget, blev det tydligt hur trötta vi var. Ingenting blev bättre av att inga matställen var öppna på Arlanda. Det var ju juldagen igår och till slut fick vi smörgås på ett fik i terminal 5. Vi kröp in i vår hytt på Rest & Fly och sov jättegott.

Imorse fick vi en undermålig frukost och jag kände utan någon tvekan att jag aldrig skall åka utomlands över jul mera. Så intressant är det inte. Man har ju hela resten av året på sig att resa. G har griljerat skinkan som vi köpte färdigkokt innan jul och den har vi ätit på macka ikväll och imorrn skall vi äta julmat med pappa här hos oss och öppna julklappar. Baske mig.

Nu till duschen. Med språng!