Tre debuter på samma dag.

Vår lille gosse Ruben har gjort två hyfsade utvecklingssprång idag, samt smakat "godis" för första gången.
Mitt på dagen tog han plötsligt tre, fyra steg mitt på golvet. Han och Norah lekte för fullt och jag talade i telefon med damen som tar hand om allt det praktiska kring maten vid vårt bröllop, så jag kunde inte tjoa och hurra. Och snabbt som rackarn gjorde han om det. Efter detta har jag bara sett honom ta enstaka steg. Ruben är på pricken lika gammal som Norah var när hon började gå - ett år och en-och-en-halv månad.

Ruben har formfulländat några saker han har tränat på en tid, så idag klättrade han upp på vår säng och jag var så lugn att jag faktiskt lämnade sängkammaren och när jag kom tillbaka, var Ruben i färd med att prydligt ta sig ned från sängen med fötterna före. Och nu ikväll klättrade han själv, visserligen med viss möda, upp i soffan.
När jag och barnen hade vårt fredagsmys (G firar en före detta kollega som gått i pension), höll Ruben själv i mjölkglaset och drack faktiskt det mesta, istället för att bubbla i det, alternativt hälla det i fickan på haklappen. Till mjölken åt Ruben plättar med pyttelitet jordgubbssylt.
Fredagsmyset avrundades med popcorn och (början av) "Polar Express" (andra gången för säsongen :O)) och Ruben fick smaka några osaltade popcorn och det blev stor succé. Norah fick inte smaka popcorn förrän hon var drygt två - hujedamig så vi slarvar med Rubbe! ;O) Han brås på mig - han fick ta själv en gång och då tog han alla popcorn som rymdes i hans lilla hand och proppade in dem i munnen. Ganska likt hur jag gör med popcorn. Han ville ha mer med en gång - också det ganska likt mig.

Norah känns lättare att umgås med, upplever båda G och jag. Glad, glad, glad och inte alls lika många konflikter som för en tid sedan. Mina två teorier är att det antingen är det faktum att G nu är hemma mycket mera med dem än han varit på länge (just nu arbetar jag tre dagar per vecka) och att det ger en ny infallsvinkel på livet och tillvaron. Eller så har vi glidit över någon topp i trotskarusellen. Tror faktiskt mycket på min första teori. Och det är ju allt gott och väl. Barnen behöver sin far, enormt mycket. Inte bara en stund på kvällen.

H-e-r-r-e-g-u-d, så trött jag varit. Är. Man tror på något vis att man toppat formen (sömnbristformen alltså), men ack så man kan bedra sig. Det går att bli tröttare. Oroväckande. Har inte bloggat (men jösses vad jag bloggar i huvudet) och sista dagarna har jag inte gjort några dagboksanteckningar heller. Inte bra.

Vi har kört ett rejs sista dygnen med Ruben (så jag älskar det namnet - se, en son!) och hans sovvanor. Han har vaknat varje natt, fler och fler gånger och vi kände ju tydligare och tydligare att vi måste göra något. Vi fattade att han måste börja lära sig att somna/somna om utan oss vid sin sida men vi fattade inte hur vi skulle bära oss åt. Med Norah (ännu ett älskat namn - egyptiska för "ljus") var det lättare. Hon störde ju inget syskon. Men nu tänkte vi en hel del på hur Ruben skulle komma att störa Norahs sömn om han skulle gråta mer/längre än hittills.

Vi smög i alla fall igång en kampanj, utan att ha planerat det ihop. Ruben fick börja somna själv på dagen och G tog det ett steg vidare och införde rutinen även på kvällen. På litet olika sätt fick Ruben själv komma till ro, medan någon av oss antingen läste för Norah eller satt tysta bredvid men utom räckhåll för honom. Och baske mig om det inte haft resultat. Gradvis har han sovit längre perioder utan avbrott och då han vaknat till, har han somnat om själv fler och fler gånger. Vi har själva målat in oss i det här hörnet, då vi månat om Norah och gått till Ruben ganska snabbt efter han börjat kvida. Jag minns att vi avvaktade mera med Norah, men som sagt, hon störde ju ingen. Och ikväll somnade han tyst och stilla, alldeles själv, medan jag låg i Norahs säng och läste godnattsagan. På min sida hade jag att klockan var förfärande sen, mot vad den brukar vara när vi lägger barnen. Hela den här dagen har varit sen. Men det är en annan historia. ;O)