Svårt.

Som att försöka hålla en tornado inne i en spröd rislampa. Så känns det att hantera Norah morgnar och kvällar just nu. På förskolan märks inget enligt lärarna, men här hemma känns det riktigt dåligt, alldeles för ofta.

Vår godmodiga, glada Norah är tillfälligt nästan ur sikte. Hon säger "nej" och "jag vill inte" till allt. Hur man än gör något, så gör man det fel. Och när det inte blir som Norah tänkt sig, så bryter stormen ut. Tårarna sprutar och hon gråter och skriker.

Jag oroar mig för allt, som vanligt. Måste nog ta en titt i Trotsboken och se om jag finner stöd där. Och gud så glad jag är att vi är två vuxna som delar på det här. :O/

Själv är jag faktiskt sjuk. Jag började känna mig litet lätt frossig redan på förmiddagen igår på jobbet. När jag flexde ut på eftermiddagen, hade jag frossa på riktigt. Inatt har jag frossat och hettat om vartannat och imorse visade termometern 39,1 grader. Jag har legat hela dagen i soffan och sovit varvat med tv-tittande. Jag har en konstig smak i munnen som gör att allt får en litet kemisk, plastig smak som jag äter. Inga som helst förkylningssymtom, utan bara ont i huvudet och kroppen. Svettas fortfarande av och till, känns tyvärr inte helt sannolikt att gå till jobbet imorgon.

Nåväl, den som lever får sig. :O)