Värst hittills.

Våra barn gör aldrig några svåra bus. Så gott som. Det värsta som hittills hänt, är när Norah var ganska liten och ritade ordentligt och på stor yta på ett par väggar i sitt rum. Hon ritade med krita längs med sin säng. Låt oss bara säga att G suddade ett tag. XO)

Idag har jag varit på utbildning hela dagen. Morfar ställde självklart upp och hämtade barnen och såg till att han och de fick i sig middag. Under tiden försiggick mycket. Jag fick rapport om att Ruben klippt sig litet. Medan han satt på pottan. Med sax och kam. Jag kan tack och lov inte se att det är klippt, så det var inga dramatiska testar som föll till golvet. *puh*

Ikväll, när morfar åkt hem, fann jag en dekoration. Jag insåg genast att verket var Norahs, dels på grund av den höga konstnärliga nivån. Och så hade hon signerat det. Lilltjejen förnekade först att det var hon som gjort det, varför vi var tvungna att diskutera det här med att fara med osanning också.

Låt oss här säga att jag sköt de flesta av mina säkringar initialt - teckningen var nämligen på golvet. Och Norah har använt kulspetspenna. Det är inget litet verk heller.

*andas* *andas* *andas* *andas* *andas

Ett.
Två.
Tre.
Fyra.
Fem.
Sex.
Sju.
Åtta.
Nio.
Tio.

Så skulle jag ha gjort. Men säkringarna gick snabbare än jag hann märka, så jag skrek en del kan jag erkänna utan omsvep. Senare bad jag båda barnen förlåta mig, men jag berättade också hur ledsen jag blev över tilltaget.

Tusan också. De har haft fri tillgång till pennor och kritor rätt så länge nu, sedan Ruben slutade gnaga på kritorna. Kan de inte ha det nu? Ska de inte ha det nu?

Äh. Jag tror inte det kommer att hända igen snart. Och så får man ha spröten ute som vanligt och försöka registrera det som pågår... *suck*