Vi var alla på väg ut genom ytterdörren för att ta oss till skola och arbete. Svärmor var med oss och skulle ta barnen till skolan.
Ruben stod precis utanför tröskeln så jag såg honom inte. Själv stod jag stressat och rotade i nyckellådan efter någon nyckel. Han sade något till mig, men jag var för disträ för att uppfatta vad.
Farmor och barnen gick sakta iväg mot bilen ute på gatan. Jag ropade efter Ruben och bad att han skulle upprepa det han sagt till mig vid dörren. Han pratade en lång harang medan han rundade syrenen och med ryggen mot mig, så jag hörde förstås ingenting, igen.
Jag ropade åt Ruben som nu var ute på gatan, att jag igen inte hört vad han sagt. Glatt, men torrt konstaterande, svarade Ruben:
"-Det var nog inget viktigt!"
Jag replikerade att "-Men det var ju du som sade något!" samtidigt som vi alla skrattade gott åt hans kommentar och mitt hjärta var lätt av den goda stämningen. Det var slutet av en morgon som gått märkligt bra för barnen och mig. Morgonen imorse var inget lik den igår. Ingen dramatik egentligen, men mina stressnivåer låg klart högre och jag damp ned på skrivbordsstolen på jobbet cirka tjugo minuter för sent. Det är tur jag har ytterligt tålmodiga chefer. :)
5 kommentarer:
Att inte bli hörd i så unga år, så många missade uttalanden som finns kvar. finns ju viss risk att han tystnar
Å, men det får ju bara inte hända. Jag har från innan vi fick barnen alltid haft ambitionen att verkligen lyssna på barnen och nu fungerar det ju så att jag har svårt att fortsätta att lyssna på andra så fort något av barnen öppnar munnen. Då styr min hjärna över till dem.
Men Rubens aldrig sinande resonerande ihop med vardaglig morgonstress - den kan passera delvis ohörd ibland.
Du kan inte ana hur skönt det är att ibland få lyssna till tystnad, att få tänka ifred, att få tala ifred. ;)
Åh, jag anar, jag anar...
David brukar säga, om jag inte verkar lyssna på honom - "Mamma titta på mig, titta på mig!" - precis som jag brukar säga till barnen när de inte fokuserar på det jag försöker säga åt dem ibland. :-D
Jag tycker det handlar om att ungarna måste lära sig att man måste etablera kontakt med den man pratar med, det har de nytta av hela livet. Om vi lär dem att all annan verksamhet avstannar när de börjar prata tror jag det blir hårt åt dem när de kommer ut i verkligheten sedan...
Men visst vore det skönt att aldrig vara stressad och alltid ha tid att stå stilla och resonera.
Jag brukar tex känna mig ganska ledsen över att jag måste beordra David att vara tyst på kvällarna, han slutar ALDRIG prata annars och av sömnen blir det intet. Han har tusen och en saker att avhandla vid läggdags, borde få en stund på sig att göra det - men inte varje kväll, då blir han så gräsligt trött på morgnarna...
Ja dessa barnen, dom är fantastiska, det kanske behövs en "lyssnare" i varje generation
Åh, känner igen mig. Vid läggdags är det som att det aldrig tar slut..."bara en sak till vill jag berätta mamma, sen ska jag sova..."
Skicka en kommentar