Bygget har startat!

Sade sambon saligt några gånger i rad på morgonen. Detta med anledning av att våra anlitade snickare, Bröderna Anderssons idag satte fart på vår mustiga farstu. Mer om detta när jag får tid nästa gång.

Min dotter - en fysiker i vardande?

Min lilla tös gjorde häromdagen när hon diskade, två fysikaliska konstateranden.

Hon hade ett djupt cylinderformat kärl fyllt med vatten och stoppade ned en mycket smal slickepott där i. "Den blir stor" konstaterade hon intresserat. Helt sant. För utförligare förklaringar till fenomenet, önskar jag att jag kunde hänvisa till min bästa vän E, som är lärare med passionerat intresse för sitt yrke. Hon hade kunnat ge en enkel och klar förklaring.

Likaså hade E kunnat förklara det andra fenomenet min dotter blev varse. I samma kärl hade dottern senare draperat en blöt disktrasa, som delvis hängde ned i vattnet och delvis hängde ut över kanten. Kapillärkrafterna drog upp vatten och lät det färdas genom trasan och ut i dotterns hand. Det här kommenterades inte av dottern utan hon konstaterade nog bara att vatten kan rinna ur trasor med.

Tänk hur allting fungerar. Fysik, upptäckter, inlärande - för dottern, för mig.

Det finns inga begränsningar - bara oändliga möjligheter

Så sade den instruktör som ledde body balance-passet som jag bevistade häromkvällen. Ett nytt gym har startat på universitetsområdet och de har erbjudit sina aktiviteter gratis under denna och förra veckan.

Så nu har jag provat body balance två gånger. Det hade jag bara gjort en gång tidigare i livet- min syrra tog mig med på ett pass i Sydney då hon bodde där.

Det är riktigt bra för mig. Har inte tränat mycket under de här två och ett halvt åren jag varit gravid och fött två barn och nu startade ridningen igen och med dessa två pass samt en del promenerande med barnvagnen, så känns det allt litet i kroppen.

Har införskaffat ett par walkingskor också, med intentionen att faktiskt börja använda de stavar jag köpte för något antal år sedan.

Jag hade tyvärr litet svårt att slappna av och ge mig hän under det sista passet, men den där meningen ryckte upp mig litet. För det är ju förstås sant. Om jag bara lyfter blicken och låter den sträcka sig uppåt - framåt. Så ser jag ju alla möjligheterna.

... and along came Polly!

I mitt vuxna liv är Polly verkligen en stadig favorit. Inte superfavoriten, men finns där i basen av mina favoriter. Och nu finns en ny smak. Till.

Jag är skeptisk till att förvanska klassiker. Som Dajm till exempel, som man satte apelsin eller något annat krafs i för några år sedan. Eller som många nya smaker på Polly. Eller, som det jag senast retat mig på - att Abba gör mjukost under varumärket Kalles kaviar. Varför i jesse namn? Det finns ju så många andra som gör mjukost. Det känns som en utspädning av ett gott varumärke, ett gott renommé.


Men nu finns den här nya smaken av Polly - "Dark & white" (hmm... skulle det funka i USA?), som Cloetta beskriver (fritt översatt från påsen) "med en smak av mörk och vit citron/limechoklad". Och den är riktigt god. I sanning lika god eller snudd på bättre än originalet. Har inte och kommer inte att smaka alla de andra smakerna, men den här kommer jag nog att köpa igen.

Som i Thailand...

Sade min älskade G igår, när vi hela familjen satt packade på fyrhjulingen på väg hem från sjön. Tösen, om en dryg vecka två år och åtta månader, och jag promenerade iväg först på väg ned till sjön för att titta till båten. "Sjön" i det här fallet, är en avlång, skyddad vik - Sörifjärden på Hindersön, i själva Bottenviken. Vädret var helt odramatiskt och tillsynen av båten var helt och hållet en tur för att få lufta oss.
Efter oss kom G och lille sonen, om två veckor tio månader och inte gåendes ännu, på fyrhjulingen. Fyrhjuling är idag, tyvärr, det helt dominerande färdmedlet på ön. För mååånga år sedan, då jag började vara på ön, var det packmoped som gällde. Eller cykel.
Och igår som sagt, satt vi allihopa på när vi skulle hem igen - sonen längst fram, med ett fast grepp om en bensinslang. G med ett fast grepp om sonen och styrdonen. Längst bak jag och fastkilad mellan G och mig, så glad och nöjd, dottern.

En andra chans

Såg häromkvällen om denna film, som i mitt minne trivialiserats en aning. Eller som möjligen fått en förnyad betydelse för mig efter det som G och jag gick igenom för några år sedan nu.

Vi fick, eller snarare tog, en andra chans. Jag bad om den och G tog chansen. Att börja om. På nytt. Han och jag. I "The Family Man" får Nicholas Cage en glimt av hur hans liv kunde ha blivit om inte om. Hur jag än bänglade, kunde jag inte se en framtid. Utan G.

Nu lever vi vår glimt. Och den är storartad.