Två steg bak men ett fram.

Jag läser och läser och hittade igår tillförlitlig information på Sjukvårdsrådgivningen samt en massa glimtar på Familjeliv om barns sömn och problem därmed.

Natten till igår fick Ruben gråta utan att vi gick till honom. G och jag hade inte bestämt det i förväg, men vi hade faktiskt nått den punkten. Så när Norah ändå slank över till oss, lämnade vi vår lille gosse i sticket. Jag låg och lyssnade på honom i sömniga dimmor och det gjorde säkert G också. Han grät två (som det kändes) evighetslånga pass, i ensamhet.
Stärkt av det jag läst igår, bestämde vi att inte lämna honom fullt så i sticket natten till idag. Enligt råd så sade vi att han skulle få gråta litet längre än att gå till honom med en gång. Han grät bara två gånger under natten, en gång tidigt på natten och en gång mot morgonsidan. Det kändes såklart bättre att trots allt gå till honom än att lämna honom helt och hållet.

G och jag har ju hela tiden kunnat prata om det och sista dagarna har jag ansträngt mig för att anta G's hållning och inte låta mig bli så stressad av vår sovsituation, utan känna att det ändå är en övergående period. Som syrran så klokt skrivit, så kommer snart tiden då vi inte kommer att få upp dem ur sängarna. ;O)Senaste dagarna har Ruben satt sig på pottan då och då, med kläderna på. Jag hade svept över det ämnet också, så igårkväll när han gjorde det, tog vi bort kläderna och då kissade lillgrabben på pottan. Inte genast och vi fick lov att läsa saga under tiden, men till slut så. Och så gjorde han om det en gång till. Ruben blev synligt överraskad och förtjust och mycket intresserad.
Idag har vi testat igen, men utan att lyckas än så länge. Ett stort och oväntat steg, initierat av sonen själv. Tidigare då jag försökt sätta honom på pottan, har det varit strängt taget omöjligt att få honom att sitta kvar. Mot nya mål!

Helg.

På ön, med uppringt internet. Kopplade upp för att skicka hem ett dokument som jag jobbat med (totat ihop ett förslag till ny diarieblankett till jobbet) och då kunde jag inte låta bli att läsa syrrans senaste inlägg.

Vi är första helgen ute i stugan för i år och strulet med barnens nattsömn når oanade höjder. Båda barnen började gråta när vi skulle lägga oss igårkväll och så höll de på en god stund. Ena barnet snyftade och kved, med en förälder frenetiskt jobbande för att lugna det barnet. Den andra föräldern väntade vid det andra barnet och så började det kvida just då det första lugnat sig och så tog det fart igen. Så höll det på, växelvis gråtning, intensivt övertalande, ett tag.
Norah somnade till slut, men Ruben höll på en bra stund till. Till bortåt 02-tiden enligt G. När jag står där och bara försöker klara situationen, grips jag av en sådan vanmakt och så stor värdelöshetskänsla - jag måste vara den sämsta föräldern på denna planet!? Jag fattar att det här är övergående och inatt hade dessutom Ruben goda skäl att gråta. Han pruttade flera gånger i allt kvidande, så han hade nog litet knip i magen. Hans första hörntand håller också på att tränga upp.

För att toppa den natten, vaknade de före 07 imorse, så de sov ca 2h45 min i eftermiddag och det är åtminstone 45 minuter längre än vanligt. Vi siktar på att få dem i säng till kl.2000 ikväll och sedan är det bara att stålsätta sig...

I torsdags hade jag fått papper både från lokala skatt samt vägverket om att jag fått nytt efternamn respektive följaktligen måste skaffa nytt körkort. Känns roligt på något vis!

Sömnlösa nätter.

Vi är verkligen inne i en dålig runda. Vår lille gosse sover oroligare än någonsin. Han somnar gott och sover tungt i sin säng till drygt midnatt. Storasyster sover också gott, i samma rum, i sin säng.
G och jag kommer i säng alldeles för sent, ofta långt efter midnatt. Jag fattar inte mekanismen, men inom några minuter från det vi lagt oss, börjar Ruben kvida.

När barnen börjde dela rum, gick vi ganska snabbt in till Ruben då han började gråta, för att han inte skulle störa Norah. Så höll vi på ett bra tag, till vi började känna att nä, nu måste pojken börja lära sig att somna om själv. Så utan att vi direkt beslutat det, började vi låta honom gråta en stund och minsann somnade han inte om själv. Vi hade snabb framgång tyckte vi och nätter utan spring började hägra i våra sömndepraverade hjärnor.

Tyvärr har det inte gått så. Sakta började Ruben att gråta mer, längre, han somnade inte om. Vi härdade ut på något sätt, hade bestämt oss.
Men så började Norah vakna och gråta också. Oftare och oftare. Och det var ju det vi fruktat. Det känns som att det har pågått i evigheter, men det var så nyligt som när G var på sin svensexa som jag inte orkade längre. Första natten ensam, låg jag i vår säng och lyssnade på en gråtande Ruben och kände det som att jag skulle bli galen - av frustration, oro, ledsenhet, sömnlöshet.

Kommande dag läste jag en hel del på Familjeliv om andra familjer och deras barns sömnproblem. Jag såg ju förstås att vi inte hade det värst och väldigt många verkar ha insomningsproblem, vilket vi inte har med våra barn. Jag tog fasta på några saker och kommande natt steg jag upp direkt Ruben började gråta. Kort, ordlös procedur; lägga ned honom, bädda om, stryka över huvudet. Jag kröp nöjd ned i sängen igen, utan all hjärtklappning som annars varit och somnade om ganska snabbt.

På den vägen är vi nu. Och som att stå vid sidan om en olycka som man vet skall hända utan att ingripa, så ser vi nu hur Ruben vaknar oftare och oftare, får svårare och svårare att somna om själv och vi springer mer och mer.

Och nu får jag hjärtklappning igen, vid minsta ljud från Ruben. Norah sover bättre igen, då vi inte låter Ruben gråta länge och det är ju jättebra. Inatt höll vi fortfarande på att springa vid 03-tiden och ingen av oss hade ännu somnat då. G blir inte lika stressad som jag, han somnar lättare om också, men, men...

Hur gör andra familjer som låter barnen sova ihop? Jag vet att det är bra för barnen att dela rum, men hur tar man sig igenom den här småbarnstiden, då ena barnet fortfarande inte funnit sin nattro?

Gifta.

Så är vi nu gifta, G och jag. Precis som min kusin konstaterade för någon sommar sedan, så fortsätter ju vardagen brutalt, _fast_ man just gift sig. För mig känns det oerhört skönt och tryggt. Det är ju i vardagen livet pågår.

På våra fingrar glimmar nu våra re-designade förlovningsringar som vi är så nöjda med. Tillsammans bestämde vi hur de skulle se ut. "Vår" enormt trevliga och professionella guldsmed Monika på Fritz Olsson har gjort dem och vi kommer att bära dem för resten av våra liv. Jag har dessutom en jättevacker ring från Engelbert, även den faktiskt designad av oss, såtillvida att Engelbert fått slå ihop två av sina modeller till vår alliansring. En allians. Vår allians.

Jag vill citera en dikt av Karin Boye, "Idyll" ur diktsamlingen "För trädets skull", 1935:

Din röst och dina steg faller mjuka som som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.
Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?

Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.

Jag hade läst och begrundat denna dikt när jag funderade på detaljer kring vårt bröllop. Den kom aldrig till bruk, så döm om min stillsamma och djupt kända kärlek och tacksamhet, när det sista stycket dök upp i vår prästs vigseltal till oss.

Det är ju precis så det är. Vardagen är vårt bästa nu. Det är här och nu vi har varandra och våra barn. Bröllopsdagen kommer att stå ut som ett skinande och ljust minne.

Två tomma sängar.

Jag körde nyss min bästa och mest älskade syster till flyget, då hon och lille Tobias skulle flyga hem till sin sambo respektive far. Jag följde henne och gossen genom säkerhetskontrollen, skulle ha följt henne hela vägen hem - men jag har ju min skimrande lilla familj här hemma.
Grips av synen av de tomma, avbäddade sängarna som står kvar i arbetsrummet i källaren. Igår var systern med son och hälsade på vår mor och jag hade ett ärende in i rummet som hyst syrran med familj i drygt två veckor. Möttes av min systers doft och det var sällsamt.

Saknar henne så att hjärtat kunde brista - faktiskt. Tårarna stiger i mina ögon. Så _glad_ att jag har min G, som nu är min "på riktigt";O) och våra barn. De är ju viktigast av alla människor i mitt liv, men saknaden efter min syster är alltid akut och svår när vi just skiljts åt.

Vi skall äta goda rester till middag nu, det blir couscousfyllda paprikor med en smyghet salsa, bröd och litet vitt vin till. Sedan litet popcorn med barnen innan läggdags och så en stillsam kväll med G.