Två steg bak men ett fram.

Jag läser och läser och hittade igår tillförlitlig information på Sjukvårdsrådgivningen samt en massa glimtar på Familjeliv om barns sömn och problem därmed.

Natten till igår fick Ruben gråta utan att vi gick till honom. G och jag hade inte bestämt det i förväg, men vi hade faktiskt nått den punkten. Så när Norah ändå slank över till oss, lämnade vi vår lille gosse i sticket. Jag låg och lyssnade på honom i sömniga dimmor och det gjorde säkert G också. Han grät två (som det kändes) evighetslånga pass, i ensamhet.
Stärkt av det jag läst igår, bestämde vi att inte lämna honom fullt så i sticket natten till idag. Enligt råd så sade vi att han skulle få gråta litet längre än att gå till honom med en gång. Han grät bara två gånger under natten, en gång tidigt på natten och en gång mot morgonsidan. Det kändes såklart bättre att trots allt gå till honom än att lämna honom helt och hållet.

G och jag har ju hela tiden kunnat prata om det och sista dagarna har jag ansträngt mig för att anta G's hållning och inte låta mig bli så stressad av vår sovsituation, utan känna att det ändå är en övergående period. Som syrran så klokt skrivit, så kommer snart tiden då vi inte kommer att få upp dem ur sängarna. ;O)Senaste dagarna har Ruben satt sig på pottan då och då, med kläderna på. Jag hade svept över det ämnet också, så igårkväll när han gjorde det, tog vi bort kläderna och då kissade lillgrabben på pottan. Inte genast och vi fick lov att läsa saga under tiden, men till slut så. Och så gjorde han om det en gång till. Ruben blev synligt överraskad och förtjust och mycket intresserad.
Idag har vi testat igen, men utan att lyckas än så länge. Ett stort och oväntat steg, initierat av sonen själv. Tidigare då jag försökt sätta honom på pottan, har det varit strängt taget omöjligt att få honom att sitta kvar. Mot nya mål!