lördag 16 februari 2008

Gifta.

Så är vi nu gifta, G och jag. Precis som min kusin konstaterade för någon sommar sedan, så fortsätter ju vardagen brutalt, _fast_ man just gift sig. För mig känns det oerhört skönt och tryggt. Det är ju i vardagen livet pågår.

På våra fingrar glimmar nu våra re-designade förlovningsringar som vi är så nöjda med. Tillsammans bestämde vi hur de skulle se ut. "Vår" enormt trevliga och professionella guldsmed Monika på Fritz Olsson har gjort dem och vi kommer att bära dem för resten av våra liv. Jag har dessutom en jättevacker ring från Engelbert, även den faktiskt designad av oss, såtillvida att Engelbert fått slå ihop två av sina modeller till vår alliansring. En allians. Vår allians.

Jag vill citera en dikt av Karin Boye, "Idyll" ur diktsamlingen "För trädets skull", 1935:

Din röst och dina steg faller mjuka som som dagg på min arbetsdag.
Där jag sitter är det vår i luften omkring mig av din levande värme.

Du blommar i min tanke, du blommar i mitt blod, och jag undrar bara, att inte mina lyckliga händer slår ut i tunga rosor.

Nu sluter sig vardagens rymd kring oss två, lik en len lätt dimma.
Är du rädd att bli fånge, är du rädd att drunkna i det gråa?

Var inte rädd: i vardagens innersta,
i allt livs hjärta,
brinner med stilla nynnande lågor en djup, hemlig helg.


Jag hade läst och begrundat denna dikt när jag funderade på detaljer kring vårt bröllop. Den kom aldrig till bruk, så döm om min stillsamma och djupt kända kärlek och tacksamhet, när det sista stycket dök upp i vår prästs vigseltal till oss.

Det är ju precis så det är. Vardagen är vårt bästa nu. Det är här och nu vi har varandra och våra barn. Bröllopsdagen kommer att stå ut som ett skinande och ljust minne.

1 kommentar:

en annan sa...

Det var så vackert så vackert... Jag kommer aldrig att glömma den varma, vackra och kärleksfulla dagen!