G och jag kommer i säng alldeles för sent, ofta långt efter midnatt. Jag fattar inte mekanismen, men inom några minuter från det vi lagt oss, börjar Ruben kvida.
När barnen börjde dela rum, gick vi ganska snabbt in till Ruben då han började gråta, för att han inte skulle störa Norah. Så höll vi på ett bra tag, till vi började känna att nä, nu måste pojken börja lära sig att somna om själv. Så utan att vi direkt beslutat det, började vi låta honom gråta en stund och minsann somnade han inte om själv. Vi hade snabb framgång tyckte vi och nätter utan spring började hägra i våra sömndepraverade hjärnor.
Tyvärr har det inte gått så. Sakta började Ruben att gråta mer, längre, han somnade inte om. Vi härdade ut på något sätt, hade bestämt oss.
Men så började Norah vakna och gråta också. Oftare och oftare. Och det var ju det vi fruktat. Det känns som att det har pågått i evigheter, men det var så nyligt som när G var på sin svensexa som jag inte orkade längre. Första natten ensam, låg jag i vår säng och lyssnade på en gråtande Ruben och kände det som att jag skulle bli galen - av frustration, oro, ledsenhet, sömnlöshet.
Kommande dag läste jag en hel del på Familjeliv om andra familjer och deras barns sömnproblem. Jag såg ju förstås att vi inte hade det värst och väldigt många verkar ha insomningsproblem, vilket vi inte har med våra barn. Jag tog fasta på några saker och kommande natt steg jag upp direkt Ruben började gråta. Kort, ordlös procedur; lägga ned honom, bädda om, stryka över huvudet. Jag kröp nöjd ned i sängen igen, utan all hjärtklappning som annars varit och somnade om ganska snabbt.
På den vägen är vi nu. Och som att stå vid sidan om en olycka som man vet skall hända utan att ingripa, så ser vi nu hur Ruben vaknar oftare och oftare, får svårare och svårare att somna om själv och vi springer mer och mer.
Och nu får jag hjärtklappning igen, vid minsta ljud från Ruben. Norah sover bättre igen, då vi inte låter Ruben gråta länge och det är ju jättebra. Inatt höll vi fortfarande på att springa vid 03-tiden och ingen av oss hade ännu somnat då. G blir inte lika stressad som jag, han somnar lättare om också, men, men...
Hur gör andra familjer som låter barnen sova ihop? Jag vet att det är bra för barnen att dela rum, men hur tar man sig igenom den här småbarnstiden, då ena barnet fortfarande inte funnit sin nattro?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar