Barn gör inte som vi säger... :O)

De dagar jag hämtar barnen med bil, springer Norah livsglatt nedför en liten backe ned mot bilen. Den är asfalterad och vinterns grus ligger spritt över ytan. Jag har alltid hjärtat i halsgropen och väntar att hon skall falla och slå sig på knäna och skrapa händerna eller värre, göra illa sig i ansikte och tänder.

Oftare förr än nu ropar jag efter henne att akta sig, inte springa, du kan falla hjärtat och då skrapar du händerna och slår knäna och det skulle göra så ont. Jag ropar mer och mer sällan, eftersom det är helt verkningslöst - hon flyger som vinden i alla fall.

Midsommartid 2007. Norah flög fram redan då och nu har Rubbe både tröjan och hatten... :O)

Jag lämnar barnen om morgnarna, kroniskt och hysteriskt sent. Och när vi blåst slängpussar på varandra genom fönstret och vinkat ordentligt, vänder jag mig om - och springer ned till bilen.