"-Dumma mamma."

Det blir jag kallad ungefär trehundra gånger om dagen av en trumpen son. Nästan varje gång säger jag åt honom att han inte får kalla mig eller någon annan för det. Vi försöker hålla nolltolerans för att säga eller göra elaka saker mot människa och djur. Inklusive dem själva - de får inte kalla sig själva för dumma heller eller göra illa sig själva.

Jag berättar att jag blir ledsen när han kallar mig för det. Jag försökte ett tag att uppmuntra honom att istället säga om han blev arg eller ledsen, eftersom det oftast är det som är fallet då jag får heta det ovan... *suck*

Mellan gångerna är Ruben sitt vanliga glada, soliga jag. Han pratar och resonerar så det står härliga till. Han och Norah leker jättebra och bråkar också ibland, men det är korta litet explosiva bråk. Jag hör att Norah ibland lyckas styra sig själv rätt och säger förlåt, ber om ursäkt eller lämnar tillbaka den där saken som de kom ihop sig om. Eller förhandlar med Ruben. Norah ligger ju en bra bit före Ruben förstås. Hon kallar mig mycket sällan för dum, men tvekar ju inte för att exponera känslor gentemot mig.

Fy farao för att vara ensamstående förälder. Tänk att göra detta jobb ensam hela tiden. Hela.