Disturbing.

Riktigt disturbing (ibland har engelskan bara helt enkelt bättre uttryck).

Igårkväll pratade jag i telefon, i köket. Det var ett stimulerande och roligt samtal, som jag skall redogöra för i ett helt annat inlägg. Jag var nästan färdig när jag hörde att det bankade på dörren. Svärföräldrarna var här, men hörde inget där de satt framför tv:n. Jag hörde, medan jag avrundade samtalet, att någon ropade något nedifrån farstun. Jag tyckte att det lät som en väl bekant släkting, så när jag lagt på luren sprang jag ned i farstun och svepte upp dörren.

Då stod där en lång, magerlagd, något äldre man, klädd för kylan. Då han sade vad det gällde, han ville sälja potatis, kände jag igen honom sedan någon gång tidigare då han varit förbi. Det var kallt ute och på något vis bjöd han in sig i farstun. En märklig, dröjande utfrågning vidtog efter han först urskuldat sig med att det inte var lätt att minnas vem som hade potatis och inte. "Ja, nä, vi har egen potatis", "Jaha, ni köper potatis?", "Nä, vi odlar egen", "Jaha, ja, då har ni potatis, det blev ju mycket i år", "Ja, javisst".

Det började vara hög tid för honom att lämna vår farstu, han höll på överskrida alla sociala regler för hur länge man drar ut på ett icke-samtal. Små, tveksamma gester som syftade till ett handslag trodde jag men som vips förvandlades till en kram (eeeeuuwwwww!!!) och där karlfan tog sig en rejäl sniff på mig. *hurvas*

Han tog ett steg tillbaka, suckade och såg märkligt nöjd ut. Jag var klart störd över händelsen resten av kvällen. Jag lovar att han aldrig mer sätter sin fot på insidan av vårt hus och hinner jag bara uppfatta att det är han bakom dörren, kommer jag inte att öppna.