Vardag.

Attans så lekande lätt det är att laga vardagsmat ihop med syrran. ;-)

Underhållning.

S och Tobias simtränar. Syrran och David sover. Jag och barnen sov till för en halvtimme sedan. :-) Vi skypeade nyss med G, som stod på ön under en skamlöst blå himmel. Här i Tokholm är det växlande molnighet och tre minus och nu skall jag se om jag får speltokarna till frukostbordet. :D

Kapten Gråskjegg besøkte tydligen barnen igårkvæll. :D

Speldag.

En bra dag.

Vi kom upp ungefär då vi tänkt oss imorse och då vi åkte, var vi omkring tjugo minuter sena. Syrran, mor och jag tog bilen, av bekvämlighet och för att vi ville komma fort hem efteråt. S var en hjälte och tog hand om alla barnen medan vi var borta.

Inledningen - tre olika brød, philadelphia och marmelader. Inget mindre æn ljuvligt. :)

Inne i stan gick vi raka spåret till Grand Hotel och deras brunch. Vi tog varsina menyer med vissa variationer och fick in de första två delarna i lagom takt. Sedan tog det tvärstopp.

Rætt nummer två - blinier, rødløk, Kalixløjrom. Jo, jo... :D

Vi märkte ju inte det här med en gång förstås. Men så småningom. Vi kontaktade vår servitris, som lovade att maten strax skulle komma. Tiden gick och maten skulle snart vara klar. Vi som inledningsvis haft väldigt gott om tid, började få bråttom.

Så kom den och då var det fel på min, en ingrediens var fel. Vi hade bett att få de två sista delarna av brunchen samtidigt och dessa stoppade vi på betydligt mindre tid än en halvtimme. Vi hade fått löfte om kompensation och när det var dags att betala, bjöd Grand på vår mat. Storstilat och det enda rätta av denna inrättning. :-)

Min dessert - vaniljbavaroise på chokladkex samt færska bær. :)

Efter detta var vi behagligt sprängmätta och marscherade till Chinateatern och musikalen "Dirty Dancing".
Jag hade höga förväntningar. Föreställningen har fått bra kritik och jag älskar filmen. :-) Vi hade inte bästa platserna - jag fick kika runt om ett huvud som tyvärr täckte centralt på scenen för mig. Jag väntade på att lyftas, men det hände inte för mig.

Jag menar - ingen kan bli något annat än en blek kopia av Patrick Swayze och kemin mellan honom och Jennifer Grey går ju såklart inte att återskapa. Jennifer Grey's Baby gjorde också bestående intryck på mig när det begav sig. ;-)

Filmen är tjugofem år i år och det första vi gjorde då vi fått barnen i säng och disken i maskinen, var att titta på filmen igen. Rätt så. :-) Föreställningen var bra och scenografin jättespännande, men totalt sett inte i närheten av extasen jag upplevde då vi såg till exempel "Mamma Mia".

Test.

Det är jättesent (duh) men jag bara måste prova att blogga via telefonen.

Haft planeringsdag i Kulturens Hus i god anda. Hämtades upp av G, som hade barn, mormor och packning i bilen.

Allt gick perfekt med flyget och barnen fick helt överlagt av mamman välja mellan muffin eller chips och båda valde chips. Till det fick de läsk och voilà - fredagsmyset ordnat. Minus film. :-)

Vi hade inte förbokat taxi och som tack för det, stod en Volvo V70 först i kön och dessa har två inbyggda kuddar för barnen att sitta på. Som grädde på moset hittade chauffören till syrran utan problem. XD

Jag orkade inte skriva klart igårkväll och nu är det dags att gå upp och fixa frukost till fler än vanligt. Äventyret fortsätter! :-)

Just uppstigna.

---> Ser att klockslaget før publicering i det hær verktyget blir då man børjade skriva inlægget. Inlægget skrevs alltså klart først morgonen efter kvællen føre. :D

Lingonveckan.

Tänk så fanatiskt trög jag är. Och rätt ofta så också. X) Otroligt kvick till förändring ibland, men lika ofta trög som kall sirap.

Sålunda sade min syrra till mig för minst tio år sedan att Libresse var bättre än Always som jag då använde. Eller rättare, så sade hon nog att i alla fall hon trivdes bättre med Libresse. Att de var torrare (okay, jag vet - det här ämnet berör strikt oss kvinnor) och därmed behagligare att använda.

Trögsyrran (alltså jag) fortsatte att använda Always i en oherrans massa år. Till någon gång sent i höstas. Då plötsligt, då bytte jag.

Jahapp. Klart syrran hade rätt. Libresse tros- och mensskydd är bättre. Sitter bättre och är klart mer komfortabla. Lillsyrran har alltid rätt. Borde verkligen ta till mig det vid det här laget. ;)

Så tror jag att jag skall skaffa mig en menskopp. Barndomskamraten har en och trivs bra med den. Sista två utrikesresorna vi gjort, har jag givetvis haft mens, men förskjutit den med hjälp av läkemedlet Primolut-Nor. Det fungerade bra vad gäller att förskjuta mensen, men katastrofalt på mitt humörläge (har provat och tål inte ens de mildaste minipillren), så jag skall inte förskjuta mensen något mera, utan krockar mensen fler gånger med resor eller bad, så blir det menskopp. Då kan jag bada även om jag skulle ha mens.

Hur vet jag då att det är minst tio år sedan syrran sade det där till mig? Jag minns rätt så kristallklart hur syrran och jag stod inne på hennes toa i Sydney (dörren bakom min högra axel) då hon upplyste mig om vilket märke som var bäst. :)

Tilläggas bör att jag faktiskt provat Apotekets mensskydd innan Libresse samt även Renée Voltaires mensskydd. Dessa båda är inget för mig.

Gener.

I ett soligt Lulviken. :)

Pappa håller på med ett storartat arbete just nu, ett som jag känner mig innerligt tacksam för. Efter att ha katalogiserat hela sitt bibliotek, har han nu börjat scanna in alla sina diabilder. Varje dag strösslar han bilder över oss, juveler ur det förflutna. Jag skall orda mer om det här i ett annat inlägg.

I det här inlägget tänkte jag mer bara på att jag känner igen mig. ;D På översta bilden i föregående inlägg - är jag inte litet lik pappa där? :) Bilden av mamma känns så otroligt bekant,  det är som att det är jag men inte riktigt. Jag vet att jag är v ä l d i g t lik min mamma. Till och med Rubens bästa fröken säger det. ALLA säger det. :)

På foton från förr och nu ser jag likheter. Jag ser att min kusin Sandra liknar mig. Jag ser att Ruben liknar farbror Lennart (mina mostrar har alltid hävdat att Ruben är lik på pappas släkt). Jag ser att Tobias liknar min syster, särskilt kring ögonen. Jag ser att syrrans båda pojkar är väldigt lika sin far. Jag ser nu på de här gamla bilderna, att pappa är lik sin pappa. Min syrra är läskigt lik vår ena moster.

G är inte särskilt lik någon av sina föräldrar tycker jag, men det sägs att G's bror är lik en av sina morbröder. Norah hade som nyfödd väldigt många drag av G, men på sistone tycker jag mig se att hon är rätt så lik mig.

De flesta av de här likheterna hoppar ut mot mig när jag ser foton. Live har jag oftast svårt att se likheter. Man kanske distraheras då av att människan talar och rör på sig? :)

Jag skall gå och sova nu, men avslutar med att sända all styrka och kärlek jag kan uppbåda till min stackars syster och hela hennes familj som inatt kämpar med två jättekrassliga små pojkar. Mamman och pappan är inte friska de heller. *kramar*

Ja... Jag fattar att mamma föll. ;)

Fyra år.

Helt rätt på något vis, har jag aldrig känt mig så snygg som på bröllopsdagen. ;) Jag var grymt nöjd med make up och hår, allt designat av Mió på Sax & Maskin. Den dagen kommer aldrig att komma, att jag är nöjd med min kropp, men jag vägde i alla fall litet drygt sju kilo mindre än jag gör idag. :)

Så skönt det ändå var, när allt var över. :)

Nygifta, i kyrkan där G's föräldrar gift sig, där vi båda är döpta och där vi döpt båda våra barn. Vi ville måla upp den linjen. <3

Ruben var litet förkyld och bara en liten knodd. Så skönt och roligt det var att få dela den där dagen med alla våra nära och kära! :)

Idag firar vi alltså vår fjärde bröllopsdag. Rätt så oviktigt jämfört med alla åren som passerade fram till bröllopsdagen. ;) Men i alla fall - det var jättekul att få ställa till med kalaset och att gifta sig betydde mycket för oss, på flera plan.

Jag hade lyckats ordna en ledig dag till mig själv (kompensation för helgarbetet härförleden) idag, men lyckades också helt utan egen förskyllan dra på mig ett ryggskott igårkväll. Det smög sig liksom bara på, utan att jag märkt att något hänt med ryggen.

Jag tog en värktablett tidigt imorse, men det tog ända fram till lunchtid innan smärtorna lättade något. Och då blev det väldigt mycket bättre, så det skall nog gå bra att gå ut och äta ikväll. :) G har bokat bord på Bistro Norrland, som är helt oprovad av undertecknad.

Vet ni förresten varför vi gifte oss den tionde februari? Då vi på sensommaren bestämt att vi skulle gifta oss, bläddrade jag snabbt i almanackan till jag hittade ett tionde som inföll på en helg. Datumet tionde betyder en del för oss. Vi har förlovat oss (två gånger märk väl) den tionde och Ruben döptes den tionde. Februari var rimligt långt borta för att hinna sno ihop ett bröllop och jag var nog ganska klar över att jag ville ha ett vinterbröllop, eftersom det är bästa årstiden! :)

Fara.

Då vi var ute på ön sista helgen i januari, kom G på att han skulle göra en utflykt med barnen, på skoter. Jag ville [typ] följa med (jag har dålig erfarenhet av utflykter i januari och februari - de tenderar att bli kalla och i hastigt avtagande dagsljus).

G rasslade ihop korv och så drog vi. G och jag satt på skotern, Norah satt på bobben närmast efter och sist i en pulka satt Ruben. G hade åkt runt på trädena kring gården tidigare på dagen i sakta mak med barnen på det där viset, så vi visste att det gick hyfsat bra.

Ett annat spår. Den obändiga växtligheten som tar fäste överallt det bara går.

När man kör i låg fart på ett smalt spår i ospårad snö, vickar skotern ordentligt i sidled efter hur snön ger vika, man verkligen slingrar sig fram. Den som kör och helst också passageraren får lov att "burka", alltså fungera som motvikter till skoterns rörelser. Det här är oftast helt okay, men kan kännas litet läskigt då skotern kan luta apmycket och kännas som att den skall välta när som helst.

Så så där for vi fram, vickandes och vaggandes. Då vi hade åkt en bit och kommit ut längs kraftledningen, råkade jag lyfta blicken och höll på att få spader. 8] Fram till dess hade jag omväxlande kurat för kylan eller hållit ögonen på barnen i backspegeln.

Det jag såg som fick mig att skjuta alla säkringar på en gång och gasta rakt ut åt en lätt chockad G att stanna och STANNA NU MED EN DJ...A GÅNG, var två djupa diken som uppenbarat sig på ömse sidor av den linje vi höll längs kraftledningen.

Tror inte jag lagt ut den här tidigare - en av alla läckra stenar (hyfsat stor denna) som man ser på Brändöskär. En helt udda sten, helt annan sammansättning än de runt omkring.

Hösten var grå, dyngblöt och evighetslång (vi fick alltså inte snö förrän i december och ingen som helst kyla förrän sent i januari). Markerna är förmodligen mättade med vatten och snön som fallit har isolerat och gjort att det inte fryst så bra i marken och nu var det alltså två djupa fåror, smala och minst en meter djupa och uppenbart blöta i botten som fick mig att bli precis skiträdd.

Då jag fått stopp på G och de inledande ömsesidiga inte helt vänligt sinnade meningarna oss emellan uttalats, lyckades jag sansa mig och förklara att jag självklart förstod att barnen inte skulle dö om de stod på huvudet ned i en sådan ränna, men de skulle ju kunna göra illa sig och definitivt bli blöta.

Vi rymdes precis med skoterns skidor mellan fårorna och när jag klivit av och barnen lämnat sina åkdon, fick G åka vidare fram till en öppning där han kunde vända. Under tiden höll jag på att dö (absolut n-o-l-l kondition...) där jag pulsade lårdjupt i skoterspåret som absolut inte bar. Barnen bar det för, tack.

För mig var det helt uteslutet att fortsätta att åka med barnen på det viset. Norah styrde bobben i skoterspåret så gott hon kunde, medan Ruben satt glatt oanande och höll i sig i pulkans handtag, okontrollerat lutande hit och dit. *gaaah* När vi senare åkte hem, satt vi alla fyra på skotern.
Basta.

De övriga bilderna i inlägget illustrerar de två andra gångerna (som jag kommer ihåg) jag blivit lika oresonligt jätterädd för mina barns överlevnad.

I september -11 var vi till Brändöskär och hade några mysiga höstdagar där. En av huppigupperna vi företog oss blev sådär farlig, i alla fall i min hjärna. Det blåste hårt och klipporna var våta. G och barnen skuttade obekymrat omkring, medan jag bara såg hur barnen endera sekunden skulle halka till och slurpas ut i det kalla havet där svallen var stora och bara stora stenar under ytan.

Jag höll mig högre upp längs klipporna - jag är ju rädd för egen del också - och kände mig rätt så förlamad av skräck inför alla scenarior som ritades upp i mitt huvud. Det blev lugnare sedan då vi alla befann oss längre ifrån de brusande vågorna.

Sommaren -10 var vi till Jokkfall med mamma och Harry. Samma sak där och där blev jag riktigt galen. G skuttade också då obekymrat omkring med barnen precis framme vid forsen och jag var livrädd att barnen skulle hamna i vattnet. Den gången skrek jag ganska obehärskat åt G - forsen brusar hur högt som helst och jag var riktigt rädd.

Är jag väldigt udda här? Överdriver jag? Är det här något som har att göra med kön? Är pappor mindre bekymrade om sådant här potentiellt farligt? Eller är det helt individuellt?

Jag vill att mina barn skall bli modiga vuxna och jag vill inte överföra någon av mina rädslor till dem (höjder, spindlar). Men jag är också väldigt rädd om mina barn.

I linje med ämnet tyckte jag det var intressant att Norah nu när vi skulle åka ut på ön här om helgen, faktiskt funderade och ifrågasatte om isen verkligen skulle hålla för oss. Det känns som ett tecken på mognad då man börjar reflektera över sådant. Vi - även jag - lugnade henne och sade att isen visst skulle hålla. I hemlighet släppte jag dock för ett kort ögonblick fram bilden av den tunna isskorpan som flöt mellan oss och ett isande svart och dödligt hav. :]

Visst har jag blivit så mycket räddare för en del saker sedan jag fick barnen, ingen tvekan om det.

En rar, pytteliten växt ett kort stenkast från forsen.

Lågt.

Ok. Trettiotvå minusgrader. Bistert kallt. Idag kanske rätt många skippar att åka till jouren, i alla fall av de som egentligen inte behöver det. Sannolikt lika högt eller högre tryck på telefonerna, från alla som inte åker in idag.

Lika lågt som temperaturen kryper idag, kryper också mitt mod. Att göra pass på jouren är det absolut mest hemska jag tvingas utföra i mitt arbete. Jag skriver tvingas, för inte är det frivilligt.

När passet är över skall jag ägna ungefär ett dygn åt att förtränga att jouren existerar innan det är dags för nästa pass.

:(

Kallt.

Så här när det är riktigt kallt passade jag på att hitta på en utflykt för barnen och mig själv. X) Vi hade ett mål och jag byggde på det litet, utan att direkt reflektera över temperaturen.

Sålunda satt jag i lugn och ro kvar ett tag på jobbet idag och fick undan en del administrativt arbete. Sedan drog jag på mig mina lager med kläder och promenerade först till Ruben. Han och jag knatade till Norah, som var ute och lekte. Vi tre gick sedan till busshållplatsen och hade tur med tidtabellen och en buss kom efter några minuter.

Barnen var hittills helt nöjda med utflykten. :) Väl i stan gjorde vi ett kort stopp innan vi ramlade in på Friends by BO's och hade tur och fick bord med en gång. :) Ruben beställde såklart prinsesstårta, Norah tog något som visade sig vara vaniljkräm i botten, på det sockerkaka och överst jordgubbsmousse och jag tog något som kallades för Lambada, vilket var godare än namnet förtäljer.

Efter fika och toabestyr dressade vi på oss alla lagren och gick ut igen. Två udda snökonstverk som inbjöd till klättring klättrades vederbörligt på, dock inte av mig. Vid det här laget hade vi stämt träff med G och så drog vi hela bunten till Storheden. Barnen och jag hoppade av och gick in på Toys'R'Us medan G åkte och handlade mat.

På leksaksaffären skulle vi införskaffa en present som Norah skall ta med på kalas imorgon hos en av flickorna i klassen och det gick ganska fort att hitta något som Norah ville ge bort. Sedan förlustade vi oss på vanligt sätt med att vandra hit och dit och kolla på allt som finns där. :D

Sedan for vi hem och åt med pappa som väntade på oss. Barnen var rätt trötta, men fick se en film i alla fall. Imorgon skall jag arbeta ett kort pass på jouren och slutar vid sen lunchtid. Ikväll ordnade jag litet fräckt så att Ruben kommer att få vara hos sin bästis medan Norah är på kalas och voilà - G och jag får en stund för oss själva mitt på dagen imorgon. :)

Det är utlovat lika sträng kyla imorgon, men en lunch på stan skall vi nog kunna greja. :)

Bilderna här kommer ur min gamla telefon och jag tog dem i april för snart ett år sedan. Vi var på ön och skulle in till stan har jag för mig, tror det var vardag och vi skulle till jobbet medan barnen var kvar på ön. Då jag steg ut på bron stod detta makalösa fenomen framför mina ögon. Jag minns inte att det var särskilt kallt, men där stod i alla fall solen just ovan trädtopparna och en otroligt vacker halo syntes på ömse sidor. :)

Det var superläckert och jag minns inte längre varför jag använde telefonen, men den enda tänkbara förklaringen är att ordinarie kamera låg kvar i stan. Jag fotade och jag minns att jag hade den där känslan av att "-det här kommer inte att synas på fotot", men det gjorde det! :)