Omstart.

Jag har sugit på den här karamellen i snart ett par veckor nu. I bilen på väg till Haparanda den där helgen, satt jag helt oanande och läste mina mail.

Plötsligt vilade mina ögon på ett bekant namn och inledningen på mailet var faktiskt inget mindre än fantastisk - "Hej på er westernryttare!". Det är besvärande länge sedan jag blivit så lycklig av någonting. *rodna* Jag började skratta och hojta överlyckligt där jag satt och resten av sällskapet undrade vad som stod på. :)

En av killarna som hade westernridskolan, startar upp den igen!! Helt fantastiskt! Jag vet inga detaljer annat än att han tänker bedriva westernridskola igen, på måndag- och tisdagkvällar. Jag anmälde mig där och då, utan egen häst till dressyrinriktning. Enligt mailet startar han redan första veckan i maj. Yeehaw!

Jag har länge burit på ett inlägg om sorgen över att inte kunna utöva westernridningen. Nu behöver jag inte skriva det. Istället kan jag känna mig litet fascinerad över hur ljust livet blev i samma ögonblick som jag förstod att jag skulle få rida på riktigt igen. :) Det har tyngt mig på riktigt, mer än jag fattat, att inte få rida western.

Jag är glad. Och trött. Imorgon [senare idag] skall jag sitta i frisörstolen klockan halv åtta på morgonen, men jag är ledig, barnen är med mig, liksom mamma. Och så kommer syrran med sina två underbara småkillar och delar livet med oss i helgen. :)