söndag 24 augusti 2014

Så dålig tajming.

Jag har precis [klockan var strax efter halv sju då jag började skriva] vinkat av G och hans bror, då de begav sig på sin fjälltur. Det är ingen liten fjälltur alls - de skall upp på Sveriges högsta berg. G har drömt om det i några års tid och nu blir det äntligen av. Om han har tur.
Han till vänster - inte jättepigg. Stackars!
Inatt har han nämligen varit dålig i magen, bubblig. Inget illamående enligt honom själv. När han satt på sängkanten i morse, frågade han mig om han kändes varm. Jodå, det gjorde han. 39,2 grader varm närmare bestämt. Men så himla onödigt! G kände av något redan under gårdagen, han hade lock för öronen och satte igång och kurerade sig (detta, mina vänner, är något _mycket_ ovanligt) med Echinagard och cortisonnässpray. I morse ploppade han febernedsättande.
Jag vädrade kort min oro över att han överhuvudtaget skulle åka - inte helt finurligt att klättra (=anstränga sig) med så pass hög feber i kroppen. G uttryckte ovanlig klokskap och sade (åtminstone till mig) att han i värsta fall får stanna på fjällstationen medan J går upp på toppen imorgon.
De har sådan tur med vädret!
De skall vandra redan idag förstås. Inte förrän igår har jag hört litet detaljer om turen och nu skall de först köra till Nikkaluokta, vilket skall ta just under fem timmar. Eftersom G var så risig, skulle farbror J börja köra. I Nikka kliver de på första sträckan, 19 km som skall ta 5-7 timmar om man går hela vägen. De skall dock korta tiden genom att passa en båt som tar dem över Ladtjojaure, en sträcka på 7 km. I östra änden av sjön (närmast Nikka) kan man få en renburgare på Lap Dånalds. :D De har ungefär lika långt att gå före och efter båtturen, så den blir ju en bra paus mitt i.
G skickade den här bilden till mig i förra veckan. Jag vet inte vad han tänkte då? Att jag skulle säga "-Men, vilken jättespännande tripp ni skall ge er iväg på!". Tror inte det.
Framme på Kebnekaise fjällstation sedan, väntar en trerätters middag. Efter det genomgång med guiden som de anlitat för morgondagens topptur. De tänker gå den Östra leden upp till toppen, vilket såklart är den farligare vägen dit. Det är den kortaste vägen upp, med inslag av klättring. Toppen är isig och utan stegjärn tar man sig inte upp sista biten. Jag är _så_ så glad att de åtminstone anlitat guide. Toppturer över dagen via både Östra och Västra leden beskrivs som ansträngande, men genomförbara för normaltränade.
Den här bilden har jag lånat, trots det jag skriver nedan, från http://www.cronhamn.net/gallery_79.html. Och hmm... njae... nej - jag tror faktiskt aldrig att jag kommer att känna ett så pass stort behov av att blicka ut över Sveriges fjällkedja från den högsta toppen, att jag kommer att ge mig på att prova bestiga den.
Jag har ju tittat runt på nätet nu i mina efterforskningar då jag försökt förkovra mig i detaljerna kring brödernas fjälltur och det är frestande att låna bilder till inlägget. Men jag tror jag skall behärska mig och återkomma med de bästa från G själv.
Katterna sade hej då de med. :)
Några länkar jag kollat på:
http://www.kebnekaise.net/?p=nikkaluokta-kebnekaise
http://www.svenskaturistforeningen.se/sv/upptack/Omraden/Lappland/Kungsleden/Turforslag1/et/
http://www.topoflappland.se/
http://www.smhi.se/Bloggar/vaderleken/2014/08/13/ny-bottennotering-for-kebnekaises-sydtopp/
Så mycket mer bekant och därmed så mycket tryggare. G fotade igår när han och brodern var ut till Brändöskär för att vara med när man besiktade muddringen som gjorts där ute.

1 kommentar:

Birger Johansson sa...

Det är ingen dålig strapats dom ger sig ut på.
Så nyfiken på Sveriges topp blir jag nog aldrig.
Roliga dom ser ut, kattdjuren, runda, förvånade ögon
Vädermässigt ser det ju ut att bli en fullträff