När katten är borta...

Ok. G är i Stockholm, barnen har knoppat in. Jag är gaaaalet trött och slut, men förbaskat skrivsugen. Så många tankar, så många bilder - var skall jag börja? :)

För att inte strula så mycket med mig själv och min tid, måste jag börja med att duscha. Inte göra det halv elva som det brukar bli, när G är borta och inte styr upp mig. Men innan duschen en kort sittning i soffan med kvällens nyheter, medan barnen somnar tungt.

Att lära om sig.

Från första januari har jag och kollegorna på mödra- och barnavården lagt om våra telefontider litet. Alla år jag har arbetat, har vi haft telefontid varje dag mellan klockan åtta och nio.

Därför blev jag djupt förvånad och lätt irriterad när telefonen ringde klockan elva idag, där jag satt och arbetade i godan ro.

:D

Alltså.

Var det någon på hela den här planeten som trodde att SAS skulle få iväg G's plan i tid ikväll? Nä. Jag förstod väl det.

Nu är det så här igen.

En av de allra, allra vackraste sångerna jag vet. Enkla textrader och det enkla är ibland det bästa. Jag hör den här sången flera gånger i veckan, i bilen och nu kan jag texten. Alison Krauss stämma smeker min själ och nästan varje gång jag lyssnar på sången, springer tårar fram i mina ögon.

Varsågoda.

Uppdaterad läslista.

En ut (bakar ändå inte, men önskar att jag gjorde).

Och en in. Och milda makaroner, så lämplig den bloggen verkar vara! :) Hittade den via FB, syrran. ;)

Tomt.

Tyst och stilla sedan husets invånarantal plötsligt halverats. G och jag vet inte riktigt vad vi skall göra av oss själva och skramlar litet vilset omkring i huset.

Norah kom just upp och kissade, tidigare än vanligt och i Tobias hörna i barnens rum ligger bara en massa mjukisar igen. Jättekonstigt.

Vi har hittat en säl i taklampan i vardagsrummet och detta var inlägg nummer sexhundra i denna min blogg. :)

Att skiljas åt.

I några få minuter till är min syster kvar i hemstaden. Under så pass stort tumult som det kan bli när en familj på fyra skall klä sig i en liten farstu och särskilt en av medlemmarna protesterar på olika sätt mot att måsta åka, lämnade oss slutligen min syster med man och barn för fyrtio minuter sedan.

David, på typiskt vis med ett finger i vardera näsborren. Så likt Ruben liksom. ;D

Tobias ville inte åka, David var på små barns vis lyckligt närvarande och oanande, syrran och S var så som man är när man packat en halv dag och försökt få plats med allt och komma ihåg allt. Norah kved litet frustrerat och frågade när vi skall åka till moster och onkel. :*

G är märkligt krasslig, hostar måttligt men har feber varje natt (han borde nog gå till doktorn). Jag och Ruben är helt friska! Det är länge sedan jag känt mig frisk. Norah är nära på frisk, hon är litet hostig och snuvig efter en förkylning som liksom sladdade in under julhelgen. Antagligen den som lilla mamma också åkt på. Kanske även svärföräldrarna.

Jag avrundar här och skall försöka återkomma med inlägg med helgerna i bilder.