Det gick fort och bra hos frissan. Han tog bara en centimeter och ännu mindre bak, för att spara på längderna inför uppsättningen i februari. I slutet av januari blir det klipp och färg! Frissan vill ha en bild på mig i brudklänningen, vilket känns motigt såklart, men det är ju bara att spotta upp sig och ställa upp. ;O) Han vill också ha litet pejl på hur blommorna skall se ut, samt hur G skall se ut. Så det så.
Jag längtar så till New York! Tänk att det äntligen blir av! Det är även här mitt romantiska hjärta som spökar; jag har sett för många bra feel-good-romantisk-komedi-filmer, där ensamma och par strosar utefter New Yorks gator. För att inte tala om "Sex and the City", som är som en påse karameller - staden, skorna, väskorna och de makalösa kläderna.
Jag räknar med att mätta mitt romantiska hjärta, då G och jag strosar där i december 2008 - snö på gatorna, julpyntat i stan och en titt på den stora julgranen (vilken bra sajt - finns länk till de bästa julskyltfönstren, visserligen från 2004 men ändå) utanför Rockefeller Center. Den stora lockelsen är faktiskt julkänslan, kombinerad med städernas stad... Heh-heh - det står att trädet alltid är en norsk gran - hur fränt är inte det?! Mitt hjärta vurmar numera litet extra för det norska, då vår nyaste lille familjemedlem Tobias pappa är norrman. Det står också att en del av stammen doneras till USA:s ryttarlandslag, att ha som hinder att hoppa över.
Vilket osökt för mig in på att jag var och red igårkväll. Jag fick rida Skorpan, som är en ny bekantskap för mig. Hon är en av de hästar som kommit till stallet medan jag haft uppehåll. Hon är hög, uppskattningsvis 175 cm och visade sig ha ett jättestort steg. Hon är riktigt tjusig och det kändes litet äventyrligt att rida henne. Skorpan går inspänd och igår blev det en graman. Sista tre gångerna jag ridit, har jag fått sitta på hästar som verkligen tvingat mig att sitta ned i sadeln - mycket nyttigt. Den här stora damen kändes ibland som en gunghäst, då hon lättade turvis fram och bak och det var uppenbart att hon var sugen på att galoppera. Inte på det där nervösa, taktande sättet utan egentligen ganska stillsamt. Men tydligt. Efter ett par galoppfattningar och -övningar, backade jag ett par gångarter och skrittjobbade, blandat med trav, dels för att lugna henne men mest för att jag fegade ut litet. Detta var i slutet av passet och totalt sett var det en positiv erfarenhet. Kände mig litet mallig att jag inte blev skräckslagen och darrig i benen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar