måndag 12 november 2007

Två timmar och tjugo minuter.

Så lång tid tar ett BVC-besök i anspråk. Och då har vi bara cirka 200 meter till vårdcentralen.

Prick en timme innan vi skulle vara där, tog jag sats och satte fart. Ruben somnade i matstolen och låg följaktligen och snusade i sin säng medan jag organiserade Norah. Hon kissade, bytte om och så nedför - just det - stegen och på med overallen, skorna, mössan och vantarna. På med egna ytterkläder och toffla ut och ta ut vagnen från garaget. In igen och då hade lämpligtvis Ruben vaknat, så då var det bara att klä på honom efter att först - ja, just det - klättrat nedför stegen med honom i famnen.

Vi lämnade hemmet prick 45 minuter efter startskottet gått. Ruben åkte förstås och Norah och jag gick. Litet frustrerande att gå med Norah då man har bråttom, men min grundprincip är att hon skall gå då det är rimligt att hon gör det. Och det är det nästan jämnt.

Efter en stund halkade Nora (nope, ingen snö) och slog ett knä och då tog vi båda chansen och Norah fick åka vagn! Jag marscherade och vi klev in på vårdcentralen med två, tre minuter till godo.

Av med alla kläderna, läkarmottagning på bvc, en halv miljon ungar minst, men Ruben vägde i alla fall 10,56 kg och är nu 77 cm lång. En liten förkylning satte stopp för den planerade vaccinationen, så det blir ett till besök inom en snar framtid.

På med alla kläderna, allt i en noga genomtänkt ordning så att Ruben inte skulle bli galen av värme, ett snabbt stopp på Apoteket för tandkräm och så promenerade vi hem. Och nu fick det ta den tid som behövdes. Båda barnen njöt synligt och efter en stund övergick faktiskt duggregnet i snöblandat regn, så båda barnen hängde ut tungorna och Norah berättade att hon smakade på regnet... Norah älskar skogen och säger att hon går till skogen så fort hon har ett par träd intill sig. Så hon var i skogen några gånger på hemvägen, hoppade på stenar, plockade pinnar och sträckte sig ut från mig. Ruben satt och myste i vagnen och log med hela kroppen då jag tittade på honom. Snöblasket landade på honom och fuktade overallen, men vad gjorde det!

Till slut var vi hemma och då skulle alla kläderna av, igen. En icke avundsvärd balansakt vidtog; med Ruben hängande över ena armen och Norah klättrande själv, jag med den lediga handen i ett fast grepp om hennes byxlinning och vi tog oss alla upp för stegen och in i husvärmen. När Norah och jag så satt på pottan respektive toan, konstaterade jag att tiden i rubriken förflutit.

Ett kungarike för en trappa! Eller i alla fall min tacksamhet!

Imorgon frissan!*yay*

Inga kommentarer: