En klapp på axeln.

Vår lille pojke, vår lille guldklimp, vår fantastiske lille son gör så mycket speciella saker. Till exempel stoppar han ibland tummarna i öronen och ser så glad ut, att alla numera genast stoppar sina tummar i öronen och härmar honom.

Ruben är ju nu ett år och snart tre månader och i dessa dagar går han mer än han kryper. Men ibland vill han såklart bli upplyft; när han är trött, när han gjort illa sig, när han vill vara nära, när han är ledsen. Och ibland då så känner man en liten hand klappa försiktigt några gånger på axeln. De gångerna är oftast när han blivit litet rädd eller förskräckt för något. Det känns som att han gör det för att lugna sig själv. Självklart har vi nu börjat att klappa tillbaka! Ruben är väldigt mysig av sig, tycker mycket om att vara i ens famn, kramas tydligt ibland och pussas, pussas, pussas... Känns glatt att han nu också kan dela med sig av de pussarna till dem i vår utvidgade familj som han ser ofta. Eller länge!

Känns otroligt glatt att Norah likaså har börjat att dela ut kramar och pussar till samma människor. Visserligen måste vi oftast påminna henne (den sociala rutinen då man skiljs åt är såklart inte tydlig för henne än), men då kommer i alla fall ömhetsbetygelserna.

Vi hämtar oss verkligen så sakteliga från förkylningen som inleddes dagen innan nyårsafton då Ruben blev sjuk. Vi hostar och snyter oss alltjämnt. Men det blir väl bättre.

Syrran och hennes S skall inte äta godis förrän nästa jul! 8O] Jag har svårigheter att klara av att låta bli godis fram till vi skall gifta oss... Det blir en stor, blond apelsin till tekoppen ikväll. Eller vänta nu - vi har ju litet ost i kylen. Och honung i skafferiet. Har ni provat favoriten att ringla litet honung på brien? ;O)