Studerar noggrant syrrans blog flera gånger per dag och idag hade hon kommenterat en artikel på Allt om barn. Jag kommenterade litet på syrrans kommentar, innan jag faktiskt läste artikeln hon kommenterat. Så nu måste jag med kommentera den. :O)
Det här oroliga, konstlade behovet av att kunna tolka, förstå, översätta bebisars språk är symtomatiskt av vår oroliga inställning till allt idag och av vår oerhört låga tilltro till våra inneboende förmågor.
Vi har sedan urminnes tider tolkat och förstått våra bebisar. Hur skulle det annars ha gått? Släktet skulle knappast ha överlevt. De flesta av oss här i Sverige som begåvas med ett litet barn, har stora möjligheter att umgås mycket med sitt barn och ta hand om det. I omvårdnaden och umgänget med vårt lilla barn, bär vi oss oftast åt ungefär som vi skall. Vi ger svar på tal, turas om att prata och så vidare. Vi och bäben lär oss på det här sättet att förstå varandra. Det fungerar! Vi behöver inte ha en manual! Vi behöver bara ta det lugnt och lita på oss själva.
Det är förstås lättare sagt än gjort i stressiga situationer, då bäben skrikit i tjugofyrtiåtta minuter och inte en tanke finns kvar i ens huvud. Men även de situationerna löser sig och hur som helst hade det inte funnits ett tydligt svar i en handbok.
Vi söker det idag. Vi vill ha garantier för att inget skall gå snett, för att inget skall göra ont, vi vill ha kontroll. Dunstan har sökt mönster och kommer ihåg dem nästa gång bebisen skriker - det är precis det vi gör och har gjort, hela tiden. Utan minsta ansträngning.
Det mittersta stycket lämnar en mindre bra rekommendation; att vi snabbt skall lära oss ljuden, för annars slutar barnet att använda dem. Det är ju precis det barnet skall göra! Inte skall det stanna kvar i de enkla ljuden som det först kan alstra. Barnet stormar fram i sin utveckling och börjar artikulera sin vilja tydligare och med fler stavelser redan vid 2-4 månaders ålder. Studera gärna vidare på growingpeople.se.
Jag hänvisade tidigare till hur vi har det i Sverige och vet hur man har det i USA, där kvinnan har sex veckors föräldraledighet efter förlossningen (såg själv ett Oprah-avsnitt i höstas, där man diskuterade bland annat föräldraledighet och det är bara ett enda land till i världen, förutom USA, som har så dåliga villkor för nyblivna föräldrar). På den korta tiden hinner man förstås inte med att bilda en lugn, stor, trygg relation till sitt barn eller lära sig tolka dess språk. Antar att man redan på väg till BB har löst det med nanny, sagt upp sig från sitt jobb alternativt blivit uppsagd för att kunna ta hand om barnet sedan.
Men det är en helt annan historia. Nu blir det en stilla stund i soffan innan våra två busar vaknar och börjar surra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar