Sista veckan har Ruben börjat att dra ihop sina armar mot kroppen nästan så att hans händer klappar litet mot bröstet. Det är en genuint glad gest, som han gör när han kommer gående mot en och man får ögonkontakt med honom. Man blir själv alldeles glad och varm och lycklig och bara sådant lever man ju länge på.
Och igår slog det mig att gesten påminner i sitt uttryck om den som min och min systers farmor alltid gjorde, varenda gång hon såg oss - hon böjde sig litet framåt och klappade sig på låren med händerna och sedan öppnade hon sina armar för barnbarnen att kliva in i. Och så insöp man farmors doft.
Jag saknar henne än idag, trots att det är många år sedan hon lämnade oss. Jag är ledsen att hon aldrig fick se sina barnbarnsbarn, men jag är helt säker på att hon ser oss och är med oss ändå. Hon gav oss kravlös kärlek och söndagmiddagarna där var för oss barn helt perfekta. Farmor bjöd alltid på sina egna köttbullar med sås och kokt potatis. Hon gjorde en oefterhärmelig sommargurka, hade alltid rårivna morötter, hårdbröd och så smörgåsrån.
Jag får själv en ny syn på mina föräldrar och svärföräldrar och deras relation till våra barn. G och jag har förstås redan genomgått den där svindlande kantringen som det innebar att få Norah och plötsligt inse; herregud - betydde vi så här mycket för våra föräldrar när vi var små? Kan de verkligen ha älskat oss så mycket som vi älskar våra barn?:O) Och så ser jag framåt själv och undrar ofrånkomligen vad våra barn kommer att tycka om oss när de är vuxna. Jag förstår att våra barn kommer att ta med oss på en rejäl åktur, som just bara börjat. Barnbarnen kan man älska sådär kravlöst, därför att det är en annan part som har det yttersta ansvaret för dem. Och det är ju så det skall vara.
Varje generation kuggar i varandra, alla behövs.
1 kommentar:
Åh, tänk farmor... så glad hon hade blivit åt sina barnbarnsbarn!
Visst är det lite häftigt och skrämmande ändå, att tänka att vi skall vara föräldrar åt våra barn - för resten av våra liv. Med allt vad det innebär. Scary stuff!
Jag har svårt att leva mig in i mammas och pappas känslor, svårt att tro att de kände lika mycket för oss som jag gör för Tobias. Men det är förmodligen omöjligt att föreställa sig just den skillnaden (likheten?) eftersom det verkar vara meningen att man skall vara helt förlorad i sina barn och alltså därför inte kan se hur någon annan relation i livet skulle kunna vara likadan...
Men det är klart, igen, den mellan oss och våra föräldrar ÄR ju inte likadan. :-) De är ju våra föräldrar. Och i och med det har de förmodligen känt sig lika förlorade som vi...
Skicka en kommentar