onsdag 14 oktober 2009

En livets sanning.

Tänk att en djuplodande och central sanning skulle levereras genom tv-rutan och detta ur ett avsnitt av en serie, antagligen ringa respekterad men högt älskad av oss som kikar på den. Igårkväll såg jag förra veckans avsnitt av "Desperate Housewives".

En av huvudkaraktärerna, fyrabarnsmor och i karriären, har just upptäckt att hon är gravid igen. Med tvillingar. Graviditeten var inte planerad och hela hennes liv ställs på ända. Karriären tar tvärstopp, småbarnslivet vecklar ut sig igen, hägrande "vuxen"-liv går upp i rök.

Hon sitter nu på en läkarmottagning för ett graviditetsbesök och en ung förstagångsmamma delar väntrummet med henne. Den unga, blivande mamman är rosig, vacker och glad, förväntansfull och entusiastisk över det kommande livet med man och barn.

Lynette, vår huvudperson, dräper effektivt alla den unga kvinnans illusioner om delat och jämlikt föräldraskap. Som slutkläm säger hon detta:

"-You're going to have so many lonely moments - but you're never going to be alone..." Sagt med desperat allvar.

Känn på den.

Alla småbarnsföräldrar som klivit ut ur den rusiga första förälskelsen, den som drabbar med en kraft större än någon kan förklara - kärleken till det egna barnet. Alla som landat i vardagen, med älskade, älskade ungar - med barn som är sjuka, som slår sig, som bråkar, trotsar, slåss, skriker, vägrar, vägrar, vägrar, inte vill, inte kan, som vill ha tröst. Som får en att tappa andan både av kärlek och av oro.

Alla vi vet.

Att man många gånger känner sig så ensam. Men aldrig får en stund för sig själv.

Jag är precis där nu. G arbetar i Stockholm sedan mars i år, måndag till torsdag, då han kommer hem sent. Vi försöker få till ett liv på tre dagar varje vecka. Det säger sig självt att det inte går helt smärtfritt. Det går inte att låtsas som att allt är som vanligt. Det var inte så här någon av oss tänkt det.

Man kan känna sig som den ensammaste människan som existerat, i ett rum fullt av människor. Det är väl känt. Jag är ensam på många sätt (tänker dock ofta på ensamstående föräldrar - jag får inte klaga) som vi nu har det. Jag har aldrig trivts i stora sällskap, men jag trivs inte alls med att vara ensam. G saknas mig. Oss.

Men. Det här innebär något annat också. Jag får aldrig en stund för mig själv, i frihet, i ansvarslöshet. När barnen lagt sig är jag ju för mig själv. Men inte fri. Inte en endaste stund. Låst. Utan tvekan. Jobbigt. Garanterat.

Barnen ville idag - och FICK! - äta middag i sitt rum. :O)

Allt det här är nytt för mig. I 38 år var jag bara ansvarig för mig själv. Rätt så fri att bestämma över min tid och dess innehåll. Ibland tänker jag att jag är för gammal för det här. För gammal för att slå knut på mig själv i påhittig kreativitet för att balansera trötta, hungriga ungar. Trotsiga ungar.

Det är inte lätt att vara förälder. Herregud. Men ändå - och om detta råder ingen tvekan faktiskt, för vare sig G eller mig - det är också meningen med livet. Att ha fått de här barnen - välsignelse! Att få uppleva den här kärleken och de nya perspektiven som barnen erbjuder. Mognaden. Att få följa dem på resan ut i livet. Wow!

Nog med djupsinnighet nu. Medan jag skrivit har jag ordnat krubb till kidsen och mig själv, vi har ätit, plockat undan och nu närmar sig barnens kvällsmat med stormsteg.

5 kommentarer:

en annan sa...

Tips: Ta med borste och tandkræm till jobbet så borstar du dær. :-) Då kan du borsta både på morgonen, vid lunch och innan du går hem... :-D Det ær faktiskt en av mina kollegor som gør så (han ær också vældigt rædd før tandlækaren...).

en annan sa...

Hø hø, jag menade ju att kommentera detta om tandborstning på inlægget om just tandborstning...

Du skriver fint, och klokt. Jag har inte riktigt kommit dit ænnu, att jag kænn mig sådær ensam. Men jag har ju S omkring mig hela tiden, det ær en enorm skillnad mot din och G's vardag!

Morskan sa...

Jag har också kollegor som borstar tänderna titt som tätt. :O)

Jag känner mig ensam i de där extrema ögonblicken, då barnen har tagit mig till mitt yttersta och det känns som att jag tar slut. Då jag helst skulle vilja klappa till ungen eller bara gå och lämna allt.
Då känner jag mig jätteensam.

Men det är klart - så extremt blir det ju inte när man är två föräldrar närvarande, så att man kan stiga åt sidan och låta den andre gå in med nya, friska tag... :O)

en annan sa...

Jag upplever ju något liknande om dagarna då och då när jag är ensam med barnen, men då kan jag ju alltid trösta mig med att "snart kommer S hem - snart kommer S hem" och hålla ut ytterligare ett par timmar...

Morskan sa...

Just precis. På torsdag kommer G, på torsdag kommer G... ;O) :O*