Jag började rida på allvar, då i många år påhejad av lillasyrran som alltid ridit, 1993 på hösten. Så man kan säga att jag precis inlett mitt sjuttonde år som aktiv ryttare. :O)
Många år red jag en gång i veckan på ridskolan på Hertsön, Luleå Ridklubb. Jag minns p r e c i s hur fullständigt omöjligt det kändes att sitta kvar i sadeln första tiden jag red. Helt galet! :OD Jag gled hit och dit och höll på att falla ur sadeln hela tiden kändes det som.
Så länge, så många år det tog innan jag kunde börja sitta i sadeln. Så många pass utan stigbyglar, år av pass. Dressyr, hoppning - sakta, sakta kom någon typ av säkerhet eller kanske mindre osäkerhet. ;O) Jag hade en särskilt god ridkamrat och vi hjälptes åt att kommentera, korrigera och berömma varandra under lektionerna. Efter passen stod vi på läktaren och stretchade en stund och tittade på nästa grupp.
Många år gick jag ivrigt ridläger på både jul- och sommarlov. :O)Så hände olyckan. Det bör ha varit jullovet 1998 (jag läste första året till sjuksköterska). Jag gick ett hoppläger och red Paolo. Det gick superbra och vi hade en rolig övning och så kom jag litet i obalans och Paolo bockade litet och skickade ut mig i en fin parabel... Jag vet inte riktigt hur jag landade, men jag minns att jag tumlade runt och så blev jag liggande raklång på mage i spånet. Det gjorde ont långt ned bak på ryggen.
Jag hade otroligt tur på många sätt. I gruppen red också dr Yelverton Tegner, som är ortoped och idrottsläkare och han skuttade av sin häst och gjorde en första undersökning på mig. Jag hade känsel och kunde vicka på tårna, så sannolikt var ryggen hel. Han stannade med mig till ambulansen kom och såg till att jag inte rörde mig ur position. En annan som red i gruppen, sade senare att det small som ett pistolskott i ridhuset då jag landade.
Det som small var mitt bäcken som sprack. Jag fick två stabila frakturer, en fram och (egentligen flera små i korsbenet) så bak. Frakturerna hade inte rubbats särskilt ur sina lägen, varför potentiellt stora och farliga blödningar aldrig skedde och jag behövde inte opereras. Det enda jag behövde göra, var att sitta i rullstol i sex veckor. Fast jag började testa benen på allvar redan efter fyra.
Jag hade ont i korsbenet länge efter detta, kunde i många månader inte ligga på mage för det gjorde för ont. Jag lider inga fysiska men av detta idag. Men psykiska, i så mening att jag aldrig kom tillbaka till hoppningen. ;O) Jag försökte från början, men blev med tiden räddare och räddare för hoppningen.
Ingen som helst förlust - jag satsade på dressyren istället. Några år red jag nu två gånger i veckan, en "vanlig" ridlektion (12-13 elever) och en "spec.lektion" (6 elever). Nu gick jag framåt i ridningen! Nu började sitsen komma, ridningen satte sig i kroppen. Så här rullade det på och här någonstans kom äntligen Barndomskamraten tillbaka till Luleå och började rida med mig.
Så småningom blev det så dags för barnen. Jag har varit ganska feg under graviditeterna och slutat rida tidigt och sedan har jag förstås varit upptagen med två ammande små änglar, men jag hann rida litet mellan barnen och sedan kom jag igång igen på allvar.
Dock darrade passionen litet. Rädslan ökade. Jag tyckte det var många incidenter, det hade kommit många nya hästar som jag inte kände och min gamla ridgrupp som jag red i så många år, existerade inte längre. Jag hade svårt att rida nästan jämt, för nu började G vara borta också. Jag provade olika riddagar och därmed också olika ridlärare.En dag på jobbet förra hösten satt jag i fikarummet och bläddrade i en glossig reklam från Western Farm i Boden. Där stod omnämnt Star Stable och westernridskola. Hmmm... Ha-ha! Den där febriga ivern infann sig nästan genast! :OD Jag ville prova! Jag släppte ridskolan så gott som komplikationsfritt (jag brukar ha sådana kval när jag skall avsluta något). ;O)
Konfererade med G, som som vanligt stöttade mig i mina idéer. :O* Kontaktade Star Stable, anmälde mig och började r i d a i våras.
Himmel. Det. Är. Så. Här. Ridning. Skall. Gå. Till. :OD :OD :OD
På långa tyglar. På glada, välskolade, välridna och välskötta hästar. Ute - herregud, jag som fasat för uteridningarna... På långa tyglar och aldrig har ridningen gått så bra! Aldrig har jag så lätt kunnat rida en häst i form. Aldrig haft så njutningsfulla lektioner, varje gång. Dressyrskog. En upptrampad 25-metersvolt på ett träde. Driva boskap. Jag menar - h e r r e g u d. :O)
I ridgruppen är vi på väldigt olika nivå och det är ju onekligen en finess med ridning, att personer som ridit i till exempel 17 år kan samsas med dem som ridit ett år - var och en gör övningarna på sin nivå. Jag har ridit mest i min grupp och jag upplever att jag kanske får göra en del svårare prylar än de andra. :O)
Det är så förbaskat roligt! Genom åren har en del frågat mig varför jag rider. Jag svarar alltid att det är samarbetet som är grejen. Att sitta på en jättestor, levande varelse och färdas tillsammans. Att med sin egen hjärna och kropp kommunicera med hästen. Att hästen vill göra det jag vill göra. Att ha ögonblick då jag är "in the zone" och a l l t i n g stämmer.Jag är aldrig så närvarande som när jag rider. Ridning är mitt enklaste medel för mindfullness. Här och nu. Det går inte att rida på något annat sätt. Just för att jag samarbetar med en levande varelse, som dessutom är ett flyktdjur. Ryttaren läser hela tiden hästen och skall helst vara steget före för att hjälpa både hästen och sig själv till en god upplevelse.
I söndags debuterade jag så på den amerikanska quartern. "Skippen". Oh. OMG! När jag "wow":ar honom tvärstannar han. Pallnit. Jag fick göra "rollbacks" på honom (se filmen nedan, på rollbacks)!! :OD Jag kan inte den fullständiga teorin bakom och exakt hur det skall vara, men i grova drag och på min nivå, så kommer vi i galopp i ena varvet. På ett visst ställe gör vi en stopp - "wow". Jag vänder hästen omedelbart utåt och fattar den nya galoppen under vändningen. Ett varv i den nya galoppen, "wow", vänd, nya galopp. Och jag flinar som en idiot hela tiden... :OD
Litet westernterminologi:
- wow - ovillkorligt stopp
- "sss" - trava (och det funkar! :O))
- pussa på, göra pussljud - galopp
- "mmm", "luuugn" - sakta ned, lugna tempot
- jogg - en så underbart skön, nedsutten trav som bara inte finns. Plötsligt är det inte alls svårt att sitta ned i trav. Överhuvudtaget rör sig hästarna mjukt och ridningen blir så mycket angenämare.
- sliding stop - drömmanövern
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar