Testar.

Snowshoe hare. Den hittills absolut sötaste mjukis jag köpt i mitt liv. Införskaffades i somras med kärlek i hjärtat, som gåva till ännu då ofödda Ellinor. Nu har hon fått den i julklapp! <3

Vandring Hare. Den första mjukisen som faktiskt är en hare och inte en kanin. Jättesöt, jättemjuk och Norahs senaste favoritsovkompis!

Ny, kool orm från IKEA! Det är en handdocka faktiskt och med skallra i svansen en  helmysig leksak. Kröp upp i Rubens famn igår.

Det går tungt att blogga nu. Det är så mycket som tjorvat och det började med flytten till Google, som gjorde att jag kände det som att bloggen inte längre var min egen, eftersom vi efter en massa bängel var tvungna att göra G till administratör av den också för att jag skulle komma åt den. Det där fattade jag deprimerande nog aldrig något av - för att jag inte orkade.  G gör såklart aldrig något med min blogg, men det var liksom början. Min profilbeskrivning försvann och jag har aldrig orkat skriva en ny.

Så för några veckor sedan hade jag fyllt mitt bildkonto hos Blogger/Google och skulle vara tvungen att börja betala månatligen för att få publicera fler bilder. Avgiften var inte helt liten och särskilt som man betalar kontinuerligt. Detta kändes oacceptabelt och bloggandet dog ned till sina lägsta nivåer sedan jag börjat skriva.

Jag har övervägt att skaffa en egen sida - jobbigt. Hur skall jag orka förstå hur det går till? HTML och sånt krafs. Tungt.

Jag bloggar ju i bilder. Vad är en blogg utan bilder? Klart att om man skriver fantastiska texter med djup, engagemang, finess, humor, passion kanske man klarar sig med det. Men bilderna är oerhört viktiga för mig. Jag skapar texter i huvudet runt om de bilder jag tar.

Funderar en hel del över fotograferandet också. Piskas av kval mellan önskan att få fina bilder med systemkameran och lättheten med vilken man hasplar upp mobilen och fotar med den. Det är inget stort problem, men jag måste komma till rätta med det.

Allt som känns tungt här ovan, ja, det mesta som känns tungt i mitt liv nu, kommer sig av att jag sover för litet. Inget nytt under solen. Vi har två veckors ledighet framför oss och ett mål får lov att vara att sova. Eller hur? ;)

Så har jag nu provat att skapa en ny mapp och flyttat några bilder, för att se om jag kan publicera bilder igen. Allt enligt tips från syrran.

Liv.

Det här livet. Vad är det med det? Skall det vara så här?

Barndomskamraten hörde av sig i torsdags med en allvarlig ton i stämman. En nära anhörig har förlorat sin son i en hemsk bilolycka. Det är den andra bilolyckan på kort tid mellan bil och buss, med fatal utgång. Båda olyckorna krävde en ung människas liv. En pil som skickats ut i världen fick avsluta sin bana alldeles för tidigt.

Igen blir jag påmind om hur skört livet är. Jag känner det på kvällen när vi sagt godnatt barnen och jag, när vi släckt och de tystnat i väntan på att sömnen skall komma. Jag smeker deras kroppar, känner varma, starka små muskler och revben som omgärdar de dyrbara organen och önskar intensivt att jag visste att de skulle få en lång och rik livsbana. Att inga svåra olyckor skall drabba dem, inga sjukdomar, inga stora sorger.

Men livet rullar på, obevekligt. I eftermiddags fick vi veta att vår stora, glada, fantastiska Frans är sjuk och ligger på sjukhus. Igen det där obevekliga livet som far fram, utan garantier, utan säkerhetsnät.

Det har snöat envetet i många dagar nu. Inte alltid så mycket, men mest hela tiden. Båda de hemska olyckorna jag nämnde högre upp, skedde i dåligt väglag med främst dålig sikt. Jag är rädd och känner mig tacksam att vi överlevde resan till Haparanda för en vecka sedan, fram och tillbaka i oavbruten snörök. Snörök var det fram och tillbaka till Piteå ikväll också, då G och jag åkte för att hälsa på Frasse en stund. Igen var jag rädd, ibland och förstod att mamma också var det. Därför ringde jag både då vi for från Piteå och då vi stannade till för att handla litet. För att hon skulle kunna vara litet mindre rädd.

Livet bjuder storsint på under också. För åtta år sedan hade vi fått vår förstfödda och hon var ett drygt dygn gammal. Norah har en bra helg med sina tjejkompisar på kalas efter skolan i fredags och vuxenkalaset imorgon. Hon fick uppskattade presenter av sina kompisar och har lekt med dem sedan dess. Idag var hon på kalas hos en av de andra tjejerna.

Med kort varsel blev vi hundvakter i helgen och Smilla är här. Hon punktmarkerar mig. Igår när jag följde mamma in till Rubens säng (där hon får sova, då förrådet fortfarande tar upp hela gästrummet), hade Smilla lagt sig med rumpan mot dörren och jag fick försiktigt knuffa på den för att få upp den. Jag gick in på toa och gjorde mig klar och då hade tokfian parkerat in mig där och jag fick försiktigt knuffa på henne igen med dörren. Därefter tog jag henne med mig in i sovrummet när jag lade mig (kan hända att jag får bannor av ägarna för detta ;)). Det känns så himla tryggt att ha en stor hund i huset. :)

Känner mig tacksam för att jag både igår och idag har fått se min syster, mina två systersöner och min allra nyaste systerdotter live idag via Skype. Nu är jag trött och frusen och lämnar ifrån mig ett spretigt inlägg om det här livet vi alla lever i idag. Jag har bäddat ned mamma i Rubens säng igen och kryper strax ned bredvid en varm liten Ruben.

Natta.

Mera som är ovant.

Ikväll har vi varit på Norahs julfest på skolan och det var en liten fröjd att få vara med om. Det är stor skillnad på hur barnen bar sig åt i år mot ifjol. Så duktiga i år! Ingen som försökte gömma sig, inget smygande, inga tveksamheter. Norah var tärna för första gången - tidigare har hon alltid velat vara tomte. :)

Det var stort för oss båda. Norah provade Lucialinnet igårkväll och det var exakt lagom på längden. Ärmarna var litet precisa och Norah sträckte förstås armarna rakt upp och då hamnade ärmslutet mitt på underarmen. Jag påpekade stillsamt att hon väl ändå inte skulle stå så i Luciatåget. Jamen fötterna då, tårna syntes ju. Jag sade att alla kommer att ha olika långa linnen och säkert har någon ett som är jättekort och minsann var det inte så. :) Glittret skulle sitta runt håret och runt midjan.

I eftermiddags strök jag linnet och allt var packat och check när vi närmade oss avfärd. "- Och så ljuset" sade Norah. Gaaah! Vi som har förrådet utrymt och spritt över snart hela huset, men ändå lyckats få fram Lucialinnen och glitter, hade fullständigt glömt de små handhållna elektriska ljusen. De var såklart inte där jag anser att de brukar vara och då var det bara att ge upp. Norah och jag traskade till skolan (i tid, märk väl) för att hon skulle få byta om och förbereda sig, medan G med Ruben i hampan störtade iväg till COOP och köpte ett ljus.

Luciaspelet var räddat och Norah reciterade sin vers med den äran. Jag såg inte skuggan av blygsel och hon läste (givetvis utantill) högt och inte för fort.

Det var min fasa då jag var liten. Alla slags offentliga framträdanden som till exempel Lucia eller en redovisning för klassen var otroligt ångestframkallande. Full panik. Kunde inte andas och kunde därmed inte prata. Hemskt. Har förstås fått lov att träna upp mig och kan idag klara av det här på ett helt okay sätt. Men jag får fortfarande oftast ett snabbt övergående il av panik precis då jag skall börja tala, då pulsen stiger och blir väldigt påtaglig i bröstet och rösten kan kännas litet sträv. Men får jag bara kravla mig över det där, så går det bra att prata sedan. Ännu bättre om jag förberett mig mycket väl. Såklart.

Så det stora för mig ikväll var att se Norah klara av det där så mycket bättre än jag gjorde på den tiden. Och att se Norah växa så med uppgiften. <3

Nu är det hög tid att ta tag i det som åsyftas i rubriken. Jag skall texta i två gratulationskort till kollegor som fyllt jämt. Och jag sitter ned vid köksbordet och kör julmusik i bakgrunden. Jag skulle ha börjat för en timme sedan, eller gärna ännu tidigare, men istället har jag skrivit här och administrerat min svallande inlåda. X)

Men innan jag börjar texta, skall jag ordna mig en stor kopp te. G då? Ja, den stackaren gör dagens andra arbetspass, precis som igårkväll. Han håller på med något (kåmmpillerar) som andra väntar på och hur mycket han än kåmmpillerar, så kommer det inte ut som det skall i andra änden. Måtte han få komma hem och sova inatt. :o

Ovant.

På sistone har vår lilla familj varit med om två ovanliga middagar.

För någon vecka sedan, en vanlig vardag, fick Ruben följa med Elias hem efter skolan. Ruben skulle äta där också. Så till middagen satt G, Norah och jag runt bordet och åt. I tystnad. I stilla tystnad. Alla tre åt koncentrerat som man mycket väl kan göra en vardagkväll då alla är hungriga och litet trötta.

G påpekade plötsligt detta faktum - att det var så tyst och stilla. Å, vår lilla pojke, vår älskade son, allas vår Ruben. Som han pratar. Diskuterar. Passionerat. Självklart. Massor. Vi var helt nyligt på utvecklingssamtal för Ruben och fröken Jenny bekräftade att han pratar lika mycket på skolan. Men han är med. Han pratar om det som de pratar om. Utvecklar. Tar tanken längre. Allt var gott med Ruben. Han är så himla mycket på banan, både vad gäller språk och matematik. De får lära sig engelska! Mitt hjärta svällde till det rann över. Min älskade pojke! <3 :') Och tänk så mycket det märks när han inte är hemma hos oss!

I måndags var det dags igen. Ruben hade fått lov att följa Elias hem och Norah hakade på Moa. Båda barnen skulle äta middag hos sina kompisar.

Jag blev snuvad på Norah i samma ögonblick som jag tänkt hämta henne och fann mig plötsligt fri och utan särskilda åtaganden. Famlade litet i det vakuum som uppstod, men landade efter kort konfererande med G hemma. Det fanns inte nog med tid och ork att hitta på något mer än att åka hem och äta.

Så G kom hem och då fann vi oss tyst tassande runt medan vi förberedde maten. Mitt i allt konstaterade G, att det var himla tyst utan barnen. Ja, herregud... Vi åt något enkelt och tog oss litet fnissande maten i soffan, framför tv:n. Som förr i världen. I ett annat liv, ett oanande liv utan barn. Vi åt i soffan, med en actionrulle (riktigt bra!) på. Vi behövde inte oroa oss för att barnen skulle vakna av ljudeffekterna. Litet roligt och skönt, visst. Men jämförelsen som hänger i luften här, låter sig inte göras. Det går inte att tänka hur det skulle vara utan barnen.

De är här! Så mycket här! Två fantastiska människor som snabbt blir större och tydligare för varje dag! Älskade barn!

Idag fick Norah och jag oss en stund på en liten shoppingrunda. Norah skulle ha nya vinterskor. Det har inte behövts hittills denna vinter - vinterstövlarna har varit perfekta i det eländigt fuktiga väderslag som rått i stort sett hela hösten och förvintern. Men nu blev det plötsligt kallt och kom litet snö, så nu behövdes skorna. Vi hittade ett par ganska smärtfritt och det var särskilt jag nöjd med. Vi hann med att titta på leksaker och julfina saker också. :)

Nu skall jag beställa en Monster High-docka åt Norah och slå in några till små paket till barnens adventskalender. G målar i det urblåsta förrådet i källaren och det kommer att bli så himla fint där inne.

Och när nu min bästa syster och S var så kloka och fixade en liten tjej, så ser G och jag fram emot att få pytsa iväg Norahs fina kläder i lagoma doser till dem. G tycker vi skall skicka allt på en gång, men det tycker såklart inte jag. Det får bli litet i taget, vartefter storlekarna blir aktuella. :) Och vi kommer på kuppen att få seriöst mycket mera plats i det nyrenoverade förrådet. 8) Vi får se om jag lyckas få hänga en liten IKEA-kristallkrona där inne då. Bara för kul! Jag ville ha en i matkällaren, men G tittade på mig då som om han på riktigt inte förstod vad jag sade. Men skam den som ger sig! ;D

Ellinor Maria.

Så har det lilla flickebarnet blivit fött, som vi väntat på så länge! Änglarna jublar i himlen och här på jorden!

Bummer.

G har ju en ny telefon. Den här gången utan att tappa den gamla först. Den här gången bara för att han ville. Och kan. Han har nu en sådan där som han tidigare sagt att man inte behöver, om man redan har dess föregångare. ;)

Men sicken otur då. På nya telefonen kan han inte använda appen Instagram. Appen är inte kompatibel med telefonen. Eller antagligen egntligen med versionen av android som är i just den telefonen.

Nu är ju inte G den mest entusiastiska användaren av Instagram, men ändå. Jag hade lämnat tillbaka telefonen.

Rubriken då. Jag tycker oftast att det är jättelätt att sätta rubrik på inläggen. Förhållandevis ofta kommer rubrikerna till mig på engelska. Inte särskilt ofta sätter jag rubriker på engelska. På Instagram, som jag snurrade på om här ovan, skriver jag däremot enbart på engelska. Det är mitt utlopp för den skrivna engelskan. Jag skriver något enstaka på svenska när det är något speciellt, men annars bara engelska.

Det är roligt! Jag tänker jättemycket på engelska. För några år sedan kom jag äntligen över mitt behov av att ha text till filmer och jag är salig över att vara så pass flytande i ett främmande språk. Tacksam är jag och tar alla chanser jag får att prata engelska. Senast idag hade jag en patient som pratar engelska och det går näsan lika lätt som på svenska. Så bra!

Fick mig drygt två timmar på stan i eftermiddags. Shoppade förstrött men hyfsat målmedvetet kläder till barnen. Finkläder till jul och en del kommer att hamna i deras adventskalendrar. Så glad över årets kalenderidéer, men får ta det i ett annat inlägg (tiden, tiden)!

Det slank med en helröd lång tunika/klänning till mig också. :) Skall prova den nu, innan jag hoppar i duschen. Därefter tror jag vi klämmer en Ben & Jerry's tillsammans med dr House. :)

En sådan där grej bara.

Vår sockerströare blev tom och G passade på att sätta den i diskmaskinen för ett varv där. Så långt allt gott och väl. Det här var i förra veckan.

Sedan har jag sett strösockerpaketet stå på köksbordet varje frukost därefter.

Någon annan skall visst fylla på sockret i ströaren. Jag undrar vem det är. _Jag_ använder inget strösocker. ;)

Bildlösa siffror.

Har stött på en del förbluffande siffror på sistone.

G och jag såg nyligt första avsnittet i en serie som heter "Boss". Den utspelar sig i nutid och handlar om en hårdför borgmästare i Chicago. Direkt i den inledande scenen avslöjas ett dramatiskt faktum, som sätter sin prägel på allt som sedan skildras. Intressant ingång i en serie. Den får mycket bra omdöme på IMDb och det känns som att skådisarna och folket bakom serien gör ett bra jobb.

I detta första avsnitt nämnde borgmästaren en siffra, minns inte sammanhanget. För 180 år sedan, alltså omkring 1830, fanns det 300 människor i Chicago. Enligt Wikipedia fanns det vid stadens bildande 1833 omkring 200 människor i Chicago.

Efter visst surfande, uppfattar jag att det vid den tiden bodde omkring 1000 människor i Luleå. Som enligt Wikipedia fick stadsprivilegier redan 1621. Så. Amerika är en ung nation (jag _visste_ det sedan tidigare ;)), men ibland uppmärksammas jag ju och tanken svindlar ett ögonblick.

Städerna tog inte samma spår i sin utveckling sedan. Befolkningen i "stor"-Chicago uppgår idag till 9,8 miljoner människor, medan Luleå (kommun) endast kommer upp till knappt 74800 människor.

Vi kollar på en annan serie också, en dokusåpa (kanske, inte säker på klassificeringen här) i SVT - "Allt för Sverige". Här får tio amerikaner tävla om att bli den som blir sist kvar och då får träffa sin svenska släkt. Mycket kort uttryckt. De har alla en stark längtan till Sverige och det svenska, de är så olika varandra som man kan bli, men de känner sig alla hemma här. De kallar sig svenskar, svenskamerikaner och tårarna rinner i strida strömmar alltid på några i varje avsnitt, så då gör det det på mig med. Där lärde vi oss (eller blev påminda - klart vi har läst det där i skolan. Klart.) att så många som en femtedel av Sveriges befolkning i slutet av 1800-talet utvandrade, cirka 1,3 miljoner människor. Och så ser vi litet på vårt land med andra ögon. Och i hemlighet (inte så hemligt egentligen) längtar jag till Amerika.

Se där vad man kan snöa in på emellanåt. :)

Till middagen ikväll åt Ruben 23 köttbullar. De var visserligen marginellt mindre än vanliga köttbullar, men vad tusan. Och han fick äta till han var nöjd (fast det tog faktiskt slut i pannan) - det är ju ganska ofta som han äter mycket mindre än som gör oss nöjda. ;)

Jag överlevde den här helgens arbete på jouren. Mådde hemskt illa innan respektive pass. Bedrövligt att det skall vara så här. Åh prutt (citat från "Dumma mig").

Det blir ett till inlägg utan bilder (båååååring), men jag orkar inte riktigt fatta hur jag skall lösa problemet. Jag tror att jag har samma problem (eller inte) som syrran hade - jag har fyllt mitt bildkonto till brädden. G har tittat litet på det och säger att jag måste köpa mer plats. Måste prata med syrran och försök fatta. Men då får hon säkert bebis och har inte tid att prata med mig mellan amningarna. <3 ;)

Innan jag släcker för inatt, skall jag beställa varsin adventskalender till barnen. Och så går det att flyga till New York för bara 1499 kronor den 21 oktober nästa år, med Norwegian. F a t t a så frestande det är att bara boka. 8)

Märkliga fynd.

I lördags då Ruben och jag kommit hem från Stockholm, åkte vi raka spåret till Storheden i akt och mening att handla litet mat, samt fika. Nu blev det inte riktigt så.

Istället hoppade barnen och jag av på ICA Maxi, där jag med glimrande minnen från motsvarande butik hos syrran såg framför mig att jag skulle kunna frossa i fina ljuslyktor och massor med jul. På vårt ICA Maxi var allt mycket mindre. Pyttigt. De hade inte alls så mycket fint som hos syrran. Nåväl, vi hade rätt skoj ändå och tittade nogsamt genom alla leksaker. Detta kunde vi göra tack vare att G pipit iväg till Biltema, där han fick sitt lystmäte. Typ.

Då vi just kommit in på butiken, gjorde i alla fall Norah det första märkliga fyndet. Jag såg föremålet och hann flina litet inombords, medan Norah böjde sig ned och plockade upp det. En liten "kudde" som de flesta tjejer och kvinnor nog känner igen - padding till BH:n, så att behagen skall se fylligare ut. Tappa den. Hur lyckas man? :D

Vi handlade några ljuslyktor och litet mat och butiksbakat fikabröd och så for vi hem. Allt gott.

Så igår när jag gick hem från jobbet på lunchen, gjorde jag det andra ä n n u märkligare fyndet. Det är en smal skogsremsa mellan vårdcentralen och cykelvägen jag tar då jag går hem från jobbet. Vi är tydligen många som genar där på ett ställe, för där är en liten stig över skogsremsan. Precis där, intill vårdcentralens soprum på ena sidan stigen, låg ett par svartvitrutiga Björn Borg-kallingar, boxermodell med bromsspår och allt - eeuw! På andra sidan stigen låg ett par rejäla hängslen med typiskt jägarmotiv - älgar och bössor och sådant.

Jahapp. Man kan låta tankarna vandra kring hur just de klädespersedlarna hamnade just där. När jag gick hem för dagen senare igår var det mörkt, men jag kunde ju se att plaggen låg kvar. Idag då jag gick hem, tittade jag mig omkring litet vidare. Tänkte att det fanns potential att fler föremål i omgivningarna. Jag såg inget i närheten, men minsann när jag klivit ut på själva cykelvägen och tagit några steg utefter den, så hängde där prydligt en badhandduk dubbelvikt över ett staket. Känns ganska sannolikt att den handduken hör ihop med kalsonger och hängslor.

Hå-hå-ja-ja.

Jag besökte doktorn idag och visst, jag har tre vindruvsstora (små, enligt doktorn) hemorrojder. De bör gå att behandla bort, men känns det fortfarande inte okay i början av året, så blir det operation.

Jag har en grön, enkel långärmad t-shirt från H&M. Den är v-ringad och den gröna färgen är så vacker att mitt hjärta sjunger då jag får ha den på. Men det verkar vara helt omöjligt att kunna ha den mer än en dag i taget. Jag såg nu ikväll att jag fått en liten, liten fettfläck på den, säkert från något av de kärleksfulla barnen som lagt sina flottiga fingrar eller läppar mot min kropp. Eftersom jag inte har den på på arbetet, får den nog åka på imorgon också, men sedan blir det tvättkorgen.

Jag är glad att PMS:en lättat och att paniken inför helgarbetet går att managera. Jag resignerar alltid de sista dagarna innan helgen och låter bilen köra över mig. Blääähhh... :/

Nu skall G och jag dela på en Ben & Jerry´s och kolla på litet teve innan sängen.

--->Update: Idag har jag fler fettfläckar på min enfärgade, gröna tröja. Och så säger Google att jag inte kan lägga ut fler bilder här på bloggen!! Måste jag köpa mer plats, eller hur var det man gjorde syrran? :]

Fars dag.

Det är första gången jag är borta från G på farsdag, men jag är ganska säker på att G varit borta någon gång själv. Norah och jag hade dock ordnat med farsdagspresenter till G och Norah har med den äran delat ut dem imorse!

Farsdagsfika samt receptet till dagens middag - "Pulled Pork".

Här har vi precis firat S som blev litet besviken på att han inte fick slipsar. Fast jag är rätt säker på att han skojar en del. :)

S med paketen samt dagen till ära - julmust!

Vi lyssnar en del på country här, syrran och jag. Hon har introducerat mig för en artist som heter Rodney Atkins. Han har gjort en låt som heter "Cleaning This Gun (Come On In Boy)" och den handlar om pappor som oroar sig för pojkarna [och deras intentioner] som deras döttrar kommer att komma hem med. ;)

Det slog mig att den kan få vara en hälsning till särskilt två pappor - till Norahs och Rubens pappa och till min och syrrans egen pappa. :)

---> Låten på "Spotify": Rodney Atkins – Cleaning This Gun (Come On In Boy)

Båtuppdrag.

När man sjösätter tjugonionde september kan det bli så att man inte drar upp förrän tjugoåttonde oktober. Sic!

G åkte i alla fall imorse och  messade litet senare att han var lastad och klar och skulle åka. Det är jättefint väder och här i stan cirka sex minusgrader. Jag bad honom ta med systemkameran, så vi får väl se om han får några fina bilder. Jag hade nog velat följa med - tokigt att han åkte ensam. Men jag har så bestämt deklarerat att jag inte skulle ut något mer, så det var liksom det min hjärna var inställd på.

Idag, med en hel hörnbäddsoffa ombord.

När vi lämnade hamnen förra söndagen, omkring klockan åtta på morgonen  och några grader kallt.

Den uppåtstigande solen kämpade med dimman som låg på vattnet. Mudderverket  jobbar i Trollerisundet.

Kallt. Och rätt koolt. :)

Kanske har Jesus aldrig sett så rätt ut.

Förra gången man bytte den här stocken var det 1981. Trettioett år senare blir det nya stockar, uppväxta och fällda på Hindersön, i ett nytt sjöbodkar.

På väg tillbaka upp till stan.

Frost på bommarna är inte det vanliga när man åker båt. Men solglittret känner vi igen. :)

Det har varit så pass kallt och relativt stilla den senaste tiden, att isen lagt i vikarna. Därför kommer G att köra direkt in till byn, där vi ändå parkerar båten hur som helst. G är en envis effektiv typ, så han har såklart ensam lastat i soffan vi köpte på Nolia på sensommaren och tar med den ut till ön. Han är en hjälte - en galen hjälte, men icke desto mindre. <3

Hastigt och lustigt...

... drog Norah ut med Kassandra på litet "-Bus eller godis!". :) Norahs allra första och hon har faktiskt längtat. :)

Välsignade fredagkväll.

I våras köpte jag ju nya tofflor. I senaste månadsskiftet ansåg jag det tillåtet att börja använda dem.

Norah gjorde en snöängel när vi var ut till Brändöskär i söndags. <3

Herreje vad de är varma! Jag önskar att hela den kallfotade världen skulle få äga ett par sådana här. De är så pass varma, att jag får lov att ta av dem ibland. Jag är vansinnigt nöjd med flip-flopsen jag köpte vid samma tillfälle, men de blev i slutänden en storlek större samt en annan kulör än den jag avbildade. De var klockrent rätta på Rhodos. :)

Pappa har ätit middag här, tacos som en hel del andra också ätit just ikväll. Barnen har ätit popcorn och sett film och sover nu gott sedan någon dryg halvtimme. Smilla och jag har varit på kvällspromenaden och nu skall hon få sin kvällsmat. Jag tror att G och jag skall vegetera i soffan en stund (vi sitter vid köksbordet nu) innan vi knoppar in ikväll.

Flera intressanta sidor/(web)butiker har attraktiva erbjudanden just nu. Jag skulle verkligen behöva grotta ned mig, frossa i idéer och skicka efter julklappar och presenter. Men hur klara av det utan att somna? X) Kanske på söndag, efter två nätter med litet fler sovda timmar? Natten mot söndag får vi till och med en timme extra att sova på. Helrätt!

Helg.

Låga, låga energinivåer, som ändå darrande klättrar litet inför utsikten av helg. :)

Hemma efter en bra arbetsvecka (meeen tröööött). Just ätit en portion av de här nya [för mig] flingorna som jag bara kände på mig skulle bli en favorit. Jag har inte läst in mig på alla nyttigheter, men smaksättningen med banan och kakao och konsistensen på flingorna (lagom krispiga, lagom tuggmotstånd) räcker så här långt. En ny, trevlig bekantskap. :)

Så då tar jag och remmar på mig pjucksen, drar på lurarna och vevar igång han Bublé igen, medan jag motionerar Smilla och mig själv.

Barnen hämtar jag upp på hemvägen och så bryter fredagsmyset ut. :)

Dog in da hood.

Inte fullt så romantiskt.

Okay. Då var det dags för morgonpromenaden. Inte fullt lika upplyftande som kvällspromenaden var. Nåväl, en hungrig Smilla har just ätit frukost, så nu går vi ut en sväng hon och jag.

Resten av familjen sover, men jag har tagit till fredagstricket som jag testat sedan några få veckor tillbaka - jag har slagit på Barnkanalen, vilket brukar vara lockande på de två yngsta i familjen som därmed kommer upp litet lättare än vanligt.

Och så är det fredag. H e r r e g u d vilken tur. :D

Kvällspromenad.

Jag rider en kväll i veckan och går sporadiskt den korta promenaden till eller från jobbet. För övrigt motionerar jag ingenting.

En bedrövlig historia, jag vet, men jag tänker inte gå in på det nu. Ikväll fokuserar jag på det positiva.

Vi har bett att få låna Smilla. Stora, snälla, glada, gula, håriga Smilla. :) Och vi fick låna henne. Ikväll kom hon och jag tänker att vi får ha henne till på söndag. När barnen lagt sig, klädde jag på mig och tog Smilla och mig på promenad. Det var mörkt och några minusgrader. Jag drog på mig lurarna och körde igång Michael Bublés julskiva från 2011.

Jag har knappt lyssnat på Bublé överhuvudtaget, utan har precis fått upp öronen för honom. Vilken fantastiskt sammetslen stämma han har! Med vilken vilsam lätthet han sjunger! Den här julskivan kommer att gå varm från och med nu. :) Sedan måste jag förstås lyssna på annat av mannen. Hans swingiga, gladjazziga julmusik var överraskande perfekt att gå till också.

Den här upplyftande upplevelsen förstärktes av ett gammalt nöje som fallit bort litet - att titta in genom människors fönster, inte spanande, inte nyfiket, fast jo - jag njuter ju rätt rejält av att få betrakta andras lampor, konst, tapeter, gardiner och inspireras. Eller litet snobbigt mentalt fnysa över någons dåliga smak. ;) Vi har ju ingen vovve nu - så det blir inga kvällspromenader och inget tittande i andras fönster.

Fortfarande med julmusiken porlande i mina öron, kändes det lätt till och med, att när vi kom hem igen greppa kardan och kamma Smilla några varv. Nybadad och fin löser hon extra mycket och fem fulla kartor senare, lade vi ner det hela och gick in.

Smilla har fått kvällsmat och nu skall G och jag få det också. :)

Förberedelser.

Bordet förberett för morgonen. :)

Present till Rub-A-Dub, en till Norah med. Födelsedagståget riggat, för sista gången. Vi har ingen siffra efter "6", så det blir andra arrangemang sedan. Återkommer med det om knappt två månader, då tösen blir åtta. :)

Blir lunch med far- och morföräldrar imorrn, farbror J kommer också. Barnkalas på söndag, plus några vuxna vänner tror vi. :)

Storkillen fyller äntligen år - han har planerat den här födelsedagen bokstavligen sedan den förra.

Från mitt hjärta till ditt.

Tobias! Vi hade två härliga veckor tillsammans tidigare i år! Minns du? Idag har du fyllt fem år, stora killen och min lilla älskling! Kommer du ihåg det där fantastiska gräset med de vita vipporna som du och jag tittade extra noga på en gång? :)

En suddig puss med mamma. 

Den här bilden tog Norah på dig!

Vi saknar dig och alla i din familj, som vanligt! Jag hoppas att din födelsedag var jätterolig och att alla sjöng vackert för dig! Någon gång skall vi fira den ihop, lovar!

Vi älskar dig Tobias och längtar till vi ses igen!

*puss*
Moster

Sonen.

Ruben och jag hade en förvirrad ordväxling igår morse. :D

Vi var alla på väg ut genom ytterdörren för att ta oss till skola och arbete. Svärmor var med oss och skulle ta barnen till skolan.

Ruben stod precis utanför tröskeln så jag såg honom inte. Själv stod jag stressat och rotade i nyckellådan efter någon nyckel. Han sade något till mig, men jag var för disträ för att uppfatta vad.

Farmor och barnen gick sakta iväg mot bilen ute på gatan. Jag ropade efter Ruben och bad att han skulle upprepa det han sagt till mig vid dörren. Han pratade en lång harang medan han rundade syrenen och med ryggen mot mig, så jag hörde förstås ingenting, igen.

Jag ropade åt Ruben som nu var ute på gatan, att jag igen inte hört vad han sagt. Glatt, men torrt konstaterande, svarade Ruben:

"-Det var nog inget viktigt!"

Jag replikerade att "-Men det var ju du som sade något!" samtidigt som vi alla skrattade gott åt hans kommentar och mitt hjärta var lätt av den goda stämningen. Det var slutet av en morgon som gått märkligt bra för barnen och mig. Morgonen imorse var inget lik den igår. Ingen dramatik egentligen, men mina stressnivåer låg klart högre och jag damp ned på skrivbordsstolen på jobbet cirka tjugo minuter för sent. Det är tur jag har ytterligt tålmodiga chefer. :)

Till Harry - med kärlek.

Idag fyller Harry år. Jag berättade det åt barnen och båda blev jublande glada! Ruben bestämde rakt av att han skulle måla bilden som G äntligen kunnat skriva ut åt honom (vi har varit utan bläck till skrivaren i litet för många veckor) för att ge till Harry. <3

Inga alls funderingar från barnen precis nu om hur Harry mår. Särskilt Ruben funderar ibland på hur Harry mår och hur mormor har det utan honom.

Förutom att Harry fyller år idag, så är det ledsamt nog också precis ett år sedan Harry fick lämna hemmet, för att aldrig flytta hem igen. Det känns intensivt tydligt just idag. Overklighetskänslan är lika stor - det är bara ett år sedan.

Det är alldeles för länge sedan vi hälsade på mamma och Harry. Det måste bli ändring på det!

Ahoy, mateys - here be yer newsletter!

Rubriken är lånad rakt av från ABC Leksakers nyhetsbrev idag. Idag är det "International Talk Like a Pirate Day" och i nyhetsbrevet stod bland annat vad man kunde göra en sådan dag.

Ett förslag var att byta språk på Facebook och använda sig av English - Pirate, vilket jag genast gjorde. Det ser ju jättekul ut!

---> Jag vet inte varför urklippet får så dålig upplösning här i inlägget, men klicka bara på't, så syns det bättre. :)

Vuxet.

På en del plan kan jag känna mig väldigt - så svårt det var att hitta rätt ord här - "ung". Missförstå mig rätt nu - fyrtiosex år fyllda anser jag mig inte ung någonstans. Men ändå. Det är de där sakerna som man själv anser definierar mognad, "vuxenhet", individuellt som så mycket annat, som jag menar.

Med det här ville jag komma till att jag i eftermiddags för första gången någonsin gjorde mig en kopp kaffe i min ensamhet (=utan andra vuxna omkring mig). Och det får väl anses vara Millicanos förtjänst.

Jag började dricka kaffe sent i livet. Startade mycket blygsamt när jag varit med G ett tag, envisades länge med te. Har fortsatt att dricka väldigt litet kaffe, absolut inte varje dag, inte ens varje vecka. Senaste åren har det dock tagit fart och till sött fika tycker jag förstås idag att det är godare med kaffe än med te.

På jobbet dricker jag nu kaffe varje dag. Oftast är det te som G och jag dricker på kvällen. Hinner vi, tar vi en kopp kaffe efter middagen - jätteskönt! Jag tror kaffet för mig delvis blivit det som cigaretterna är för rökarna - ett "legalt" sätt att sitta en stund och ta det lugnt.

Vi har i många år gjort kaffe med pressbryggare. Före det perkulator. Av och till blir det espresso på spisen. Länge längtat efter en kaffemaskin och latte med tjockt skum, men hänger på att vi aldrig kan besluta oss för märke.

Så kom då det nya snabbkaffet Millicano, där snabbkaffe är blandat med finmalda bönor. Det smakar gott och är väldigt lätt att göra. Funderar till och med på om vi skall ta med en påse till Rhodos. Så kan G och jag sippa på varsin kopp på balkongen när barnen somnat. B)

Idétorka?

Då kopierar man.

Mios "nyhet".

IKEAs förlaga.

Det är mönstret som plagierats, som synes. Tekniken i mattornas utförande skiljer sig helt åt. IKEAs matta är handvävd, i ull. Mios matta är handknuten, i ull. I samma storlek skiljer det ganska exakt två tusen kronor mellan mattorna. Jag kan alldeles för litet om mattillverkning, men begriper så pass att prisskillnaden i någon mån kommer sig av att teknikerna skiljer sig åt.

Men annars är det likt. ;)

Taxfreekatalogen.

Igårkväll skulle jag för första gången öppna taxfreekatalogen. Jag har lånat pappas, för vi har då inte fått någon. Måste man verkligen beställa den?

Jaha. Vad tror ni jag bläddrade fram först av allt? Jo, barnsidorna. X) Som alltid. Är jag på stan, "för min egen skull", får jag påminna mig själv att inte [bara] söka av barnutbudet på klädhyllorna.

Något mer hann jag inte titta på igårkväll. Så satt jag för en stund sedan på sängen med tandborsten i högsta hugg och tänkte titta i katalogen. Vek upp första uppslaget, började borsta och så kom Norah. Så det blev barnsidorna igen. Och godissidorna.

Nåväl. Det är väl lika bra. Jag blir bara frestad att köpa en massa märkesprylar som jag ändå inte behöver. ;)


- Upplagt via BlogPress från min iPad

Senare.

Den påmålade dekoren färgade.
Jag försökte dokumentera.
Absolut hopplöst företag. :D

Lördagsgodis.

Jag skulle kunna ge mina barn hur mycket som helst (om jag hade råd och helt bortsett från att det vore stolligt på mer än ett plan att göra det), så därför var det inte svårt att idag ge dem de här fina klubborna som handgjordes på plats av Gammelstads Knäck och Karamell.

Då var det mycket svårare att sedan få dem att posera med klubborna innan de skulle få börja äta dem. :D

Nyckelgömman.

Fin! Köpt här.

Till den där perennarabatten.

I en annan trädgårdsmonter hittade jag den här raringen. Jag kan nästan inget om blommor, men den här var jättefin. Den heter höstvädd och blir 50-70 cm hög och växer i fina tuvor. Sådana vill jag ha. :)

Näst sista semesterdagen.

Fyrhjuling (med vidhängande skogsutrustning) som märkligt nog var märkt med "farfar". Dags att uppgradera? ;)

Dagen tillbringades på Stora Nolia i Piteå. Det är några år sedan vi senast besökte mässan, men jag hade tack-och-lov gjort klart för mig själv att besöket skulle ske utifrån barnens förutsättningar. Jag var sugen på att kolla in husbilar, vilket vi också gjorde. Det fanns m å n g a husbilar och husvagnar och vi var inte alls in i alla. Det var ogörligt. Och efter en stund märkte vi förstås att det bara går att göra så många lösningar på den begränsade ytan.

Det syns inte alls hur stor den här traktorn var. :)

I toakön.

I hängmattan.

Det rinner vatten ned över ansiktet, en annorlunda fontän. Har litet svårt att smälta att jag av oförklarlig anledning inte har bilden jag tog på en fontän som jag faktiskt direkt kände att jag skulle vilja ha i vår trädgård. Den och hängmattan högre upp, fanns i montern tvärs över gången bakom G i bilden ovan.

Grymt tilltalande steg i något som kallas för woodstone (de som Norah står på). Tunga, gjutna, väderbeständiga och ser ut som åldrat trä.

Vi fick tag i det vi åkt dit för, en nyckelgömma. En praktisk liten dosa som vi skall sätta upp ute och låsa in en husnyckel i. Med en kod kan sedan betrodda personer få tag i nyckeln och gå in i huset och vi slipper gömma nycklar utomhus som vi hittills gjort. Vi skall bara göra några fler nycklar först, eftersom G tappat sin och vi för övrigt bara har min och en reserv.

De där stegen. Jättejättefina! :)

Svärmor tipsade oss om en bäddsoffa som såldes till f a n t a s t i s k t pris av EM. Om ordinarie pris var sant, så var den nedsatt med mer än hälften och var skön att sitta i. Soffan hade det kantiga utseende som är ganska typiskt för de senaste åren och som fortfarande faller oss på läppen och med en schäslong på ena kanten bäddas den i längsled till som vi upplevde det en rejäl säng, så - voilà - vi blev med ny bäddsoffa till vårt blivande familje-/underhållnings-/gästrum på Hindersön. Kul!

Alltså - jag gillar de här trehjuliga fordonen. 8)

Vi tittade på friggebodar - drömmar, drömmar. Vi gick igång båda två faktiskt, i montern på bild fem till åtta här ovan. När vi fick upp ögonen för det luftiga huset, egentligen bara ett himla rejält tak över trädgårdsmöblemanget, insåg vi båda att det är ett sådant vi skall ha på vår baksida. Vi var väldigt nöjda förra sommaren med vår då helt nya gazebo, men sedan den tyvärr blåste och framförallt regnade sönder i slutet av säsongen känner vi oss inte fullt så nöjda. :/

Den luftiga konstruktionen ovan behöver ingen tillsyn och lockar mina tankar till sammetslena, varma frukostar i Thailand. :) Jag avskyr intensivt vår gräsmatta, som inte består av särskilt mycket gräs och skulle vilja byta ut massor av den mot vackert grus, sten, täckbark och gångplattor. Och vackra, täta rabatter med uteslutande perenner.

Jag blev lätt febrig i huvudet av alla tankar som snurrade igång. X) Det är bra att det går mot höst och vinter nu, så att jag och vi får ruva på de här tankarna och kanske planera litet. Det är svårt samtidigt att drömma - sommaren är så fanatiskt kort och vi är borta nästan jämt - är det någon idé att lägga pengar på något som så litet nyttjas?