Förtroende.

Idag delade båda barnen med sig av sina liv till mig. Helt oberoende av varandra och i förtrolighet. Som tur var hade jag tid att lyssna, eller befann mig i ett sådant läge att jag tog mig tid att lyssna på dem.

Ett arbete som barnen gjorde i Norahs klass, då de skulle skriva om kärlek. De fick tips om att skriva om till exempel en människa eller ett husdjur. Norah skrev om Klinga.

Norah var först ut. Vi hade kommit hem och dragit igång eftermiddagen. Jag stod vid bänken och grejade med middagen och Norah satt vid köksbordet och försökte komma igång med läxan. Hon sade att hon ville berätta en grej och jag såg ju på henne att det var något märkvärdigt. Jag vände mig mot henne och visade att jag verkligen ville höra. Norah kom till mig, hon var tvungen att stå vid bänken bredvid mig och berätta. Norah hade frågat chans på en pojke i klassen. Lillhjärtat!

En av flickorna i klassen hade skrivit om Norah. Ögonen tåras fortfarande då jag läser de enkla orden.

Jag frågade henne vad det betydde och det var att han skulle vara hennes pojkvän. Hon såg så glad ut då hon berättade. :) Jag sonderade litet och undrade om pojken i fråga var en snäll och glad typ, vilket Norah bekräftade. Jag aktade mig helt från att fråga om han var söt, för jag vill inte att det skall vara ett kriterium för om man kan ha chans på varandra. Två andra flickor i klassen hade eller skulle också fråga chans på två andra pojkar i klassen. Pojken som Norah hade frågat, hade i alla fall svarat att han skulle fundera på saken. Så börjar det då. :)

Ruben överraskade mig precis vid läggning. Han kröp ihop litet och såg innerligt glad ut. Han sade också att han ville berätta något. Ruben sänkte rösten och nästan viskade, med glittrande ögon och blossande kinder, att när man firade honom i klassen i fredags på hans namnsdag, så var han så glad att han nästan började gråta. Å, lilla lilla hjärtat!

Stora känslor och stora hjärtan, i än så länge små, små kroppar. Vilken lycka att få dela de här ögonblicken med dem!