Hemma. Igen.

För tre kvällar sedan smet båda katterna ut när jag ovanligt nog slarvade med ytterdörren. Den här sommaren har ju varit berikad av dylika smitningar (herregud, en granne kommenterade för bara några dagar sedan sedan hur de hört mig vråla efter någon av katterna. Eller kanske på G. Vet egentligen inte. Det framgick inte. Grannen uttryckte sig mycket artigt. *fnissar*).

Så jag kände mig bara litet stressad. Vi lämnade ytterdörren på vid gavel och visst, Radar kom spatserande efter en stund i frihet. Men inte Sixten. Herregud.

Den där katten.

Tungt hjärta.

Den oron.

Hade nära noll hopp om att någonsin se Sixten i livet igen. Bilar. Herregud, vägbygge längs hela Kronbacksvägen. Ovan att vara ute. Instängd av misstag - i enkom. Tagen. Gud så mycket dumt en del gör med katter.

Barnen.

Så ledsna.

Båda har gråtit i omgångar. Tröstat sig med Radar. Vi har peppat dem. Jag har sagt att vi måste hålla modet uppe och skicka ut starka energier om att vi vill att han skall komma tillbaka till oss. Norah sade att Sixten kanske inte tycker om oss, eftersom han går utan att komma tillbaka. Hjärtat blev extra tungt då. Oftast har de varit positiva och sagt att han kommer att dyka upp. Norah har berättat om hur hennes kompisar varje dag peppar henne och frågar om Sixten. Gullebarn!

Det har skurit i min kropp bara av att tänka på barnens sorgeprocess. Så har jag skuffat min egen oro och sorg en bit längre ned. Tryckt bort tankarna på ensam Sixten ute. Tryckt bort bilderna av en påkörd prickig katt. Har inte velat berätta att han är borta, för att skydda mig själv mot andras väntan.

När jag tittade ut genom fönstret vid ytterdörren ikväll som jag gjort så många gånger sedan han försvann och han bara satt där. Den lättnaden!! Jag blev otroligt glad och litet rädd att vi skulle skrämma bort honom. Jag bad barnen pausa filmen och komma tysta till dörren, för Sixten sitter där ute! De trodde mig nästan inte. Allt gick fort, jag öppnade dörren och Sixten hade vridit sig litet medan jag öppnade dörren. Direkt vi lockade, steg han upp och kom jamande mot oss och gick rakt in i huset.

Jag skopade upp honom och vi kramade honom alla tre i en stökig men innerlig gruppkram! Kunde inte hålla tårarna borta. Kände riktigt hur hela min kropp slappnade av. Som jag känner det nu, kommer Sixten aldrig mer att få gå ut lös någonstans. Någonsin. Koppel eller kattgård är melodin.

Så vitt jag kunnat se utan att ha gått igenom honom jättenoga, så verkar han kry och hel. Han har ätit och druckit och sover gott nu. <3 Vi är plus en ikväll, Tuva sover hos Norah. Ruben sover i min och G's säng. På en liten stund ligger jag där med. Imorgon är det sovmorgon!

Tänkt på den här bildserien medan Sixten varit borta. Jag tog bilderna för bara några dagar sedan. Inte kunnat titta på dem. Tänkt att det var som att det fanns en mening med att jag tog flera bilder på Sixten. Skulle jag aldrig mer få se honom?