Western.

Nu börjar det likna något, den här westernridningen i Boden. :-D Weehoo! (hatten i luften här) Fy attans så kul det är! Ridläraren har en stillsam tanke, det märker jag. Jag rider i en av två svåra grupper nu, vi har kommit längst och får prova nya saker. Flera terminer  övade vi själva westernridningen - hjälperna, hur en westerntränad häst fungerar. Vi har övat i skog och mark och på senare år även på ridbana.

Rånisgården ligger väldigt vackert intill vatten och berg och bjuder den här årstiden på svindlande vackra solnedgångar medan vi rider.

Så i förra veckan fick vi prova på team sorting, som illustreras bra i klippet ovan. Man rider i par och skall ur en skara djur sortera ut ett antal. Djuren är numrerade och de skall sorteras ut i nummerordning. Och på tid.

Igår fick vi prova på working equitation, som är western fast på spansk-portugisiskt vis (det går att förkovra sig litet här). Det består egentligen av tre delar - dressyr, teknik och så fart! Vi fick göra tekniktestet i typ valfri fart. Jag själv sprattlade runt i alla tre gångarterna och jag kan skryta med att jag minsann tog hindret och galopperade över bron. Heh. I klippet ovan är det en väldans duktig ryttare som gör speedtestet på en väldigt duktig lusitano (mycket vackra bilder här).

Förra terminen fick vi avsluta med reining. Man rider väldigt enkla mönster i långsam och ökad galopp med spektakulära inslag av spins och sliding stops. Vi spann, men inte så snabbt som på klippet och några sliding stops producerade vi inte alls. Men väl skulle det stoppas snabbt och koncist. Grenen kommer sig ur att cowboysen då det begav sig ville visa upp sina hästar för varandra, glänsa en aning, som man idag kanske skulle jämföra bilar med varandra.

Trail har vi provat flera terminer nu och det är den amerikanska varianten av working equitation. Den går inte alls så snabbt och handlar om att hästen skall vara smidig och lyhörd och veta var den sätter fötterna. Diverse hinder skall passeras, hinder som efterliknar sådant man kan stöta på i naturen. För varje gång hästen stöter i någon del av ett hinder, får man minuspoäng.

Vi har provat western pleasure, som är precis så njutbart som det låter. Här handlar det om att rida snyggt och kontrollerat. En domare säger åt en vad man skall göra och idealet är att ens hjälper inte syns alls och såklart att hästen gör det ryttaren tänkt sig.

Näst sista tillfället på terminen är alltid förberedande för den avslutande tävlingslektionen. Då tävlar vi under glada tillrop inom vår egen ridgrupp i någon westerngren. Blir spännande att se vad vi skall få prova denna termin. Alltså hur koolt är inte allt det här!