Sakernas tillstånd...

Sonen sov nästan oavbrutet inatt. Jag var upp en gång till honom vid halvtvåtiden och G var upp till honom strax före halvsex. Och vi behövde inte sitta särskilt länge med honom och det var inte frågan om någon förtvivlad, ilsken gråt.
Mina bröst är litet väl fulla och jag kan inte låta bli att tänka, att det är inte försent ännu, det är bara att lägga till honom så kör vi vidare litet till med amningen... :O/ Ruben kanske bara behövde styra upp nattsömnen... men, näe, mest troligt så var nog det där morgonmålet ett av hans mål med nattvakenheten. Jag tror att vi bestämmer oss för det.

Undrar hur länge det tar innan produktionen upphör? Brösten är i alla fall inte fullare än de var igårkväll - tror de maxade ut då. Vi får se. :O)

Avslut. Och fortsättningar.

Igår skedde två avslut. Ett större och mycket mera känslomässigt och ett mera lättsamt.

Vår farstu blev klar igår. Eller rättare sagt, det blev "färdig utsida" såsom vi lejt snickarna att göra. Vår farstu, numera tillbyggd på framsidan av vårt lilla Myresjöhus från slutet av 50-talet, är ritad av arkitekt Mats Öhman på MAF Arkitektkontor AB i Luleå och han sade när vi talat om hur det skulle bli, att han skulle rita oss en farstu som var så mustig att man ville äta upp den. Och mustig har den blivit! Man blir förtjust när man ser den; måtten är cirka tre meter gånger tvåkommaen med ett runt hörn. I det runda hörnet sitter tre högsmala fönster i "trappa". Fasaden är klädd med karosseripanel - så vackert - laserad i en kulör som skall minna om ett gammaldags fernissat båtskrov - så vackert! Mustigt är ordet!
En del måleriarbete är kvar på utsidan och frågan är väl om vi hinner med det i år och så skall vi lägga en stengång mot garageinfarten som definitivt får vänta till 2008. Men inomhus vidtar nu vårt eget arbete, med att öppna gamla ytterväggen och bygga om trappan.

Vi hade farmor som barnvakt idag och fick en hel dag till att göra ärenden, så vi hann bland annat bestämma vilket klinker vi skall ha på farstu- och källargolvet och det blir en stor platta 30x60 cm med en fantastisk metallkänsla. Plattan heter "Vanity" och finns att beskåda i Interkakels blad. Vi tittade också på vilket räcke vi skall ha i trappan.

Vi hann med något rent otroligt märkvärdigt idag också. Vi besökte Fritz Olsson och talade med deras guldsmed om hur våra ringar skall se ut. Vi skall göra om våra förlovningsringar (för andra gången) och så skall hon göra en vigselring med litet **bling** åt mig! *yum* Det blir så vackert och med en hemlighet på insidan! ;O) Mer på samma tema - vi hann även med att tala kort med vår blomexpert Agneta på Interflora om hur buketten skall se ut den där dagen i februari.

Det mera känslomässiga avslutet som skedde igår, var att jag slutade att amma Ruben. Sista två, tre veckorna har han bara ammat på morgonen, men jag hade nog tänkt amma litet längre och planen var att vi skulle vara avslutade till vi åker till Madeira i december. Sista tiden har dock Ruben sovit mera oroligt, vaknat flera gånger varje natt och det har blivit svårare och svårare att söva om honom och till slut har G och jag börjat fundera om det är morgonmålet-amningen-myset som hägrar. För ont har han inte. Och inte är han sjuk.
Så beslutet togs gemensamt och sista två nätterna har G när Ruben inte gått att söva om, lyft över Norah till vår säng och själv lagt sig i Norahs säng och låtit Ruben lösa sin situation litet mera på egen hand.

Norah ammade jag helt i ett halvår och sedan delvis till hon var ett år och fem månader och då var hon och jag överens om att sluta och det gick så gott som smärtfritt att sluta helt. Då var jag redan ungefär halvvägs gravid med Ruben.
Ruben fyllde ett år för bara några dagar sedan och har nu alltså fått sluta amma. Jag tror det blir jättebra för honom och för oss - han sov något bättre redan natten till idag. Vi får se hur det blir inatt! ;O)

Men känslor väcker det i mig. Jag har älskat att amma, älskat att kunna amma, att kunna ge det till mina barn, älskat att kunna försörja mina barn på det här viset. Älskat närheten, älskat att iaktta deras ansikten, kinder, munnar mot mitt bröst, aldrig, aldrig ledsnat på den åsynen. Älskat att få ett varmt, morgondåsigt barn till mig i sängen, känna det rulla ihop sig vid min sida och nöjt suckande inta morgonmålet.

I ärlighetens namn har jag ibland älskat amningen något mindre. Den där mjölkstockningen jag fick med Norah. De där smärtsamma amningarna jag hade mer eller mindre de tre första månaderna med båda barnen. De där gångerna jag fått väcka min sömntörstande kropp för ett hungrigt eller sjukt barn. Men allt det där hör till, med stor variation.

Och nu är det slut. Efter tre år och sju månader, give or take, av graviditeter och amning, så är det slut. Jag sade en gång till G då vi hade någon av våra diskussioner kring amningen, att för en och annan kvinna (tror jag - eller är jag ensam om att känna det så?) så är förmågan att amma sitt barn lika viktig som erektionsförmågan för en man - fast inte på samma sätt förstås. Men med samma dignitet.

Att det är slut innebär ju förstås en del annat också. Jag kommer till exempel att kunna dricka av Madeiras vin när vi åker dit - och det kan bara vara av godo! :O)

Ingemar Tobias

Vår älskade lille systerson föddes igårkväll och våra barn fick sin förste kusin. Min systers sambo skickade sporadiska rapporter och just då vi kröp i säng vid midnatt kom mms:et med Tobias avbildad! Så skönt att somna då, i vetskap att gossen fötts och att alla mådde bra.

Att sedan våra barn lyckades ha en strulig natt och hade upp oss varje timme - det är en helt annan historia... ;O)

Liv.

I skrivande stund håller min systerson på att födas. Min syster och hennes livskamrat kämpar tillsammans, har kämpat sedan morgontimmarna, med att bringa ett liv till världen. Kanske är han redan född. Snart får vi veta. Vi har väntat så länge på honom!

Lördagmiddag.

Älgkalvfilé. Färsk bandpasta med citron. Sås gjord på skyn, grädde, kantareller. Stekt halloumi. Enkel sallad på ruccola, avocado, babyplommontomater, gurka med olivolja ringlad över. Mellanöl till sambon, vatten till mig. Kunde ha varit strålande.

Men båda barnen var förkylda. Flickan var för nyvaken efter att ha somnat för sent och var ledsen för det. Pojken var nog mest bara ledsen för att han var hungrig. Och förkyld. Så det gräts en del runt bordet. Jag ställde min tallrik åt sidan en stund, för att hjälpa den gråtande sonen. G försökte få igång dottern, som brukar komma sig bara hon får i sig litet mat.

Till slut ordnade sig allt och maten - ja, den var riktigt, riktigt god.

Hemmamammaliv - pudelns kärna...

Trögt att komma upp på morgonen, som vanligt. Inte för barnen, men för mamman och pappan. Pappan iväg på jobbet, utan frukost. Dottern åt hela sin frukostgröt idag, en stor grej faktiskt. Sonen mumsade okomplicerat i sig sin gröt.

Det åts diverse frukter och lek bröt ut. Mamman hade fortfarande inte ätit, än mindre borstat sina tänder. Sonens tänder borstades och så lades han att sova sin första tupplur för dagen. Fram med spännande pyssel till dottern och NU fick mamman äta frukost. Klockan elva. Fast först fixades lunch till dottern. Så mammans te kallnade.

Efter måltiden vaknade sonen. Kollegan ringde och mamman fick chans att tala med henne, medan barnen i ensamhet läste husets alla kataloger och sparade tidningar, plockade fram livsfarliga små glasföremål men annars lekte fridfullt. Sonen fick äta lunch. Efter detta var avklarat blev det dags för mellanmål till dottern. Mammans lunch förbereddes, men fick stå orörd så länge.

Efter mellanmålet skulle dottern kissas och hoppas i säng alltmedan det nu ordnades spännande underhållning åt sonen, som annars tenderar att lik en magnet dras till mamman. Snabb och god saga till dottern, som sedan lämnades åt sina drömmar.

Mamman ordnade nu ett mellanmål till sonen emedan hon själv slevade i sig sin havregrynsgrötslunch - vid pass halvtresnåret. Efter detta ammades sonen i soffan och lades sedan att sova han med. Mamman damp äntligen själv ned i soffan, utan barn, men med tekopp. Konstaterade att koppen stod mellan våtservettslådan och en väl hoprullad, begagnad blöja. Mamman orkade inte göra något åt detta, utan rullade igång dagens Oprah. Trött, så trött.

Alldeles för sent påbörjade mamman maten. Och inte kom pappan hem i tid - han var säkert en kvart sen. Men under den kvarten hann mamman bli halvt desperat, eftersom hon inte visste hur sen pappan skulle bli. Pappan kom ju hem till slut, maten blev klar, familjen åt.
Sedvanliga kvällbestyr utbröt så småningom; barn fick kvällsmat, det gräts än här, än där, mitt ibland leken. Tänder borstades, små händer och ansikten tvättades, pyjamasar på. Kramar, pussar, resonemang, saga, rutiner, släcka, mörkt, tyst.
De rara barnen sov. Sagolikt. Fantastiskt. Och så stort.

De här två barnen, två storslagna själar, två små liv sprungna ur mig och min älskade, komna till oss för en tid innan de går vidare ut i världen. Känner stor och ödmjuk tacksamhet.

Imorgon börjar det om.

Älgjaktsleda?

Älgjaktsfrustration?

Det här är första och sannolikt sista gången jag följer med ut på ön under älgjakten, med barnen. Det har ju gått bra förr om åren, de barnlösa åren, men nu - nä. G stiger upp kl.0400 och lämnar mig och barnen. Sedan kommer han hem i extremt goda fall vid middagstid; men igår kom han hem vid 2030. Så jag sköter våra två små barn och delar dagarna med svärföräldrarna.
Allt sådant har tidigare gått som en dans för det mesta, men det blir svårare och svårare att dansa de turerna nu. Jag mår otroligt dåligt över att jag inte hinner hjälpa till som förr, då jag är gravt upptagen med barnen. Hemma, med G, går det ju bra - då fördelar vi oss utan uppgjorda regler (ja, tvättstugan tar jag...) över det som skall göras. Men här på ön glider liksom G iväg en aning och B tar hans plats och då går det ju inte lika bra.
B är en energisk person som hinner mer än jag vilken dag som helst. Och aldrig tappar humöret. Och hon fyller 70 i år. Jag känner mig som en sopa, en ineffektiv sådan.

Saken blir inte bättre av att jägarna (förutom G är det hans bror och en av deras gemensamma barndomskamrater med son som jagar) när de kommer hem, serveras middag varunder jakten ivrigt diskuteras. Sedan duschar de, fixar kommande dags matsäck samt sjunker ned i soffan med en maltdoftande bärnstensgul dryck och fortsätter att diskutera jakten. Eller något relaterat. Och så går de och sover, vid pass 21-22-tiden. Åååhh - vad gör jag här??